Jag vaknade halv sex av kraftig jobbångest. Mitt jobb är bra och ofta roligt, så därför är det ännu svårare att sätta fingret på den här känslan och förstå vad det handlar om. Jag har liksom inte hela tankar, de är flyende, utan snarare bara en känsla av att jag vill bort. En stark känsla av att – Nu säger jag upp mig för att göra mitt liv lättare, friare och slippa dessa kvävande känslor och tankar.
Men jag vet ju egentligen vad det handlar om för mig. Imposterer Syndrome. Rädsla för att tappa kontroll, för att misslyckas och en massa annat skojigt som inte är så lätt att få ut ur huvudet. Och jag blir så himla trött på mig själv. Jag orkar inte med att jag komplicerar saker i livet som inte behöver vara så svåra. Men vi alla har ju våra saker och detta är (en del av) mina.
Hur som helst så har det, utöver jobb, skett lite andra grejer idag också som varit bra. Vi hade AC-killarna här i förmiddags och de bytte ut delar av och lagade det som var fel i ACn och gjorde så att det inte rinner färgad vätska ner på väggen längre. Så nu är vi redo för kallare dagar. Och T åkte till Erina Fair och lämnade av bilen för att få hjälp att laga vårt punkterade däck från igår. En timme senare ringde de honom och hade lagat däcket, lagt tillbaka reservdäcket i bakluckan samt satt på det lagade däcket igen. Allt för $43! Hur kan det ens löna sig? Så tacksamt att vår lilla punkteringshistoria gick smidigt från början till slut.
Jag fick även hem de två mattor som jag har beställt till tvättstugan där nere efter vår lilla piffning. Jag ska bara ha en i taget, men det kan ju inte vara fel att ha något att byta med eftersom T och kidsen alltid springer in på toan där nere med smutsiga skor, fötter eller boots. Vi har inte köpt växter ännu, men när det är gjort så blir det nog riktigt bra där nere.
Men nu är T klar med sina grejer och vi ska äta framför Sandhamn. Tur det för jag är så himla hungrig. Och så ska jag ladda upp för en ny dag imorgon och försöka få den så ångestfri som det bara går.
/CC
KommenteraIdag har vi haft en full träningsdag på jobbet och min hjärna är helt slut. Det har varit en bra och givande dag och vi har kommit fram till mycket som kommer att göra det bättre för oss framöver.
Men. Av åtta timmars bra konversationer så är det självklart att min hjärna måste välja ut kanske två minuter när jag sa något jag kanske inte riktigt borde ha sagt eller som jag borde sagt annorlunda. Eller var den där frågan kanske lite korkad? Och så vidare. Så istället för allt detta positiva som jag också har fått ut av dagen, så överskuggas det av en molande ångest.
Jag måste sluta att göra detta mot mig själv. Jag tror inte att de andra deltagarna sitter och tänker så här. Jag tror inte att de sitter och tänker på vad just jag sa eller inte sa. Jag borde verkligen prata med någon om hur jag ska leda bort min ångest och ta hand om den. Det känns tyvärr som att den blir värre med åren och inte bättre.
Men det finns det inte pengar för just nu. Det är ju mycket roligare att lägga pengar på att fixa huset eller köpa en ny bil. Väldigt smart, CC.
/CC
KommenteraNär jag var yngre så tänkte jag ibland att det skulle bli skönt att bli typ 30-40 år för då skulle ju många av ens tramsiga rädslor och ångestar försvinna. Så som att jag avskydde att flyga, till exempel. Det gav mig ångest. Har det blivit bättre? Marginellt kanske.
Jobbångest? Den har bara gått och blivit värre med åren. Det spelar ingen roll vilket jobb ens, men ångesten följer med. Dock måste jag ändå säga att en del saker faktiskt har blivit bättre. Jag vet mer vem jag är och vågar vara sann mot mig själv, vågar säga nej utan att bry mig om vad andra tycker och tänker så mycket. Man är mer trygg i sig själv.
Men tillbaka till detta med jobb, det är något jag måste få bukt med. Den sitter så hårt i mig, rädslan för att göra fel, för att misslyckas, så varje gång jag ska göra något nytt så undrar jag hur jag kommer att fucka upp det. Men det konstiga är att det är inte direkt ofta jag misslyckas. Jag misslyckas varken mer eller mindre än någon annan, men ändå sitter det kvar.
Problemet är att jag inte vet vart jag ska börja. Jag borde nog gå i terapi av något slag. Men det är för många trasiga bilar, vattenskador, behövda barnkläder och mat på listan innan det. Kanske är det så att vi alla måste ha något att fightas med. Annars blir kanske livet för lätt?
/CC
Kommentera