Vilken tur att jag kom mig ut på en promenad trots allt ikväll. Jag har stressat som ett djur på jobbet och när man väl är klar efter en sådan dag är längtan efter att bara slänga sig på soffan med en bok överhängande. Men man vet ju också att man kommer att må betydligt bättre efter en timmes promenad än efter en timmes slappande. Oftast i alla fall. Ibland behöver man få vila.
Jag lyssnade på det senaste avsnittet av Framgångspodden med Frida Farrell som gäst. Hon som varit med om och spelar i filmen Apartment 407. Vilken jäkla historia alltså. Det var ett mycket intressant avsnitt, men jag kan inte hjälpa att jag börjar fundera på varför man som människa tycker om att lyssna på sådana ämnen. Det är det där Titta på en olycka- fenomenet. Vad är det i en som liksom får mer eld på lågan ju värre och hemskare någonting är? Är det någon slags försvarsmekanism? Någon känsla av att ”Vad skönt att jag slipper.”? Jag vet inte alls faktiskt, men faktum kvarstår.
Nu ska jag sluta babbla strunt och gå in i duschen efter min promenad. Barnen sitter och äter köttbullar som T har lagat med linfrön i. Jag kom och norpade en ur pannan och trodde att den inte var färdigstekt då den var så mjuk i mitten. Men fröerna förklarade saken. De var goda! T gillar att testa nya grejer och barnen åt med god aptit så det verkar ha varit en vinnare. Och nu var det duschen som gällde ja. Innan jag börjar svamla en massa igen. Hellre en ren tystis än en svettig svamlare.
/CC
Kommentera