Jag är nyligen hemkommen från gymmet och hade det så bra så bra. I bilen på vägen hem trodde jag att jag var någon slags artist som sjöng med i musiken för full hals. Jag börjar bli starkare och det älskar man ju när det händer. Jag har börjat tävla med mig själv i hur länge jag kan stå i planka, och ikväll klarade jag fyra minuter. Kanske inte mycket för andra, men det gör mig glad i alla fall. Och det är huvudsaken.
Sedan kom jag hem och blev tyvärr på sämre humör. Det är det där med att komma hem och tycka att allt är kaos och känna stressnivån stiga och koka ut genom öronen. T stod och gjorde storkok och blev (också förståeligt) irriterad över att jag klagar på stöket när han står och lagar mat. Jag kommer alltid att prioritera ordning och enklare, men ändå god, mat. Förutom på helgen kanske. Medan T prioriterar riktigt god mat och då får det ta tid och stök för att komma dit. Ingen har fel, vi är bara olika.
Men nu har allting lugnat sig. Vi har städat upp i huset, fått barnen isäng och jag har tagit en skön dusch. Så nu ska vi njuta frukterna av Ts svett och våra diskussioner. Det blir en nyttig version av Shepherd’s pie från den fantastiska kokbok vi köpte härom veckan. Och det är ju inte det att jag tackar nej till god mat. Jag älskar att äta gott. Jag vill bara inte få stresspåslag av dess tillverkningsprocess.
/CC
KommenteraIdag har jag gjort min lista på ”Vuxna människor i professionella situationer som jag gråter framför” längre. Det är som en omvänd bucketlist. Saker man inte vill ska hända. Jag avskyr att det är så nära mellan ilska och tårar, hopplöshet och tårar, trötthet och tårar. Finns det något värre än att vara mitt i ett bråk med till exempel en partner och ha starka argument, men sedan förstöra allt med att börja böla?
Hur som helst, jag hade en tid hos doktorn idag halv elva. Kanske säger man bara vårdcentralen hemma, det är inte så som förr i tiden när man hade sin speciella husdoktor osv. Fast denna doktorn råkar faktiskt ha följt vår familj lite. Det har bara blivit så. Jag bokade egentligen tiden för att få hjälp med min rosacea. Men någon gång igår kväll, när mitt glada humör vände igen, så bestämde jag mig för att prata om min depression också. Sagt och gjort.
Fast jag kanske inte ska säga ”prata”, för efter första ordet började jag gråta och kunde inte sluta. Fick knappt fram orden. Han såg lite obekväm ut, men ändå professionell, och drog snabbt ut en box of tissues och räckte till mig. Allt jag fick fram var ”I’m sick here” och så pekade jag på huvudet. Haha, riktigt komiskt nu efteråt när jag tänker på det.
Han tog mig självklart på allvar och jag fick fylla i en sådan där lista där man poängsätter känslor man haft senaste tiden. Den heter säkert någonting, döpt efter en känd psykolog eller något. Men vi kallar den listan. När man har ringat in färdigt på listan så räknas svaren ihop enligt ett system och man får tre olika nummer. Mina råkade summera sig till att hamna under “Severe depression”. Inte så förvånande faktiskt.
Vi pratade vidare och han sade att han vill börja med blodprov för att se att allting står rätt till med sköldkörteln och sådant. Samt att blodprovet verkade som det var bra för att förstå rosacean också, men det kan jag ha missförstått. Man kan ju säga att min hudåkomma hamnade lite längre ner på prioriteringslistan efter jag kläckt mitt andra ärende.
Jag hade bara bokat ett vanligt appointment, vilket är en kvart, så vi ska ses igen när provsvaren har kommit och då gör vi upp en Mental Health Plan. Jag kommer inte nöja mig med vad som helst, utan det som är så fördelaktigt är att jag är på ett så bra ställe. Jag menar, de kan inte bara säga att jag ska gå hem och äta bättre, träna, skriva ner mina känslor etc. För allt det gör jag och har gjort länge. Jag behöver eventuellt medicin, men det får vi ta när och om det kommer.
Ikväll känner jag mig faktiskt ovanligt lätt. Det känns som att nu har jag inte hela tyngden på mina axlar längre. Nu är jag på väg mot att få hjälp av de som vet vad de gör. Fortsättning följer.
/CC
Kommentera (6)