Idag har det varit en riktigt händelserik dag för en vanlig torsdag. Jag har jobbat såklart, men utöver det har det rört lite på sig faktiskt. Ägarna till Turkosa huset skickade, tro det eller ej, ett offer redan i förmiddags. (Haha, offer heter det ju inte. De skickade ju liksom inte ett offerlamm eller något blodigt till oss. Erbjudande kanske det heter?) Äntligen! Tänk att de ens återkom till oss. De hade satt ett pris och lite andra villkor. Priset var högt, men inte katastrof och vi kunde jobba med det. Så vi pratade med vår mortgage broker klockan två och sedan messade vi tillbaka ett motbud till mäklaren. Så nu är bollen hos dem.
Och efter jobbet hämtade jag upp B på After School Care och så körde vi direkt till Erina Fair. Där hade jag ännu en tid bokad hos optikern för de hade fått in mina endagslinser. Så nu ska jag prova två olika sorters endagslinser ett tag och hoppas att det fungerar utan att mina ögon kliar sönder. Det kändes så konstigt att gå utan glasögon men att ändå se klart igen efter 2,5 år som linsfri. Jag vill så gärna tro på detta, jag vill slippa glasögon framöver så mycket det bara går.
Sedan gick vi och åt Sushi Train och som vi åt. Mest jag då, men jag skyller på B med. Tror vi hade tio tallrikar i slutet, oups. Men gott var det! Efter sushin gick vi till KMart för att leta efter kläder som B kan ha när hon börjar på gymnastik på lördag. Vi hittade en gympadräkt (de som ser ut som en baddräkt), ett par korta cykelbyxor att ha över samt en topp (kort T-shirt typ) att ha över också. Vi blev nöjda båda två och särskilt jag med priset då vi fick allt för 250 kronor och det faktiskt även var fint. Efter att ha handlat mat åkte vi sedan tillbaka hem och började den långa, smärtsamma processen med att få ungarna i säng.
Nu fortsätter vi att hålla våra tummar (som typ är blåa av tumhållande by now) för att vi kan komma fram till en deal imorgon som båda parter (och banken) kan godta.
/CC
Kommentera (2)Jag befinner mig i någon slags bubbla där jag går runt och finns, men inte lever. Jag kan bara inte fokusera på annat förrän jag får veta vad som händer med turkosa huset. Eftersom vi inte hört någonting idag heller så bestämde vi oss i eftermiddags för att ta ett steg till. Vi skrev till Doug, mäklaren, att vi är beredda att lägga mer om huset ej går till marknad (så många gånger jag skrivit detta uttryck, antagligen helt direktöversatt. Jag tror inte att man säger så på svenska, men tänker att man fattar vad jag menar.)
Vi vill att ägarna ska göra upp ett påskrivet kontrakt med en summa i, helt enkelt vad de tycker att huset är värt att säljas för, och sedan skicka till oss. Sedan får vi se om vi är beredda att bjuda denna summa och ifall banken godtar den och då kanske vi kan göra en deal. Vi vet ju dock att ägarna kommer att sätta en hiskelig summa, det hade väl jag också gjort om jag var dem, men nu känns det i alla fall som att vi har fångat deras intresse.
Det störiga är dock, även fast vi har ett ganska högt lånelöfte och tänker för oss själva att ”Vi tycker att detta huset är värt lite mer för oss än vad vi hade velat lägga” eller dylikt så kan ett annat hinder vara att banken värderat huset så mycket lägre än de summorna vi nu pratar om. Så då kanske vi inte får låna den summan vi bjudit. Så här går mina tankar, fram och bak, bak och fram. Jag kan inte sova på nätterna och inte fungera ordentligt.
Och här inne måste man vara trött på mitt tjat om ett turkost hus som vi troligtvis inte kommer att kunna köpa. Men så är det ibland i livet. Och detta är mitt liv just nu.
/CC
KommenteraJag känner mig trött, besviken och irriterad. Det är precis som att de leker med oss. Det enda jag har hört från mäklaren idag är att han inte har hört från säljarna av huset. Jag förstår inte. Vi har gett ett bud, de accepterar eller declinar och vi ger ett nytt bud. Men nej. Inte denna gång. Denna gång säger man kanske, hör inte av sig, svarar inte när man ringer, drar ut på det och jag vet inte vad.
Nu får vi nog bara acceptera att huset kommer att läggas ut och så får vi se om vi kan fightas med alla rika Sydneybor som vill flytta hit och betalar vad som helst för de få hus som finns kvar. Kan vi aldrig få ett break? En chans, ett hus. Vi behöver bara ett enda litet hus. Och jag behöver det turkosa huset.
