Jag satt uppe till midnatt igår och tittade på The Holiday som gick på TV. Det var så mysigt att hänga i soffan med en kopp te och lindtchoklad så jag fastnade. Och konstigt nog så reagerade min kropp på tröttheten genom att vakna klockan fem imorse. Tack så mycket.
Men det har ändå varit en riktigt bra dag. Det brukar ju vara så på helgerna. Det kan ske ganska mycket innan det blir en dålig dag för man har ganska ofta tid och kraft att vända på det. T kom inte hem inatt, han var på pokerkvällen till halv fem imorse och då fanns det noll taxi, Uber eller bussar så han sov kvar hos vår kompis i Terrigal. Därav blev det bara jag och barnen som åkte till simningen imorse. På en annan tid, i en ny hall och 45 minuter istället för de vanliga 30. Men det gick bra för B och hon sa att det var roligt.
Efter simningen åkte vi till den vanliga lekparken och där hade vi bestämt träff med K och hennes två pojkar. De leker så himla bra ihop allesammans så jag och K fick faktiskt en massa tid för oss själva så att vi kunde prata vuxenprat. Efter två timmar åkte vi hem, då var T hemma och hade legat och sovit en stund, och så åt vi lunch tillsammans. Och efter det så gick vi ned och spenderade de kommande fyra timmarna nere under altanen och fortsatte att gräva på det området där vi ska ha sten. Det är ett mycket större jobb än vad jag trodde från början då allt är snett och lutar och vi vill att stenen ska ligga kvar samtidigt som vi inte vill ha det för platt eftersom att vi vill att vattnet ska kunna rinna av. Jag har svårt att se framför mig hur det kommer bli, men förhoppningsvis blir det bra till slut.
T har precis varit på Bunnings för att köpa en skottkärra, eller rullebör som skånske T säger, och han skulle även köpa sidoplankor till stenområdet. Men plankorna var fem meter långa och eftersom de snart skulle stänga fanns det ingen som kunde hjälpa honom med sågen. Så det blir att åka dit imorgon igen.
Nu sitter kidsen och tittar på film och jag ska mysa en stund med en bok. Jag löser Marian Keyes nyaste och det kan ju aldrig gå fel. Och sedan blir det Sandhamn en gång innan T åker bort i fyra kvällar och jag tvingas titta på annat. Ve och fasa.
/CC
KommenteraFredag, allas vår glädjedag! Alltid välkommen och alltid med lite pirr i magen.
Det bästa med denna fredagen är att B har bytt grupp i simningen, vilket betyder att hon inte börjar åtta på lördagsmorgonen längre utan så sent som 8.45am. Det gör ju faktiskt stor skillnad. Varje femminutare extra på morgonen är välkommen. Medan fem minuter på kvällen inte känns lika viktiga. Hur som helst så åker vi till simningen och går till lekplatsen efteråt som vanligt. Och dit kommer K med pojkarna och möter upp oss, så det blir roligt. Ks äldsta pojke är Os bästa vän och eftersom K är min så passar det alltid bra att ses.
Nu visar de The Holiday på TVn här framför mig av någon anledning. Jag gillar verkligen den filmen, men frågan är varför den går nu. Fast förresten, det kan bero på Christmas in July kom jag på just nu. Detta egendomliga fenomen där vissa som vill firar en extra jul i juli av den enkla orsaken att det är kallt då. Man ser i affärerna att det poppar upp lite julgrejer, lite julljus och så vidare. Vi har gjort det en gång för länge sedan. Mötts upp med gänget och ätit julmat. Men det var ingen tradition som höll i sig.
T är och spelar poker hos en kompis ikväll så det är jag och kidsen. Jag ska gå in till dem igen, men har jag tur så har de somnat. Jag sitter och funderar på ifall jag ska äta den ravioli som var planerad middag eller ifall jag bara ska ta frukostmat. Om jag ska vara ärlig så har jag redan bestämt mig. Det blir frukostmat. Orka koka upp massa vatten. Närå, men jag älskar ju frukost så varför inte.
Så nu ska jag fixa det och sedan blir det Det sitter i väggarna eller något annat mysigt innan det är dags att stupa isäng.
/CC
KommenteraJag sitter i väntrummet hos tandläkaren och klockan är tjugo i åtta på kvällen. Min tid är kvart i och jag har satt mig och läser i min bok en stund innan de kommer ut. Det kändes konstigt att lämna huset lite över sju när det var regnigt och mörkt ute, men ändå lite mysigt att få åka iväg själv. Av olika orsaker har det blivit väldigt dåligt om CC går ut själv på kvällen på sistone.
Jag har inte träffat mina tjejer på middag, inte gått på bio och inte ens gått till gymmet på nära två månader. En blandning av Covid, förkylning, regn och andra livshändelser är orsaken. Dessutom känns det som att vi är många som liksom vant oss vid att man inte får/kan gå ut och det tar nog ett tag innan alla regler försvunnit ur kroppen. Fast för mig som är en ensamvarg som älskar hemmet och att vara med familjen, så gör det inte jättemycket att få vara hemma och mysa. Oj vad man låter gammal och tråkig. Än finns det liv i tant!
