Jag fick sovmorgon imorse. Till klockan sju i alla fall, då jag vaknade av att T och barnen videopratade med farmor och farfar. Och som alla vet är det omöjligt att sova när någon Facetimar (Skypar, WhatsAppar…), även om de är i ett annat rum. Först och främst för att man inte kan låta bli att lyssna på vad de snackar om och för det andra; för att det alltid skriks någonting i stil med ”Hör ni mig nu?”. Så jag fick ge upp och gå upp.
Vi åt frukost på balkongen, packade lite och sedan blev det lite bråttom eftersom vi skulle på födelsedagsfest klockan tio. Vi gjorde oss iordning och åkte dit, minglade som sig bör, tittade på ungar som åt för mycket socker, fick ansiktsmålning (B väljer alltid att få den på armen eller handen till min tysta tillfredsställelse. Avskyr kladdet som kommer med de där) och ramlade och slog sig. Precis så där som det ska vara. Men jag var på snackhumör och det var riktigt trevligt att få snacka runt med en massa folk som man knappt känner och som vi inte kommer träffa igen efter flytten. Och B var minst sagt nöjd.
Efter två timmar sade vi tack och hej och tog oss till IKEA. Det är lite som när man pluggade och hade läxa, helt plötsligt hade man städat lägenheten, lagat mat och dammtorkat taklampan. Allt för att slippa ta tag i pluggandet. Vi åkte till IKEA för att skjuta på packandet bara lite till. Vi köpte lite småsaker, lådor för att organisera i skafferi och städskåp, matta till barnen att göra kullerbyttor etc. på och såklart lösgodis. På vägen hem blev barnen panikhungriga och vi alla åt på McDonalds. Dock var det av någon anledning inte gott idag, så det var lite tråkigt.
Och så hem och då började vi äntligen packa, men igen, hur effektiv kan man vara med barn som springer och drar ut allt man just lagt ner. Well well.
Nu ska jag sova inför min näst sista dag på jobbet. Sedan är det hej då till tre års arbete. Bye bye, old friend.
/CC
Kommentera…har köpt en label maker och hittar små textremsor överallt…
Bra att vi håller oss till fakta här hemma ändå.
/CC
KommenteraPacka, packa, packa och så packa lite till. Fast egentligen har vi nog bara packat cirka 15 lådor allt som allt. Och sorterat lite. Och burit ner Ts gamla, tunga skrivbord. Men det är ju så svårt att packa med ungar. Och så svårt att motivera sig att stanna inne och packa när det är så fint ute och så mycket man kan göra istället.
Vid två åkte vi i alla fall till Bondi och B’s bästa kompis H för att de skulle få leka innan vi flyttar och de inte kommer ses på ett tag. Som jag berättat innan är H’s föräldrar och vi ganska mycket olika. Mamman är väldigt utseendefixerad, smal som en tråd och väldigt opererad. Men hon är trevlig, lätt och prata med och vi har faktiskt kommit varandra ganska nära. Pappan däremot är en otrevlig jäkel. Nej, så får man ju inte skriva, men det gör jag ändå. Han är såklart trevlig utåt och stojar och stimmar och så vidare, men det ligger så mycket och kokar under ytan. Han är som en liten omogen tonåring som bara bryr sig om sig själv.
Idag tryckte han i sig kakor som vi köpt med oss (inget fel med det), men sedan fick han en sådan panik för att han varit onyttig att han gick iväg mitt i allt och skulle åka till gymmet. Efter ett litet tag kom han tillbaka. Han hade fått så bråttom att han hade glömt gymväskan. Ja ja, nu ska jag sluta prata skit om folk jag knappt känner, men det är något på väg att explodera där alltså. T och jag gick därifrån och var än en gång glada för att vi har en härlig familj och gillar att umgås med varandra. Om man inte har det så spelar det ingen roll att man badar i pengar.