Annars har det varit lönedag och jag har som vanligt suttit från tidig morgon till sen kväll och jobbat. Så jag kunde tyvärr inte följa med T och ungarna som åkte iväg till stranden för att träffa upp vänner och äta picknickmiddag. Och idag var det synd för en kille som stod och fiskade på stranden drog tydligen upp en stor haj! Mitt vid barnpoolen. Så det känns bra.
Men nu ska jag avsluta denna gudsförgätna dag.
/CC
KommenteraDet har varit jobb på kontoret hela dagen idag och både T (här hemma) och jag har haft ganska svårt att koncentrera oss. När klockan var ungefär ett och vi inte hade hört någonting från mäklaren ännu om vårt bud så messade jag och lite senare ringde han. Ägarna hade tydligen sagt att det är ett bra bud, men de vet inte vad de ska göra eftersom de är rädda för att inte lägga ut huset på marknaden och därmed riskera att gå miste om högre bud.
Jag förstår verkligen det, men vet inte heller om det är ett sätt att skapa spänning och oro hos oss för att pusha upp budet. Jag sa väl i princip att om vi ens har möjlighet att bjuda lite mer så behöver vi veta vad de har för förväntningar och att vi måste veta att de inte kommer att gå till marknaden ändå. För i så fall ger vi dem ju bara leverage att pusha upp priset när de går till andra. ”Vi har redan fått ett bud på XX, så det måste vara högre än det.” Typ så.
Hur som helst, nu är vi där att han skulle prata ordentligt med ägarna ikväll och återkomma till oss imorgon. Så antagligen säger de att de har bestämt sig för att de vill öppna upp till marknaden eller så kanske de säger ett högre belopp än vi bjudit och ser om vi kan matcha. Det är ju en love hate- grej det här. Man gillar ju spänningen, men man gillar inte att man känner att man har noll kontroll och att det är en massa spel. Och man gillar definitivt inte att någon annan kanske flyttar in i mitt hus. Det vore ju jättekonstigt.
I övrigt har det varit en helt vanlig dag. Jobb, skola och dagis samt att B började svenska skolan igen efter jullovet. Och T fick ett hål i huvudet när han dunkade i vår golvlampa. Ja, fråga inte. Man vet aldrig vad som försegår i detta hus.
/CC
Kommentera
Jag kan börja med att få det överstökat och berätta att mäklaren inte har hört av sig ännu med svaret på vårt bud igår. Vi försöker att tänka att det är söndag och att det inte behöver betyda någonting att det tar lite tid, men det är såklart svårt när man vill någonting så himla mycket. Dessutom vill vi inte att detta ska dra ut över hela veckan och sedan hamna på marknaden trots allt nästa helg.
Hur som helst så har vi lyckats ha en riktigt bra dag. Jag panikbakade två kladdkakor imorse innan vi åkte till Sydney vid halv elva. Då åkte vi först inom Bondi Junction för att byta våra Le Creuset- koppar, vilka har tappat så mycket i färgen att vi skulle få byta mot helt nya i annan valfri färg. Det blev koppar i färgen maräng, vita men med liksom en skiftning.
Sedan åkte vi till våra franska vänner i Maroubra, nära Bronte där vi brukade bo tidigare. Det är andra gången vi hälsar på i deras nya hus och jag älskar det! Där satt vi på deras uteplats och tittade ut mot trädgården medan vi drack vin och åt pastasallad. Ungarna leker så bra ihop också, så det är toppen. Efteråt bjöd vi på vår kladdkaka med lite färska bär och glass. Och när vi sedan var proppmätta så gick vi en härlig runda till ett grönområde med community garden, lekplats, cykelvägar och allt. Jättemysigt!
Vid femtiden åkte vi ifrån dem för att hälsa på våra kompisar L och A som har köpt en nybyggd lägenhet bara fem minuter därifrån. De fick lite av kladdkakan som blivit över (efter att vi lämnar en bit till fransmännen) och så satt vi på deras balkong och snackade i en timme innan vi var tvungna att åka hem. Hem kom vi efter middag i bilen från McDonalds och då var klockan redan nio.
Nu ska vi sova och hoppas på att mäklaren ringer imorgon. Om de ska försöka psyka oss genom att dra ut på svaret ännu fler dagar så dör jag. Inte dör kanske, men nära på. Mina nerver!
/CC
Kommentera