Man vet att dagen inte kommer att bli bra när det är måndag morgon, fortfarande stormregnar ute, ingen vill gå upp ur sängarna utan är extra trötta på grund av tidsomställningen, T är tokförkyld och sjukanmäler sig, det är gnälligt till frukosten och när jag droppar av O på dagis står det ett kvinna i ett hörn av köpcentret och kräks i en påse. Det går bra nu.
Väl hemma igen blev det frukost och sedan var det så kallt så jag lade mig i sängen och tittade lite på telefonen. Oktober är ju som bekant den månaden jag ännu inte börjat jobba efter mammaledigheten, medan O redan börjat på dagis; det vill säga att jag har måndagar, onsdagar och fredagar för mig själv. Dock håller de värdefulla dagarna på att ticka iväg. I alla fall, vid två skulle vi båda lägga oss och vila lite, men då ringer det såklart från dagis. O måste hämtas då han har 38.8 i feber. Alltid är det nåt som ställer till det.
Väl hemma hade panodilen dagis gett honom börjat verka och han ville inte alls sova. Så där var det slut på lugn och ro. Men det blev mycket kramar och gos, så jag kan inte klaga för mycket ändå. Och nu på kvällen har han inte fått tillbaka febern, så man kan ju bara hoppas att den håller sig borta. Dock inte så troligt med tanke på denna familjens track record.
Nu tittar jag på The Accountant med Ben Affleck eftersom att T inte var så sugen på att fortsätta med The Fall. Jag tyckte den verkade okej, men man måste tydligen vara två för att ha seriemyskvällar, ha ha. Så vi får försöka hitta en ny serie igen. Snart blir det sänggång och så hoppas jag så hårt på lite sol imorgon. Är så trött på detta regn.
Om det ska fortsätta så här måste man kanske byta land igen, ha ha.
/CC
Kommentera
Den här helgen har bestått av onödigt tidiga mornar. Igår gick vi upp redan vid sex och idag vid åtta. Men senare kom vi på att det dessutom varit daylight saving inatt, så vi har förlorat en timme. Taskigt! Tror bara det är småbarnsföräldrar som räknar sovtimmar så in i detalj. Högst viktigt.
Hur som helst, vi skulle vara på kalas klockan tio i Maroubra. Som vanligt kom vi sent, vid halv elva, men det var full on redan med lekkille, face painter, godsaker och höga decibel. Det som var lite roligt var att det stod på inbjudan att man uppmanades att vara utklädd. B avskyr normalt att klä ut sig, men idag ville hon ha sin Elsaklänning och en fläta som Elsa har. Det visade sig dock att B’s bästis hade klätt ut sig till Anna, också från Frozen, med sitt bruna hår i två flätor. Så de såg verkligen ut som en barnversion av systrarna i filmen.
Eftersom att sjukdomarna aldrig försvinner, utan bara ligger mer eller mindre latent, vaknade T upp imorse och kände sig riktigt risig och förkyld. Så efter att ha bitit ihop på kalaset i en och en halv timme åkte vi direkt hem och vilade allihop. Sedan fick T vila vidare medan jag och barnen lekte, åt mellis och så vidare. Eftersom att det fortfarande regnar och blåser (måste vara femte dagen i rad nu, vad händer?) kände vi inte riktigt för att gå och handla utan gick bara och köpte indiskt till middag. Naan måste ju vara den bästa uppfinningen since sliced bread.
Nu ligger T och sover, medan båda ungarna är halvvakna. Den lille ligger just i detta nu på mig och gnussar. Men det gör inte så mycket, man får passa på att njuta medan de är små. Har svårt att tänka mig att han vill ligga så här på sin mamma när han är 15.
/CC
KommenteraImorse var jag så himla glad, trots att vi gick upp klockan sex, för vi hade två lovande visningar att gå på. Den första visningen var ett hus i Point Clare klockan nio och den andra ett hus i strandstaden Wamberal klockan 3.30pm.
Huset i Point Clare var alldeles fantastiskt! Det var nyrenoverat och superfräscht (särskilt med aussiemått mätt) och vi ska inte tala om utsikten från vardagsrum och balkong. Trots att det just idag var regnigt och dimmigt var det så himla vackert. Att detta hus kostar mindre i hyra än vår lägenhet är väldigt svårt att ta in. Det var också nära till dagis, tågstation, skola och affärer. Men. Det ligger på så sätt att man alltid kommer ut på ganska stora, tråkiga vägar. Och så var det lite svårt att få ihop det så att vi och ungarna har rum på samma våningsplan. Och så hela 14 minuter att köra till närmsta strand! Ha ha, nej då, men det var helt enkelt något som gjorde att det inte kändes 100% rätt.
