Från att ha haft panik imorse, jag kände mig som en fågel instängd i en bur, så blev dagen bättre och bättre och nu när jag ska gå isäng känner jag ändå hopp om livet.
Är det månne jetlagen som börjar släppa sina värsta klor? Det var sol idag. Sol och 19 grader och det hjälper ju som bekant. Dessutom har jag turligt nog fått platsen framför fönstret på vårt nya kontor och jag älskar att få ljuset rakt på mig. Dessutom så var folk glada och jag blev glad, så dagen rullade förbi och var inte hemsk.
När jag kommit hem igen så fanns det fortfarande inget varmvatten, så jag knackade på hos grannen. Det ser likadant ut hos dem och han kom in och visade hur switcharna ska stå, så nu blir det förhoppningsvis varmt vatten till duschen imorgon. Vågar dock inte hoppas för mycket.
Imorgon är det Hej fredag! Längtar.
/CC
KommenteraOj, vad hände? Jag som satt på jobbet med extrem jetlag och bara längtade efter att få komma hem och krypa ner i sängen. Och så plötsligt är klockan kvart i elva och jag har spenderat fyra (!) timmar framför iPaden och alltifrån slask som Love Island UK och Ninja Warriors. Så kan det gå. Och så kan det ju faktiskt inte gå vanliga dagar när småglinen är hemma, så det är väl bara att gilla läget och tacka för en lugn IQ- badboll-kväll.
Jobbet ja. Det gick ju bra såklart. Men fasta tider och regn gör ju lite att man vill skjuta sig i foten och sedan röra runt lite med en skruvmejsel. Jag vet, jag är så himla dramatisk. Jag är inte den enda som har ett jobb att sköta men hellre hade spenderat tiden på att resa runt i spännande länder och uppleva livet och världen. Men nu är det som det är. Man kan inte ha roligt hela tiden, säger folk.
Men why the fuck not?
/CC
KommenteraNu är jag hemma igen.
Hemma i det som sedan februari är vårt hem, i den stad som i denna fas i livet är vår stad. I detta land som vi i snart nio år kallat vårt. Det är så svårt. Man känner sig så vilsen. Att komma hem, utan sin familj, till detta kalla hus (jag får inte varmvattnet att fungera!) på andra sidan jorden. Varför? Vad är meningen? Vad är poängen?
För mig verkar det vara så lätt att bo där man är uppväxt. Eller, att flytta tillbaka med sin nyskapade familj till där man en gång bodde. Det spelar ingen roll vilket hus man bor i, om man är en halvtimmes bilfärd från där man tidigare hörde hemma, men man har i alla fall RÖTTER.
Vi har ju en regel, vi svenskar här i vårt gäng. Att man inte får ta några stora beslut förrän efter cirka fyra dagar efter att man rest långt. Sömnbristen och hjärndimman bidrar till att allt blir skevt. Vi väljer ju att bo här för att vi älskar det! Vi älskar livsstilen, klimatet, den underliggande spänningen av att vara någonstans som aldrig blir helt bekant. Men vi får också leva med baksidorna.
Vilsenhet, längtan och tomhet.
Vem är jag, vart bör jag vara och hur?
/CC
Kommentera (2)Nu har jag just landat i Bangkok och checkat in på mitt hotell. Jag var så jäkla hungrig, så jag hann springa upp på sjätte våningen och äta lite frulle också. Klockan är kvart över åtta på morgonen.
Resan har gått ganska bra så här långt, men även utan ungar slås man av hur fruktansvärt långt det är. Uscha! Och när jag landade så var inte den förbokade shuttlen till hotellet där så jag fick vandra runt och fråga alla. När jag sedan tänkte ringa så funkade inte telefonen och i betaltelefonen som stod där gick bara thailändska mynt. Det slutade med att jag tog en taxi. Som säkert lurade mig på pengar. Chauffören frågade om jag var singel.
När jag kom till hotellet så frågade jag om shuttlen. Den hade tydligen stått utanför på gatan. Jaha, så det skulle jag bara ha vetat rakt av då? Gah! Men jag kom fram till slut. Och då funkade inte rumsnyckeln. Suck.
Men jag är vid gott mod och nu ska jag också äntligen få sova några timmar innan det är dags för nästa ben av resan. Längtar tills jag är hemma.
/CC
Kommentera (2)Det är sista dagen i Sverige för denna gången och det känns ungefär som dagen innan semesterns slut fast upphöjt till 20. Det är ju så mycket mer med att vara borta i ett år till. Jag kommer dessutom att sakna sommarsverige. Sedan kommer jag inte att se mina barn och min man på tre veckor. Och ovanpå det ska jag resa i trettiofyra timmar.
Så det är en del att fundera på. Men jag är väldigt trött efter 7,5 timme i bil idag, så jag hoppas på bra sömn i alla fall.
Hörs när jag kan.
/CC
Kommentera