Det är torsdag och gatorna här i Terrigal brukar sjuda av liv. Men tyvärr var nästan alla restauranger jag gick förbi helt tomma. Regnet och Covid ger inte de stackars restaurangägarna mycket lättnad även nu så långt senare. Jag hoppas att de klarar sig lite till. Man vill ju inte se sina favoritställen gå i graven. Plus att det är så sorgligt med alla drömmar som går i kras. Allt arbete i många år som inte lönar sig längre. Sorgligt det där.
Men nu hör jag att min tandläkare är på väg ut. Wish me and my wallet luck.
/CC
Kommentera
De ringde från tandläkaren och påminde om att jag har en tid kvart i åtta imorgon kväll. Jättesent ju! Då vill jag gå och lägga mig. Alltid när det börjar närma sig tandläkarbesök så borstar man helt plötsligt tänderna lite längre och lite mer noggrant. Precis som att det hjälper när man varit semi-slarvig resten av året. Fast jag använder fortfarande plackers varje kväll och har gjort i flera år, så jag hoppas att det räddar mig.
Idag har jag jobbat länge igen. Men vi har också hunnit träna på Bs årliga tal. I år ska hon prata om regncykeln. Man väljer själv ämne, men vi tog regn med tanke på sommarens och höstens rekordbrytande regnfall. Hon har fyra små kort som stöd, men har lärt sig allt som ett rinnande vatten. En mening innehåller dock orden ”fluffy clouds” och helt plötsligt kan hon inte för sitt liv säga fluffy utan säger flushy. Jag vet inte vad som pågår, men vi får se hur det går imorgon när hon vaknar. Det spelar ju inte så stor roll, det är bara så himla konstigt att det bara inte går. Vi har skrattat mycket allihopa ikväll.
Vi, och särskilt T, har ett späckat schema framöver. Han ska på poker night på fredag och sedan skulle han åka till en kompis 40-årsfirande i Sydney på lördag och sova hos honom till på söndag. På söndag skulle han sedan åka bussen till ett hotell för att gå på en konferens måndag till onsdag. Allt detta ska fortfarande hända, förutom födelsedagsfesten på lördag då huvudpersonen fått Covid. De var på en fest förra helgen och hittills har tydligen nio personer smittats. Skojigt värre! Men hur synd det nu är om födelsedagsbarnet så är jag inte jätteledsen för att ha T hemma en dag till. Då hinner vi kanske fixa lite med stenen där nere.
Men nu är teet färdigt och vi ska äta choklad och titta på Sandhamn. Vi har inte mycket kvar nu. Nog har jag tröttnat lite, men jag kommer ändå sakna Nora och att åka och hälsa på i svenska skärgården varje kväll.
/CC
KommenteraKlockan är halv nio på morgonen och jag har redan hunnit bryta ihop och gråta vid frukostbordet. Ja, jag har PMS, men ibland tänker jag att under PMS:en, när man är i den råaste formen av sig själv med alla känslor utanpå kroppen, det är då man är som mest sann.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man ska klara av att nöja sig. Hur går människor runt i världen och bara nöjer sig? Eller gör de inte det, har de bara en annan inställning än vad jag har? Mycket möjligt. Det blev extra tydligt idag. Vi har ju haft en helt fantastisk helg! Alltså, heeelt underbar. Vädret har varit kanon, vi har alla varit glada (nästan) hela tiden och vi har gjort mysiga och roliga saker tillsammans.
Imorse vaknar jag upp, visserligen inte på dåligt humör, men det ösregnar, är kallt, vi är alla förkylda och jobbstressen och VARDAGEN bara lägger sig över mig och kväver mig. Jag klarar det inte en dag till! Det är ju så att mitt liv när det gäller hus, familj och helg, alltså mitt privatliv får 9,5 av 10 (10 av 10 egentligen, men det finns ju alltid rum för förbättring), men resten får kanske 5/10 på en bra dag.
Jag behöver säga det igen, mitt jobb är bra. Jag tycker till och med att det är roligt för det mesta. Jag älskar att sitta hemma och pula och är mest effektiv när jag får sitta i lugn och ro. Men det spelar ingen roll hur bra det är för jag har lika delar problem med att jag inte, innerst inne, känner mig bra nog och är alltid rädd för att misslyckas. Och detta bidrar till kraftig ångest. Den andra delen är att jag känner i maggropen att jag inte är true to myself. Att jag är menad för något annat där jag kommer att blomma ut, trivas som fisken i vattnet och känna mig fulfilled. Men VAD är det? Och hur hittar jag fram dit?
Livet är för kort för att inte leva till sin fulla potential. Och jag känner inte att jag är rädd för att hoppa, jag är mest frustrerad över att jag inte vet alls, inte har den minsta aning i vilken riktning jag ska ta första steget. Antagligen är första steget att fixa en ny life coach. Eller psykolog. För jag klarar inte att reda ut det här själv.
/CC
Kommentera