Nu har det äntligen hänt! Detta är en av de största dagarna i mitt liv för vi kan sedan cirka lunchtid idag kalla oss ägare till ett turkost hus i Wamberal, NSW, Australien!
Banken skulle ju inte komma tillbaka till oss med besked förrän imorgon, men på något sätt hade de skyndat på processen och i förmiddags fick vi reda på att vi hade fått unconditional approval. Sedan var det bara att följa en länk och sätta en liten elektronisk signatur på kontraktet. En timme senare kom email och sms med gratulationer från alla dem vi jobbat med under denna resan, vilken faktiskt tog nära tre veckor till sist från första bud till köp. Ännu längre om man räknar från första dagen vi fick höra om huset.
Efter ett år av att ha tittat på runt 60 hus, bjudit på kanske fem, varit nervösa, fått avslag och så vidare så känner jag helt och hållet i min kropp så där som så många har sagt att man kommer att göra. ”När du har kommit fram till målet så kommer du förstå meningen med resan”. Eller andemeningen av det i alla fall. Det är verkligen så! Efter mening två från mäklaren som beskrev detta hus så kände jag att detta är vårt! Och sedan kändes det självklart hela den långa vägen. Och nu är det alltså vårt!
Vi ska inte flytta in förrän i mitten av juni, eller tidigare ifall säljarna hittar ett hus att flytta till innan dess, men det passar ganska bra så att vi hinner rensa, sälja och fixa allt som behöver göras innan dess. Frågan är bara hur vi ska klara oss så länge utan att åka förbi varannan dag och stalka vårt hus.
Den tredje i tredje 2021 kom att bli en stor dag i mitt liv. Jag tackar universum för det.
/CC
Kommentera (13)Jag sitter på en tegelmur utanför huset och pustar och stånkar. Jag har varit ute och joggat igen, tredje gången på kort tid. Men idag var en sådan dag där det var jobbigt redan innan jag började, benen var tunga som stockar och jag fick känslan av att jag rullade fram istället för liksom ”hoppade” fram. Visserligen hoppar jag väl nästan aldrig fram när jag joggar. T däremot, han är så störigt sprättig i benen så när vi brukade jogga ihop, innan barn, så hoppjoggade han alltid bredvid mig utan att vara trött och det var så himla provocerande.
Turkosa Huset var det ju också… ja, men idag fick vi reda på att vårt ärende behövde skickas till ännu ett ställe inom banken. Det var det ingen som sagt tidigare. Och tydligen kommer det ta till torsdag. Alltså, ärligt. Man undrar ju nästan ifall folket runt oss verkligen vet vad de gör, men de hävdar att detta är processen. Och trots att mäklaren nästan går i spinn så säger våra killar (mortgage brokern och solicitorn) att han gott och väl vet att det kommer att ta sådan här lång tid och att han bara försöker psyka oss. Well, psykningen funkar ganska bra skulle jag vilja säga. Vi är ju rädda att säljarna drar sig ur. Det finns knappt några hus ute alls nu, så de skulle få det sålt fortare än jag fäller min första tår.
Nu ska jag gå in till kvällskaoset hos min familj. Jag älskar min familj, men kvällskaoset vill jag kölhala.
/CC
KommenteraJag hade precis ett seriöst psykbryt. Det känns i och för sig som att det händer lite för ofta just nu. Antagligen för att jag är trött, stressad och i obalans allt som oftast.
Denna gången var droppen i samband med att T åkte till verkstaden imorse. Det var ju toppen att han gjorde det. Men han fick för sig att städa bilen och då rev han bara ut allting som var där inne och lade precis nedanför trappan i hallen (as you do?). Jag har tokjobbat hela dagen och har sett det, men inte brytt mig överdrivet mycket. Men nu ikväll när klockan var halv åtta och jag äntligen slutade jobba och kom ut i köket så var det bara dags att börja plocka. Inte högen, den får han ta, men alla andra rum ett efter ett.