Det andra huset låg nära stranden, men det var helt enkelt betydligt mer nedgånget än vad vi trodde. Också typiskt för detta land, men vi orkar inte med det längre utan vill ha något okejfräscht. Det faktum att vi sett ett lyxhus tidigare på dagen gjorde kanske också sitt. Hur som helst, vi får nog bara fortsätta leta och kanske höja budgeten lite.
Mellan visningarna hade vi ju en del timmar att slå ihjäl. Typ sex timmar, för att vara mer exakt. Först åkte vi till ett köpcenter där borta för att köpa present till ett kalas imorgon och tog oss även en andrafrukost. Därefter åkte vi till kompisarna K och J och hängde där i ett par timmar för tredje lördagen i rad. Vi passade även deras lilla B en liten stund medan pappan köpte virke till huset och mamman var hos frissan. Ha ha, bra tajmingar på allt.
Jag känner att man tappar hoppet lite när det inte finns något man vill bo i. För en gångs skull verkar det inte bara som att det finns, men är för dyrt, utan det FINNS verkligen ingenting som inte är jättefult. Men som sagt, vi letar på och så får vi se. En vacker dag så hittar vi något som passar oss och känns som hemma.
Det är ju bara det där med att ha tålamod…
/CC
KommenteraPå något konstigt sätt är det som om att vintern har kommit tillbaka med regn varje dag hela veckan. Inte bara lite dropp dropp heller, utan ösregn och snålblåst. Detta har medfört en ganska stark motvilja mot att vara utomhus. Den motviljan har jag hjälpt genom att spendera dagen inomhus.
Båda ungarna var på dagis, så jag plockade och fixade och så har jag letat igenom hela Internet efter hus att åka och titta på imorgon uppe på Central Coast. Vi har hittat ett med visning 9am och ett annat med visning 3.30pm. Så det blir att åka hemifrån lite över sju på morgonen och sedan har vi ganska många timmar att slå ihjäl innan det är dags för nästa. Som tur är har våra kompisar tid med oss igen, så vi åker hem till dem en stund utöver att utforska områden.
En annan bra grej idag var när jag satt och matade O. Man sitter ju och tänker på annat medan man gör den enformiga rörelsen fram och tillbaka till objektets mun. I samma veva kom T med en äggkopp med lite jordnötssmör och B’s medicin malen i densamma. Han gav mig en sked och bad mig blanda innan jag skulle ge till B som satt och åt mittemot. Jag blandade medan jag pratade och givetvis, jag är ju inne i rörelsen, så ger jag en stor sked till O. Han tar in i munnen, tittar lite konstigt och undrar nog vad det var, men sväljer och sträcker sig efter mer och först då vaknar jag till och ser vad jag har gjort. Så det var ju bra. Då vet vi att O inte kommer att få reflux i några dagar framöver (nu har han ju inte reflux alls, men ändå) och så vet vi att han inte är allergisk mot nötter. Toppenbra. Alltså, jag blir så trött på mig själv. Nästa gång är det någonting riktigt giftigt som jag bara stoppar in i fågelholken.
Nu blir det i alla fall God natt eftersom att vi får gå upp vid sex imorgon. Fastän det är lördag. Gäsp! It better be good.
/CC
KommenteraJag råkade nog vakna på lite fel sida imorse, för jag var sur som en citron och lät givetvis de andra märka det också. Det kan vara så att mina hormoner håller på att hitta tillbaka till normalt läge eftersom jag nu slutat amma helt och hållet. Eller så är jag bara en sur bitch. Men det första alternativet låter trevligare, så det håller jag fast vid.
Surheten gjorde att jag bad T handla chai latte och en kaka till mig när han ändå skulle ner och köpa sitt morgonkaffe. Han vågade inte annat och kom tillbaka med två kakor som vi alla delade på i en snabbfika. Sockret gjorde faktiskt sitt och jag blev lite gladare.
Efter lunch började vi göra oss iordning för att åka till våra vänner i Bondi. Det är B’s bästa kompis och de har just flyttat in i ett större hus, så det var kul att se. Mamman är lite plastic fantastic (no judgement) och hon berättade om sitt och pappans förestående bröllop på $100,000. Alltså, man ska ju inte jämföra, men de ska alltså lägga lika mycket på sitt bröllop som vi skulle behöva som deposition till ett hus. Gah! Livet är orättvist ibland. Fast vi får väl bara unna dem ett härligt bröllop och massvis av pengar.
Hemma igen och vi har ätit paprikor fyllda med köttfärs och ris och tittat på första avsnittet av Ängelby. Den verkar inte riktigt vara vår typ av serie, men dock lite mysig, så vi får väl ge den en chans.
Fredag imorgon, nu kör vi!
/CC
Kommentera