Någonting som jag tycker känns väldigt viktigt nu för tiden är att leva med intention (Vad säger man på svenska? Syfte? Eller intention kanske man säger…).
Jag och många med mig har växt upp i en värld där normen är att vakna, äta, jobba, hem, äta, vara trött, struggla med vardagsgrejer/barn och sedan hälla sig i soffan framför en serie när allting äntligen är klart. Sedan sova och börja om med allting igen. På helgerna försöker man träffa vänner eller göra någonting lite kul och ibland på vardagskvällar så lyckas man ta sig till gymmet, hårfrisörskan eller på bio. Ens allra starkaste drömmar så som att köpa hus, sommarstuga eller en snygg bil, kanske man lyckas få ihop till ändå men annars rullar allting på i hamsterhjulet år efter år utan att någonting riktigt förändras eller händer.
Jag har de senaste åren insett att det inte behöver vara så. Här kommer en disclaimer, eller kanske två. Ifall man är nöjd och lycklig med detta, go for it! Det är såklart inget fel alls och man gör precis som man vill i livet så länge man inte skadar någon annan. Helst inte sig själv heller. Nummer två skulle väl vara att, trots att jag har börjat leva med intentions så mår jag ibland väldigt dåligt ändå. Det ena utesluter liksom inte nödvändigtvis det andra.
Hur som helst, jag tänker ofta på (och skriver ner) hur jag vill att framtiden ser ut. Och jag och T sitter också då och då och pratar och planerar. Vad tänker vi oss för oss, för barnen, för familjen? Vad är jätteviktigt och vad är mindre viktigt? Och vad kan vi göra redan nu, små saker, som hjälper oss att komma dit vi vill? Att ändra riktning en millimeter nu gör en stor skillnad i riktning om ett, fem eller tio år. Känslan av att leva med purpose och att vara på väg någonstans dit man faktiskt vill, är oslagbar. Sedan är det självklart att det händer saker på vägen. Kanske ändrar man sig rent av.
Men man slipper också vakna upp om tio år och undra vart livet tog vägen och varför man inte började tidigare. Det var lite tankar så här på en fredag mitt i livet.
/CC
KommenteraVi har än så länge haft en väldans tur med barnen och deras skolgång och fritids. Jag menar på det sättet att de oftast klär på sig och går dit utan alltför mycket konstigheter eller gnäll. Självklart så klagar de ibland, men det har aldrig varit några större bekymmer.
Fram tills för någon vecka sedan. O kom då hem och började säga saker som ”Måste jag gå till skolan imorgon?”, ”Jag vill inte till skolan!” osv. Och efterhand eskalerade det. Nu har han varit hemma från skolan måndag till onsdag då han varit sjuk med feber. Men idag var det dags att gå tillbaka. Då tog det helt stopp. Han grät, vägrade att klä på sig och stängde in sig på rummet. Han skulle helt enkelt inte till skolan.
Vi har tidigare och även imorse fått ur honom att han tycker att många saker är svåra. Särskilt bild, matte ibland osv. Det verkar också vara ett stort hopp mellan förra året i kindy och nu i första klass. Vi lyckades få in honom i bilen, men när vi var framme vid skolan så gick han några steg men vände sedan för att komma tillbaka till mig. Det enda alternativet var att ta honom i handen och tillsammans (B också) vandra in på skolan och till klassrummet.
Vi hade tur för hans lärare var där och jag frågade om han hade tid i några minuter. Det hade han (antagligen inte, men han tog sig tid). Jag gick först in själv och därefter kom Otis in och vi pratade allihop. Och situationen var precis som jag hade trott. O är duktig i skolan och ligger ofta över medel i ämnena. Dock tar det enligt läraren lite extra tid för O när de ska börja med en ny uppgift. Antagligen är det en blandning mellan att han inte tycker att han förstår vad de ska göra, han sätter helt enkelt onödig press på sig själv, men också att han lätt blir distraherad.
Detta gör att han ofta börjar med uppgiften lite senare än de andra, blir stressad för att alla ligger före och att han inte hinner klart osv. Så blir det en ond cirkel. Men nu när vi fick prata om det och O vet vad han ska försöka göra, läraren vet att O är nervös och mamma vet att allt nog blir bra, så känns det skönt. Jag lämnade honom med en ny självsäkerhet och dagen hade också gått bra. Ett steg i taget så blir det nog fint det med. Det är så svårt att ha barn. Svårare än man någonsin hade trott. Men vi famlar oss fram i mörkret och gör det som verkar skada dem minst och hoppas att de får ett bra liv de med. Vad mer kan man göra?
/CC
KommenteraJag har precis avslutat ett bokstavligen tre timmar långt samtal med min syster. Vi hade lite att prata om efter att mina föräldrar varit här, kan man säga. Som jag har sagt här innan, det var fantastiskt att ha dem hos oss men det har heller aldrig varit så svårt att umgås med dem. Dels för mina egna bekymmer med PMDD/depp eller vad det nu är, dels för allt bagage man har sedan sin uppväxt och en hel massa annat. Lager så många som en lök.