T går ut med ungarna och sprutar dem med vattensprutan och de har jättekul alla tre. Och det är ju en bra sak och det är kanske mitt eget fel, men jag bara går och plockar och plockar och mitt liv bara rinner iväg medan de andra (T i detta fall, ungarna är ju bara ungar) kan slappna av och njuta. Dag efter dag, månad efter månad. När de kom in (och för övrigt droppade ner hela huset utan att torka upp), så frågade jag varför han inte hade tagit undan högen och hans svar var att han hade ”inte hunnit dit ännu”.
Då blev det psykbryt och skrik från min sida. Jag borde kanske inte berätta detta för det ställer varken mig eller T i ett bra ljus, men jag är en ärlig människa och det vore konstigt att skriva om min dag och utelämna detta. Det blir bra om en liten stund och imorgon är en bättre dag alldeles säkert, men just nu är det ganska argt.
/CC
Kommentera (2)Vi har haft ännu en härlig dag! Och som vanligt är problemet med extremt bra helger att jag får ångest över skillnaden mellan de fantastiska helgerna och de inte så fantastiska vardagarna. Detta är ju någonting som jag måste jobba på för det har definitivt med inställning att göra också.
Vi har i alla fall spenderat dagen i Ettalong och började med korvgrillning på en filt vid vattnet, fortsatte med lek på lekplatsen och här tog jag en promenad längs boardwalken i min ensamhet medan ungarna lekte. Det var så mysigt att få gå själv en stund och titta på hus. Det är min favoritset-up för övrigt, hav på ena sidan och hus på andra. Det bästa av två världar helt enkelt.
Efter lekplatsen tog T och ungarna ett dopp såklart och jag satt på stenmuren och tittade på. Det var långgrunt och fritt från vågor vilket betydde lite lugn och ro eftersom man inte behövde passa på ungarna lika mycket som på de andra stränderna vi oftast besöker.
Klockan är tre och vi är på väg hem, man hinner göra mycket när man kör hemifrån redan halv tio, och tanken är väl att vi ska få lite gjort hemma i huset också. Det är bara så himla tråkigt att åka ifrån soliga, härliga dagar utomhus för att hänga inne i vår grotta. Det är för övrigt det jag ser mest fram emot ifall vi får det Turkosa Huset (eller något annat hus i annat fall)- att det är ljust och härligt även när man är inomhus. Vårt hus nu är inte så illa egentligen, men köket i mitten av huset utan några fönster är inte min melodi. Innan veckan är slut borde vi få veta hur det går med husköpet.
/CC
KommenteraVi har haft en riktigt bra dag, ifall man bortser från den stunden när jag stod i badrummet och skrek i vredesmod till mina bråkande ungar att ”Ja, men slå varandra då! Slå hårdare nu när ni ändå är igång. See if I care!” Sen stormade jag ut till T i köket och sa att nu får du ta hand om dina ungar, jag blir gaaaalen och så stängde jag in mig i vårt sovrum och tog en lång dusch. Sen blev det bättre och då gick jag och pratade med de små liven och sade förlåt. Varför är det ibland så himla svårt att vara den person och den förälder man vill vara? Jag hör saker komma ur min mun och tänker, men herregud det är ju jag som ska vara den vuxna här. Tåls att jobba på! Förhoppningsvis blir det bra människor av dem ändå.
Vi var på B’s gymnastik imorse och hon tyckte att det var precis lika roligt som sist. Det är skönt att se när hon hittar rätt, simning och gymnastik är rätt, men Nippers och svenskaskolan not so much. Men man kan ju samtidigt inte älska allt hela tiden. Därifrån åkte vi till MacMasters och köpte med oss Subway som vi brukar. Lunchen intogs på lekplatsen och därefter gick vi den lilla promenaden som vi brukar, fast tog en liten extrarunda också. Det blev inget bad för det var lite molnigt och inte jättevarmt.
Efteråt så åkte vi såklart förbi Wagstaffe och hängde en liten stund och så direkt till Terrigal och den lilla affär som öppnat och som säljer munkar. Och nu ikväll så gick jag faktiskt ut och joggade för andra gången på en vecka! Så himla skönt! Och därefter var det dags för mig att skrika på ungarna. Upp och ned, ned och upp.
Det har i alla fall varit skönt att inte tänka så jättemycket på husköpet för en dag.
/CC
Kommentera