Efter en tur till mataffären och till Office Works för att köpa bubbelplast åkte vi hem och fixade vidare. O hade en ballong som han länge och väl sprang runt och lekte med. Jag stod i köket och hörde en hög smäll och undrade vad det var. Två sekunder efter börjar O storskrika. Då har han ramlat in i bordet med underläppen och blodet sprutar ut. Just när man gör illa sig i munnen så ser det ju så illa ut och blir så mycket blod. Vi fick hålla fast stackars O (efter kramar och tröstande såklart) för att se ifall såret gått igenom läppen och ifall tänderna satt kvar som de skulle. Det var en rejäl svullnad på insidan av läppen också, men det verkade inte vara hål och tänderna kändes inte lösa. Herregud alltså, att man alltid ska behövs passa på de små liven så att de inte tar självmord.
Imorgon blir det födelsedagsfest, sedan kanske IKEA och så borde vi packa klart majoriteten av lägenheten innan en riktigt fullbokad vecka börjar. Busy times.
/CC
KommenteraSent jobb ikväll också, som planerat.
Jag har just kommit hem, klockan är 10. Jag hade dock turen att ha sällskap hela tiden på jobbet. Eller, mer eller mindre, jag satt vid mitt skrivbord och jobbade, medan två av de andra tjejerna var i köket och pimplade vin. Men det kändes ändå roligare att jobba till tonerna av deras fnitter och snack.
När jag så kom in i köket för att säga hej då så började vi av någon anledning att prata om omskurna respektive inte omskurna penisar. Man tänker ju inte på det, eller jag hade i alla fall inte tänkt på det innan jag flyttade hit, men jag skulle vilja påstå att de flesta av våra vänner här är omskurna. Mångas familjer är katoliker (icke-praktiserande) och då gör man som man alltid gjort, man skär av den lilla hudbiten på nyfödda pojkar. Jag kände att jag ville veta, så jag googlade precis och ungefär var tredje man under 30 är omskuren i Australien. Och då har det minskat något otroligt på senare år.
Det spelar ju egentligen ingen roll, men det är ganska roligt att tänka på hur saker blir så självklara för en bara för att det är så man växt upp och vad man har haft runt sig. Och samma för dem här, såklart. Men det blev ju verkligen en twist på det när min kompis K fått sin första son med en engelsman och han frågade när de skulle omskära bebisen. Det gjorde de sedan inte. De kom båda fram till att det kändes bättre att inte göra det, trots att pappan själv ju som sagt är omskuren.
Nog om det nu. Just det, kom precis på varför vi började snacka om det. Det går en TV-show nu som heter någonting Laws of Attraction eller typ så. Jag råkade ha på TVn när den kom på igår. Det var en engelsk tjej som skulle välja en kille att dejta utefter hur han såg ut naken. Först fick man bara se deltagarnas underkroppar med könspaketet i fokus och sedan fick man även se överkroppen och sist, när hon hade valt sin dejt utifrån detta, fick man se ansiktet. Helt sjukt. Och mer och mer sådant är på väg. Jag orkar inte.
Jag är trots allt en gammal vis och elegant kvinna med klass och stil. Typ.
(Update: Jag fick en kommentar här inne, vilken fick mig att vakna till lite. Ibland går det för snabbt. Många av mina kompisar är visserligen katoliker eller har gått i katolsk skola, men katoliker brukar inte praktisera omskärelse. Jag har frågat runt lite, men det verkar inte vara någon av mina nära som faktiskt vet varför omskärelse är så vanligt här. Dock verkar det ha annan anledning än religiösa skäl, troligtvis medicinska.)
/CC
Kommentera (2)Så igår kom jag hem sent och T bara ”Surprise!”. Han var superglad över att han köpt ett skrivbord på Gumtree (Blocket), vilket han varit och hämtat och lämnat kvar i bilen.
För det första, visst, han hade visat mig en bild på skrivbordet och jag sa att jag tyckte att det var ganska fint, men vi hade inte bestämt ifall vi skulle köpa det eller inte. För det andra, att skrivbordet låg i bilen och båda barnstolarna var urtagna, gjorde att vi var tvungna att ta oss till Bondi Junction på annat sätt imorse. Jag kände mest att jag bara var arg på det där jäkla skrivbordet efter att ha kommit hem sent och varit så trött. Men vad vi inte visste var att då hade inte ens problemen börjat ännu…
Så imorse gick jag upp vid sex, ingen var vaken. Tanken var att jag skulle smyga in i köket och göra lite äggröra till mig själv innan O vaknade eftersom han skulle ta blodprov och behövde göra det på fastande mage. Medan jag kissade och tvättade mig så vaknade såklart hela familjen. Det blev ingen frukost. Bara nötter och lite torkade cranberries. B fick vi i en macka när inte O såg. Sedan promenerade vi med dubbelvagnen till Junction och tänkte bara ta blodprovet snabbt och sedan gå och ha en mysig familjefrukost. Klockan var åtta.
