Jag avslutade jobbveckan med en känsla av att ha saker under kontroll och att nu kunde jag hålla fredag. Men så trevligt skulle vi såklart inte ha det.
Strax därefter öppnade jag mina mail och såg att jag hade fått ett meddelande från Centrelink. De har hand om dagisbidrag och jag har jagat på dem i evigheter för att de ska reconcila (göra avstämning?) på vårt konto. De har inte lyssnat. Förrän idag. Nu kom alltså ett brev om att de gjort avstämning för 2018/2019 (det vill säga, vi har fortfarande den stora äran att invänta avstämningen för 19/20 respektive 20/21) och att vi är skyldiga $4500. Tack så mycket för det. Vi snackar 30 tusen kronor bara helt apropå. Och som sagt, för ett år av tre. Man kan ju bara hoppas att de andra två åren är bättre.
Plus att vi ju just köpt hus, har lagat bilen och nu inte verkar få försäkringen att täcka vattenskadan i garderoben. Hur som helst, pengar schmengar, det får lösa sig. Det är bara så himla tråkigt att man aldrig kan få slappna av och åka med. Men nu ska jag sluta klaga. Vi klarar detta också.
Nu har vi en hel helg framför oss, visserligen i lock down, men vi gör det bästa av det. Och det billigaste, haha.
/CC
Kommentera (2)Jag känner mig lite tom.
Jag hade några dagar där jag både hade de sista avsnitten av fantastiska Farmer Wants A Wife på kvällarna och sedan kunde jag krypa isäng med en riktigt bra bok (Beach Read, Emily Henry). Men igår var det finalen på FWAW och så läste jag ut min bok. Inte alls smart att göra det på samma dag. Fast jag har en hel del böcker på lager, så det ska nog lösa sig.
Jag tror att lock-down så smått börjat komma krypande och påverka oss. Visst, vi har det bra, riktigt bra till och med, men det är någonting med att inte få lov som gör att man genast vill göra det som är förbjudet. Åka till Sverige över sommaren till exempel, gå till gymmet, hänga hemma hos kompisar och så vidare. Det är faktiskt inte en enda som vi känner som har varit inne i vårt hus. Vilket jag i och för sig inte har jättemycket emot eftersom jag är en riktig introverting som inte gillar att ha folk i mina grejer. Men det kanske är dax nu. När reglerna lättar, vill säga.
Men nu ska jag påbörja min nästa bok och hoppas att den öppnar upp en ny fantasivärld för mig som jag kan gömma mig i ett tag.
/CC
Kommentera (2)
Nu har vi fått reda på att vi får lån till att köpa bil. Vår lilla vita blev ju till sist lagad igår och därför har vi bestämt att vi snabbt ska sälja den, det är inget fel på den alls (längre), den har funkat bra, men det känns som en tidsfråga innan den kommer börja kosta ännu mer pengar. Så, nu ska vi köpa en större familjebil och fortfarande ha bara en bil, men en större och mer pålitlig sådan.
Vi tittar mest på Toyota RAV4 och Mazda CX-5. Men vi får se vilken vi faller för till slut. Jag vet ärligt talat inte ifall man får köpa bil nu under lock-down, så vi får se. Å andra sidan behöver man inte bilen lika mycket då heller såklart, så det löser sig.
Idag efter jobbet kom jag mig äntligen ut på en egenpromenad. Jag gick i mörkret med Peter Jöbacks Sommar i öronen. Jag hade nog lyckats göra det berömda misstaget att tänka att han är lite glättig och inte så djup, men vad är det för skit? Kan man säga det utifrån hur någon sjunger? Hur som helst visade det sig vara ett väldigt starkt avsnitt och jag tyckte det var mycket bra. Framförallt är det nästan magi att höra Sommar- jingeln i öronen. Det är som att den svenska sommaren och alla ens minnen hittar ända hit bort till andra sidan jorden med de tonerna.
