När jag var yngre så tänkte jag ibland att det skulle bli skönt att bli typ 30-40 år för då skulle ju många av ens tramsiga rädslor och ångestar försvinna. Så som att jag avskydde att flyga, till exempel. Det gav mig ångest. Har det blivit bättre? Marginellt kanske.
Första veckan av hemskolning (denna omgången) snart avklarad.
Jobbångest? Den har bara gått och blivit värre med åren. Det spelar ingen roll vilket jobb ens, men ångesten följer med. Dock måste jag ändå säga att en del saker faktiskt har blivit bättre. Jag vet mer vem jag är och vågar vara sann mot mig själv, vågar säga nej utan att bry mig om vad andra tycker och tänker så mycket. Man är mer trygg i sig själv.
Insåg att dessa bilderna är kopior av gårdagens. Men det är faktiskt idag. Nästan samma snacks, samma kläder. Sa någon lock-down?
Men tillbaka till detta med jobb, det är något jag måste få bukt med. Den sitter så hårt i mig, rädslan för att göra fel, för att misslyckas, så varje gång jag ska göra något nytt så undrar jag hur jag kommer att fucka upp det. Men det konstiga är att det är inte direkt ofta jag misslyckas. Jag misslyckas varken mer eller mindre än någon annan, men ändå sitter det kvar.
Problemet är att jag inte vet vart jag ska börja. Jag borde nog gå i terapi av något slag. Men det är för många trasiga bilar, vattenskador, behövda barnkläder och mat på listan innan det. Kanske är det så att vi alla måste ha något att fightas med. Annars blir kanske livet för lätt?
/CC
KommenteraLivet rullar på här i lockdownen. En av bilkillarna var här idag igen, men bilen är fortfarande trasig, så inga förändringar där, haha. Jag har börjat sakna gymmet, men nu när jag äntligen börjar känna mig helt frisk igen så får det bli joggturer och power walks istället tills gymmen får öppna igen. Någon sa att det inte vore förvånande om vi kommer tvingas att stanna i lockdown fram till jul, men jag hoppas att det bara är löst snack. Jul känns liiite för länge om man säger som så.
Någon som är glad för home schooling. Att ha mamma och pappa för sig själv utan lillebror som stör.
Vi beställde hem en Apple-TV som kom igår så nu kan vi äntligen njuta av bra bild och inte hålla på med en lång sladd till vår undermåliga iPad, komma ihåg att ladda den och så vidare. För det fanns nämligen inget uttag för en gammal hederlig TV när vi flyttade in. Bara Foxtel, för det fattar ju alla att man måste ha så man kan kolla på Footy på en TV stor nog för att täcka en hel vägg. Men inte för oss, så vi valde att göra på detta sättet. Nu måste vi bara täcka de två megastora hålen vi har i vardagsrumsväggen.
Hål som måste täckas över. Blir kanske helgens projekt.
Vi är på det näst sista avsnittet av Sex/Life och jag vill inte att serien ska ta slut samtidigt som jag såklart vill se vad som händer. Särskilt nu när vi knappt kan gå utanför dörren och man kanske inte har skitmycket spänning i livet. Så får man leva i fantasivärlden en stund.
/CC
KommenteraMan får ändå kalla det för en jäkla tur, det faktum att K åkte i måndags och därför kunde låna ut sin bil precis när vi sitter i skiten för att vår bil fortfarande har någon mystisk skada som mekanikern inte hittar.
Paprikablommor.
Han var här i typ två timmar idag med och hittade inte vad det var. Jag tror att både jag och T börjar ge upp hoppet och inser att det nog blir skroten ändå. Och vi har börjat titta efter en ny bil redan så vi får ser hur det blir. Idag har vi även haft en kille från försäkringsbolaget här som har kollat på vattenskadan i garderoben. Och peppar peppar, men det verkar som att de kommer att ta kostnaden.
B kan vara tålmodig om hon vill. En miljon hundben.
De går på vad rörmokaren sa, att det var läckage från kranarna i duschen. Så planen är att de ska skicka hit någon som städar upp, byter golv- och väggplankor och så vidare. Men det lär ta någon vecka till. Så vi fortsätter att sova i extrasängen ett tag till. Men jag tycker att det är ganska mysigt, så jag klagar inte på den biten.
Obsessed with Farmer Wants A Wife.
Dock kom min chef förbi med en ny monitor och skrivare till mig idag så jag kommer att behöva platsen i sovrummet där min lilla kontorshörna ska vara. Men att sitta vid matbordet och titta ut mot havet kommer jag ändå ha svårt att slita mig ifrån. Allt löser sig nog till slut.