Stället var riktigt skabbigt, hade galler utanför dörrar och fönster och såg ut som ett riktigt slitet kommunhus och var ganska fullt. T, som avskyr sjukhus och allt som liknar dem, höll på att vända i dörren. Som tur var fick O komma in ganska fort eftersom han är ett barn som dessutom var på fasta. B och T gick ut och gick en runda medan jag och två kvinnor skulle ta hand om O. Bara det att de inte kunde hitta några bra vener. Efter ett tag skickade de iväg oss för att vi skulle ta en halvtimme till att försöka få O att dricka en massa vatten för att förhoppningsvis få venerna att poppa. Vi ringde T och så fick ungarna leka på lekplatsen inne på Westfield. Allt medan detta pågick hade O en påse på snoppen för att vi behövde urinprov också. Det gick inte heller så bra. Just denna dag hade han tydligen valt att kissa minimalt.
Efter en halvtimme gick vi så tillbaka, fick komma in och det kom även en tredje person, en man som hade en skylt med ”trainer”. Tydligen var han experten. Den som lär alla andra. Alla tre stod i rummet och sa att ”Nej, vi hittar ingen bra ven. Vi kan inte göra detta.” ”Jaha. Vad menar ni? Vad ska jag då göra?”. Ni får åka till sjukhuset. Eller ring doktorn och fråga om han verkligen måste fasta. Annars kan ni ju lätt komma tillbaka en annan gång. Nu var klockan typ halv elva, O hade inte ätit sedan kvällen innan, men var ändå i ganska gott skick. Vi ringer sjukhuset och kollar om vi kan komma direkt, tänkte jag.
Det kunde vi. MEN! Jag hade glömt att vi inte hade bilen. Jäkla skrivbord! Så det var bara att hoppa på bussen och åka till sjukhuset i Randwick istället. Det gick bra, trots att det som vanligt var varmt, O började tappa det då det både var sovdags och han måste ha varit jättehungrig, samt att vi fick vänta en stund. När vi väl kom in på rummet sa även kvinnorna där att O har små vener, men de tänkte i alla fall köra på. Så det var skönt. Nästa steg skulle tydligen vara att göra någon slags X-Ray, ifall de inte fått något blod.
O fick ligga ner och jag lutade mig över honom, allt medan de andra två höll hårt i armen och O skrek som en stucken gris redan innan vi börjat. De ska ta massa prover av blodet, så de var tvungna att fylla åtta rör för att få ihop till allt. Jag vet inte hur lång tid det tog, men jag skulle tro runt fem minuter. O skrek och skrek och jag själv var så trött och hungrig och förvånade mig själv när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Jag brukar inte ha några som helst problem med sådant här. Det är ju inte smärta som så och allt är ju for a good cause. Men idag blev det för mycket. För mycket hattande fram och tillbaka. Stress och väntan. Hungriga allihop och sedan O’s panikskrik och det faktum att själva samlandet tog så lång tid.
Men ja ja, det är nu över och de fick det blod de behövde. Skönt ändå att vi fick gjort det medan O fastade och att vi till slut lyckades idag och inte behöver göra favorit i repris en annan dag. Inte att förglömma är att vi nu ska vänta i tre veckor för att få reda på om något är fel med vår lilla älskling, men jag tänker inte ens börja den tankekedjan.
Vi avslutade förmiddagen på ett populärt café fem minuter hemifrån, vilket vi aldrig varit på. Fantastiskt! Sedan lite vila och packning på det. Lång och jobbig dag på många sätt, men ändå bra och mysig med min fina familj.
/CC
Kommentera (2)