Imorse skickade T några bilder från länge sedan. Han är i Singapore och på kvällarna, när han för en gångs skull har lite egentid, sitter han och tittar på gamla kort. T har alltid levt mer i det som varit medan jag lever i framtiden.
Ett av korten väckte massa minnen till liv. Det var en period i livet där jag inte mådde så bra. Vi hade varit ute och rest jorden runt i nio månader, innan dess bodde vi i Norge i ett år, och nu var vi tillbaka i verkligheten och skulle börja leva seriösa liv. Vi kom tillbaka till Lund och hamnade i en lägenhet i ett nybyggt område då vi inte hade stått i kö och det inte fanns mycket att välja på. Lägenheten var såklart fräsch och ny, men för mig som gillar personlighet och mysighet kändes det aldrig som hemma.
Jag jobbade på ett jobb som jag är otroligt tacksam för eftersom jag snabbt lärde mig massor som jag använder mig av än idag. Jag träffade vänner som jag fortfarande har kontakt med och vi hade så kul. Men det var också ett jobb som drev mig till en depression och jag drabbades i princip av utmattningssyndrom efter de tre åren av konstant jobb och känslan av att aldrig räcka till.
Jag flydde genom att gå in i en stor festperiod då jag och en kompis festade i Malmö varenda lördag och ibland två gånger i veckan i flera månader. Jag skrev en blogg under denna tiden också, jag har alltid känt att jag måste skriva av mig för att rensa tankarna och förstå livet. Efter ett tag i den galna partysvängen hade jag ca 3000 följare om dagen. Såklart jagade jag inte följare då heller, jag skrev för mig själv, men det blev nog aldrig tråkigt att läsa då det hände så mycket. Snacka om att livet har olika faser.
Det var enormt jobbigt för T i denna perioden. Ibland låg jag bara hela kvällar och grät. Jag fick ge återbud på släktkalas och annat för det fanns ingen ork kvar. Det kändes som att jag hade en krossad flaska i bröstet och det gjorde fysiskt ont. Dag efter dag efter dag. Men det fanns också mycket spännande känslor såsom mina egenkvällar varje fredag då jag satt på balkongen och drack rödvin, rökte (gjorde det i något år där runt, men är en sådan som alltid kan sluta från en dag till en annan) och gick in i musikens värld.
Det som hände var att vi fick nog och flydde till Australien. Dock hade jag självinsikt nog att gå till en psykolog när jag kom hit för att prata igenom de senaste åren. Jag tog en paus från allt och började inte jobba här förrän efter tre månader.
And the rest is history.
/CC
Kommentera (4)
Det är någonting med söndagar som gör att man har känslan av att allt är på väg att ta slut. Jag vet inte varför egentligen, livet rullar på och det är bara en ny vecka som kommer. Men ändå känner jag mig alltid melankolisk på söndagen, samtidigt känner jag ett lugn och njuter ofta mer än på en fullspäckad lördag.
För mig har det nog också att göra med att jag lever en sådan stor del av mitt liv inne i mitt huvud. Och på veckorna tvingar allt det vardagliga mig ut i den vanliga världen, den riktiga världen, och då saknar jag min egen värld. Detta är också en av anledningarna till att jag inte kan bo i Sverige. Zombiemånaderna gör mig till ett lobotomerat fodral och jag tappar bort mig själv.
Och detta är också mitt allra svåraste. Hur får jag balans mellan min drömvärld och den vanliga världen? Hur gör jag för att inte ständigt bli besviken på den riktiga världen när jag ju faktiskt har ett helt awesome life? Jag måste dessutom vara försiktig så att jag inte bara flyter iväg och missar mina barns uppväxt.
Hur gör folk?
Så.jävla.svårt!
/CC
Kommentera