För mitt psyke så måste jag bli bättre på att röra mig och få ha lite CC-tid igen. Jag längtar verkligen till gymmet, det fixar det mesta, men är det stängt så är det. Så då får man anstränga sig lite för att hitta andra sätt. Ett steg i taget. Bokstavligen.
/CC
KommenteraVi har börjat lägga oss orimligt sent på sistone. Det är nog en följd av att ingen har en tid att passa i skolan eller på kontoret. Eller, vi har ju tider att passa, men man behöver inte vara uppe och fixad för en dag i stan och ha hunnit droppa av kidsen innan dess etc. Samtidigt så blir läggningen lite mer flytande och barnen är uppe längre, då är vi uppe längre för att få lite vuxentid alls och sedan måste jag hinna titta på Farmer Wants a Wife och läsa min braiga bok. Så då är det inte konstigt att det blir sent.
I alla fall så var jag lite trött imorse på grund av ovan. Och därför låg jag fortfarande i sängen, precis på väg att gå upp, när det knackade på dörren klockan åtta. Så kommer alltså bilmekanikern igen. T är ute på morgonpromenad så det är jag som får gå. Håret på ända, pyjamas och morgonrock. Och morgonwhiskeyröst. För något år sedan hade jag dött om någon sett mig så. Jag kunde till exempel aldrig lämna huset utan mascara. Men nu kände jag ändå att jag inte orkade bry mig så mycket.
Jag kan inte bestämma om det är för att jag börjar bli gammal, eller om det bara är en mer hälsosam syn på livet. Jag bara tänker att man börjar släppa på saker allt eftersom, sådant som tidigare var väldigt viktigt. Helt plötsligt har man vanliga trosor istället för stringtrosor i byxor där det blir kant. Man skiter i att raka benen så noga och man struntar i mascara. Igen, det är inte hela världen, men jag kan inte låta bli att tänka att det var alla de där sakerna som man undrade varför mamma gjorde, eller inte gjorde snarare, när man var yngre.
Är det så att ålderdomen kryper på en och att dessa små saker som förr var så viktiga fasas ut en efter en tills man vaknar upp som en gammal tant en dag?
/CC
KommenteraFrån och med midnatt mellan lördag och söndag så skärptes reglerna för lock-downen ytterligare. De gjorde något som de inte gjort tidigare, nämligen satte stopp för construction work som inte är absolut nödvändigt.
Helt plötsligt är vi alltså där igen, min lön är osäker och det blir till att söka bidrag och så vidare. Än så länge är slutdatumet 30 juli och ifall de släpper på restriktionerna då så är det ju inga större problem, men jag tvivlar verkligen på att så är fallet. Byggföretaget jag jobbar för är troligtvis berättigat till bidrag också och eftersom att det kommer att finnas saker för mig att göra fortfarande så tror jag att det ändå kommer lösa sig för mig med en blandning av lön och bidrag.
Tyvärr är det värre för våra anställda byggare. Snacka om ett arbete där man inte kan jobba hemifrån. Detta är alltså åtgärderna de tar till vid en ökning av cirka 100 fall om dagen. Det vill säga, inte jättehöga siffror. Men Aus har hela tiden varit väldigt strikta och stackars Melbourne har verkligen haft otur med långa perioder av i princip total lock-down. Och nu har fall från NSW spridit sig dit ner också.
T pratade idag med en kollega som bor i KL. De har tydligen varit i strikt lock-down med hemskolning och bara tillåtna att lämna lägenheten för handling eller motion en gång om dagen sedan tidigt i 2020! Vad gör det med ens psyke? Vad för konsekvenser får detta för barnen? Både gällande utbildning och den vanliga sociala interaktionen med andra varelser.
Jag har varit tålmodig ganska länge, men nu säger jag som alla andra. Iväg med dig, onda sjukdom, vi vill inte ha dig här!
/CC
Kommentera