Det har varit en lång och stressig dag, men så 6.38pm så träffades jag och K på tåget mot Sydney. Vi var framme på hotellet lite över åtta, Crown Plaza i Darling Harbour, och det är väldigt fint och mysigt. Det roliga var dock att vi fick byta rum tre gånger för vi hade beställt rum med två singelsängar, men de två första hade dubbelsäng. Till slut så blev det rätt.
Vi gick ut på stan för att hitta någonting att äta och jag kände att jag var sugen på thai. Vi Google Map:ade och fick upp ett thaiställe nära där vi var, vilket har öppet till 2am. Så skönt med city ändå, allts. Är jag sugen på thai halv tio så kan jag få thai halv tio. När vi kom dit så visade det sig att det inte alls var ett halvskabbigt lysrörsställe så där som det kan vara. Det var istället värsta festen med livemusik och varm och rolig inredning och vi kom direkt in i stämningen. Varför flyttade vi ifrån stan, sade jag? Just det ja, för att det kostar $2,000,000 för en garderob med kokplatta.
Maten var toppengod (fast K’s var så stark så att hon nästan brann upp) och vi kommer absolut att gå tillbaka. På vägen tillbaka till hotellet gick vi förbi ett Guylian-café och köpte några snäckor var för att avsluta kvällen. Och nu är vi tillbaka på rummet, mätta och glada och trötta när klockan snart är halv midnatt. En bra helg har haft en bra början!
/CC
KommenteraVi har just kommit hem från Slam Factory, en inomhusramp där O hade en halvtimmes scooterlektion klockan sex ikväll. Han har tjatat om att han vill lära sig mer, lära sig lite tricks och så vidare och eftersom jag och T absolut inte kan lära honom så gjorde vi detta. Det kostade $30, så det var inte mycket pengar det gällde heller.
Det var en jättetrevlig och skön kille som hette Mason som var hans lärare. Dock visade det sig att man hade lektion i samma ramper som alla andra som var där åkte i. Och eftersom det är torsdag kväll så var där alldeles packat. Så det blev lite halv pannkaka av det. O fick inte åka så mycket, de större barnen tog så mycket plats och på de mindre guppen och ramperna var det fullt av andra klasser. Men O fick göra litegrann och vi tittade på scooters som de sålde då O behöver en ny, frågade massa frågor etc.
Mason rekommenderade att vi kommer tillbaka någon gång under dagtid när det inte är så mycket folk och då kan O åka mer fritt och testa på mer än idag. Han åkte faktiskt på ett riktigt stort gupp och var duktig, men det var lite överväldigande alltihop. Jag har fortfarande ont i magen. De problemen som jag har med fear of failure etc. projiceras över till mina barn. Jag är alltså livrädd för att O ska ha gått därifrån och känt att han inte var bra nog, att han har gjort oss besviken och en massa annat tramsigt som ens hjärna kan hitta på. Fast O verkade glad, han ville bara inte åka därifrån för han tyckte inte att han hade åkt tillräckligt.
T får ta med honom till en uteramp här i helgen eller något. Jag kommer att vara i Sydney och hitta på annat skoj, så det får de lösa. Dock ska det regna igen så vi får se hur det går för både T och barnen och mig och K. Vi får väl shoppa, testa massa mysiga fik och gå på bio eller något. Det räcker ju ganska bra med att bara vara hemifrån, barnfria och bo på hotell samt äta hotellfrukost. Man behöver inte så mycket mer. Det är bara en jobbdag kvar att klara av först, men sedan blir det äventyr.
/CC
KommenteraIdag har det varit en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv. Det har varken varit yay or nay, men helt okej. Ljummen mellanmjölk. Och förutom att jag har en dunkande huvudvärk nu på kvällen så har jag varit ganska glad och haft det bra i mellanmjölkens land.
T är på väg hem, men eftersom han varit lite utanför Sydney så kommer det att ta ett tag med bussar och tåg och jag har nog hunnit lägga mig innan han kommer. Ifall jag lyckas ikväll så har jag klarat fyra kvällar i rad med läggning kvart, tjugo över tio istället för elva. Och det har räddat mig dessa nätter när O till exempel vaknade klockan två inatt och jag hjälpte honom kissa och följde med och stoppade om honom igen. Det är inga världsomvälvande nyheter, men man mår så mycket bättre när man får sova. Nähä? Så varför är det då så svårt ibland? Både att komma isäng i tid och att faktiskt sova eller somna om.
Till skillnad mot när jag tidigare i år kände mig helt okej med att inte komma till Sverige i sommar, så blir det faktiskt svårare och svårare nu. Jag ser ofta bilder på platser flasha förbi mina ögon och sedan måste vi åka dit. Manly, Shoal Bay etc. Och på sistone har det varit Kivik, Fiskebäckskil och hemma på Österlen där vi har vår lilla, älskade Hörna. Det var på dagen fyra år sedan vi köpte Hörnan häromdagen. Då trodde man inte att den fortfarande skulle stå halvfärdig och obebobar (är det ett ord?) så här långt senare. Men strunt samma, det är ingen vits att tänka bakåt. Jag tänker lite att T kanske får åka hem till nästa påsk eller så och fixa elen med sin pappa. Och så när vi kommer nästa sommar kan vi göra saker som man kan göra själv, resa väggar, måla, dra bort en miljard spikar i taket etc. Jag har fortfarande en klar bild på hur jag vill ha det där. Tanken är ju att vi ska bo i vårt lilla hus när vi kommer hem några veckor om året. En torpardröm, helt enkelt. Det bästa av (sub-)tropikerna här och svensk sommar där.