Men det var väldigt skönt att prata med en som faktiskt i mångt och mycket förstår vad man menar. En som levt i samma hus och har samma förhållande till dem. Än en gång, vi har haft en fantastiskt trygg, kärleksfull och fin barndom. Men precis som för alla andra finns det vissa bitar som satt spår. Och ju mer jag har jobbat på mig själv, ju mer jag har lärt förstå vem jag är de sista åren, desto svårare blir det att ha överseende med vissa beteenden, tankar och vanor. Det är något slags skifte som har skett, utan att jag riktigt förstår alltihopa.
Jag har haft en väldigt bra måndag innan maratonsamtalet också. Jag gick långpromenad, fixade en massa hemmaadmin och lyssnade på världens bästa podcast om hormoner, fasta etc., vilken kändes så himla viktig och relevant för mig just nu. (Lägger in en bild på vilken det var ifall man alls skulle vara intresserad.) O har varit hemma idag eftersom han hade feber igår, men han blev pigg under dagen så vi gick en promenad runt kvarteret tillsammans. Han är så söt när han börjar prata och frågar frågor som ”Vem är Mowgli?” och så vidare. Han har sin mamma lindad runt lillfingret.
Eftersom jag blev tre timmar kort ikväll, men tre timmar rikare i hjärtat, måste jag skynda mig att hinna med kvällsgöromålen och sedan gå i säng utan att det blir alldeles för sent. En ny vecka är på väg och jag önskar mig en mjuk sådan.
/CC
KommenteraT, som har ett rikt socialt liv (till skillnad från mig som ofta håller mig undan), är idag på någon slags spakväll. Jag vet inte så mycket, men tydligen har någon av de svenska killarna i Avoca byggt sin trädgård så att den har en hörna med bubbelbad, pool och annat spaigt. Och dit är T och andra killar bjudna ikväll. Verkar trevligt, tycker jag.
Själv ska jag försöka få mina barn att lägga sig (svårare än det låter) och så ska jag äta gravad lax med Ts gravlaxsås (igen) till middag framför Vem Bor Här? Nästan bättre än spa i min bok. Och apropå bok, den ska jag också hinna läsa i en stund när jag lagt mig i sängen, innan jag släcker lampan. Jag måste säga att jag inte älskar min bok, Twisted Love, men den är tillräckligt intressant för att jag ska vilja avsluta och läsa klart de 100-ish sidorna jag har kvar.
Imorgon 11.15am ska jag på uppföljning hos min doktor. Första gången bröt jag ihop och grät. Andra gången var det inte så mycket som hände för vi pratade mest om de alternativa vägar jag kan gå. Men imorgon tänkte jag alltså be honom referera mig till en gynekolog som jag kan prata PMDD med.
Det känns som en bra grej att bekräfta/dementera innan vi går vidare. I en ren depression ska man tydligen inte må så bra som jag gör emellanåt. Och jag märker tydliga mönster i mitt humör efter cykeln. Så det ska faktiskt bli intressant att höra vad som kommer ut av det. Jag bara hoppas att jag inte bryter ihop igen imorgon. För det är nämligen precis samma dag i cykeln som när jag var där första gången och knappt kunde andas för att jag hulkade så mycket. Min stackars doktor ska inte behöva bli obekväm två gånger på kort tid.
Vi ser hur det går, men att ha bollen i rullning känns alltid skönt. Så länge det rör sig så finns det i alla fall en stor sannolikhet att man rör sig i rätt riktning. Bättre än att stå stilla och trampa.
/CC
KommenteraIdag har jag bokat vår årliga vistelse i Shoal Bay, dit vi åker runt Ts födelsedag (3/5) och morsdag varje år sedan två år tillbaka. Vi stannar tre nätter och skippar skolan på måndagen.
I år blir det dock inte samma lägenhet som de tidigare två åren. Vi brukar betala runt $750 för tre nätter, men i år kostade det istället $1,050. Lite skillnad! Så jag bokade en lite mindre lägenhet på samma gata. Kanske inte lika ”lyxig”, men den ser mysig ut och det kan ju vara roligt att prova någonting nytt också. Och om man dessutom sparar ungefär $300, så är det ju ett enkelt beslut. Så om två månader bär det iväg. Längtar redan!
Dagen har varit ganska bra i övrigt också. Solen har varit framme mest hela tiden och jag har jobbat på bra under arbetsdagen. Det största smolket i bägaren är att B är i en period när hon har utbrott nästan varje morgon. Det är som att hon väljer en sak per morgon att hetsa upp sig över och sedan kör hon på ända in i kaklet. Imorse var det värre än någonsin.
Jag vet inte ens riktigt vad det handlade om imorse, men hon låste sig totalt. Vi åker normalt iväg 8.20am, men när klockan var efter 8.30am så stod hon fortfarande och panikskrek i badrummet. Vi försöker prata, krama, lirka och allt, men det går liksom inte. Till slut kom vi iväg och det blev bättre i bilen. Jag och T har bestämt oss för att hålla noggrann koll på hur det utvecklar sig och ifall det inte slutar eller förbättras kommer vi att behöva hjälp. För vi pratar inte om vanliga utbrott, det är mer intensivt än så.
Så precis som vanligt har dagen haft höga nivåer och låga nivåer. Man får bara försöka att hålla kvar i de höga sådana för att inte gå under av tyngden av de lägre. Men nu ska jag och T äta laxmackor med gravlaxsås som vi har kvar sedan helgen till middag. Det är också en hög nivå att ta fasta på. Vardagslyx.
/CC
Kommentera