/CC
KommenteraEftersom att man är svensk och därmed såklart har kontakt med vänner och familj där hemma, men även följer ganska många svenskar på sociala medier etc. så känns det ibland som att man är där på ett sätt. Så i mitt huvud nu tror jag att jag har sommarsemester som många där hemma. Men nej. Vi är mitt i vintern och min nästa semester är långt bort.
Morgon.
Tyvärr blir det så att de år vi inte åker till Sverige så har vi normalt tre veckors ledigt över jul men sedan är det inte mer. Ingen vintersemester eller paus på det sätt som man kanske annars är van vid. Så det är ännu en sak som Corona kommer och kastar uppochner. Jag tror jag tänker mer på det just för att K åkte hem idag. Det blir mer verkligt och jag känner min egen hemlängtan mer. Jag vill träffa min familj och jag vill jobba på Hörnan. Jag vill åka till västkusten och Fiskebäckskil som vi alltid gör, åka till mamma och pappa i Uppsala och åka på road trip genom landet. Men det går inte. Inte nu.
När de inte bråkar…
Jag är lite blödig idag, men det konstiga är att jag ändå mår ganska bra och är ganska glad. Jag älskar ju att hänga här i mitt Turkosa Hus och hade nog ärligt talat haft lite svårt att lämna det just nu, men jag vill också åka hem och njuta av Sverige och det bästa som vårt underbara land har att erbjuda.
Den sista äppelpajen gick åt idag. (T har snott mina raggsockor).
Jag känner mig kluven och rastlös samtidigt som jag känner mig lugn och trött. Imorgon är en ny dag.
/CC
Kommentera
Idag slutade det äntligen ösa ner och solen kom fram. Jag tror att vi alla blev lika glada och söndagen kunde inte ha börjat bättre.
What to say? Vi har haft en fantastisk helg!
Strax efter frukosten tog vi alla på oss gummistövlar och så gick vi på promenad upp till vattentornet och hittade en stig som fortsatte bortåt, vilken vi inte sett tidigare. Vi gick där och plaskade i vattenpölar, halkade i leran och hade det mysigt ända till… iglar! Jag glömmer det varje gång, men så fort vi går på promenad i skogen när det är lite blött så kommer det en tidpunkt när jag tittar ner och ser hur det rör sig på mina skor/stövlar och obehaget bara pirrar till i mig.
Skogspromenad som blev igelpromenad.
Jag har ju riktig fobi för daggmaskar, på den nivån att jag börjar skaka och gråta, och jag känner att dessa små varelser ligger inte långt ifrån även om jag klarar mig från just de reaktionerna. De är ju så himla äckliga när de går över ens skor eller kläder och sätter sig. När man sedan försöker dra av dem så blir de långa som gummisnoddar och släpper liksom inte. Vi fick nog alla en fem – tio iglar var på oss, men som tur var sög ingen fast utom en liten en mellan Ts fingrar, vilken han fick bort fort.
Vi har frangipani på framsidan och de börjar slå ut.
När vi kom hem åt vi äppelkaka med vaniljglass som vi bakade igår och sedan hängde vi i trädgården och ungarna hoppade massor på studsmattan. Bra köp det där. Vid ett tillfälle var barnen uppe i huset medan jag och T var nere. B ropade och T gick upp medan jag stannade i källaren under huset. Vi har ett öppet område där vi förvarar grejer. Hur som helst, helt plötsligt börjar det droppa från taket snett ovanför mig och droppar ner på cementplattan. Jag blir fundersam och undrar vad detta är, nog för att det regnat, men jag är ju under huset, under köket.
Äppelpaj är ju så himla gott!
Jag knackar på brädorna och T svarar. ”Det droppar här nere, vad händer där uppe?” ”O har precis kissat på sig!” Väldigt typiskt för aussiehus ändå. Det kan man ju inte riktigt tänka sig som svensk, att ett barn kissar på sig på trägolvet i köket, det rinner genom plankorna och droppar ner genom taket och bildar en fläck på betongen på golvet nedanför. Där är liksom ingenting emellan. Vilket också såklart förklarar varför det är så kallt i huset nu på vintern. Men så är det här och man får bara gilla läget.
Ikväll kom K, J och pojkarna och lämnade av lite jobbgrejer och de sista växterna uppe vid vår väg och vi fick vinka hej då. Imorgon åker K och barnen till Sverige och kommer troligtvis inte tillbaka igen förrän i början på nästa år. Det kommer att bli riktigt tomt och det känns konstigt att man inte ens kunde ge dem en kram. Men jag vet att de kommer att ha det bra och är även lite lite avundsjuk. (K har fått särskilt tillstånd att lämna landet, i vanliga fall får man inte det nu under Covid.) Nästa år blir det förhoppningsvis vår tur. Även om tre år hemifrån är för lång tid.
Men nu ska vi hålla kväll.
/CC
Kommentera