Nu bråkar dock barnen i duschen. Dags att gå och vara mamma en stund till ikväll. Sedan ska jag bara koppla av och vara jag.
/CC
Kommentera (2)Varje dag i tre veckor har jag känt mig lite förkyld. Det har varit värst på morgonen så där som det kan vara och gått över ganska mycket på dagen. Men nu de sista dagarna så har det blivit värre och jag är snorig och har huvudvärk hela dagen. Det ligger fortfarande på en okej nivå, men börjar bli riktigt irriterande. Och framförallt är jag orolig för att jag ska vara sjuk i helgen när jag och K ska bo på hotell och ha en Sydneyhelg. Så kan vi inte ha det.
Jag och kidsen är fortfarande hemma själva och jag roddar och har mig. Det går bra, men det som märks mest skillnad är väl att jag får åka till Terrigal fyra gånger om dagen för lämning och hämtning. Det går bra, men det tar ju lite av dagen. Det absolut bästa med att vi är ensamma är att huset är så undanplockat och fint utan mycket ansträngning. Alltså har vi det här svart på vitt, T är roten till allt ont. Det var ett skämt, han är bäst och vi ska inte skiljas. Bara så att man inte får för sig något.
Annars rullar dagarna på och vissa är bra och på vissa ramlar jag ner i mitt svarta hål. Men på det stora hela känns livet ganska okej och jag har saker att se fram emot, vilket också hjälper. Dock kom jag på mig själv igår att tänka ”Gött, jag har bara cirka 20 år kvar till pensionen, det går fort!” Det känns ju inte helt okej. Att man är så lost i sitt arbetsliv att man önskar bort liv för att få slippa. Fast jag kan tänka mig att vi är många som romantiserar pensionen. Ifall man är frisk och har lite pengar att röra sig med tillsammans med någon man älskar. Men den tiden kommer. Fast då är väl pensionsåldern 102, så blir man lurad på det också. Nejdå, det blir säkert bra.
Nu ska jag släppa telen och stoppa ungarna isäng för en lugn och skön kväll. Middagen blir nog en färdigrätt. Det händer aldrig eftersom jag har en egen kock, men ibland ska man väl få göra sådant också. Det är någon kyckling med sötpotatismos och ärtor. Snyta mig måste jag också. Om man undrade.
/CC
KommenteraDet är inte ofta man får vara ledig helt själv en hel dag, men en sådan dag var det idag och jag är så tacksam. T är i Sydney till på onsdag och barnen var på sina respektive utbildningar, så jag kunde (efter att jag skjutsat iväg dem) njuta helt och hållet i min ensamhet och dessutom med sol.
Efter att ha städat undan efter morgonens bestyr så satte jag mig ned för att planera veckan, svarade på lite email, sa nej till ett kalas vi ej kan gå på etc. och tittade lite på Youtube medan jag åt min andra frukost. Jag var visst hungrig igen efter att bara ätit riskakor tidigare på morgonen.
När klockan var elva tog jag på mig skorna, satte på en podcast och sedan promenerade jag runt en runda här i Wamberal, ner på stranden, in i fina husområden och så vidare. På vägen hem var en inredningsbutik som jag ofta går förbi på mina kvällspromenader öppen, så jag gick in. De hade en massa fina saker och tjejen som hade butiken, Jo, var väldigt trevlig och social. Jag hade kunnat köpa det mesta, men nöjde mig med två diskhanddukar i klassisk stil. Det var en riktigt härlig runda med mysigt avslut.
När jag kom hem fick jag för mig att jag skulle titta på Eat Pray Love så där mitt på dagen. Jag har sett den en gång innan och tyckte väl inte att den var så där jättebra, men jag fick feeling. Jag är ju också lite mer mottaglig för sådant nu för tiden (i och med att jag mediterar själv etc.) så jag tänkte ge den en till chans. Men nej, den är fortfarande inte jättebra, men den kändes mysig och jag är ändå glad att jag såg den.
Sedan var det dags att hämta kidsen och då var det ju jag som för ovanlighetens skull var ansvarig för att de skulle få sig något till livs. Jag stekte korv och kokade pasta och så åt vi tillsammans och faktiskt en ganska lugn och bra måltid. Annars blir det lätt kaos och bråk när det inte ska ätas och man spiller ut mjölken osv. Och för andra kvällen i rad somnade de båda i tid så jag kan sitta här och äta filidutter i lugn och ro.
Jag är sugen på något mysigt, så jag hoppar in i Chesapeake Shores igen för att se om det känns tillfredsställande eller bara cheesy (vilket det är, men ibland så gör det ingenting, det beror på ens humör). Men jag känner lite för att lämna allt och åka runt i världen en stund för att hitta mitt purpose. Fast det får bli en annan dag.
/CC
Kommentera