Oh, the things you have to do when you’re poor.
Ibland känner man sig som de stackarna på Titanic som fick gå längre och längre ner i källaren och bo bland råttorna. Lite som på flyget, man går förbi First Class, sedan Business Class och Premium Economy och fortsätter längst bak för att sitta bredvid toaletterna. Det är nästan förnedrande.
Vi var tillbaka i Bronte idag och hälsade på våra vänner i lägenheten under vår gamla. Vi älskade att bo där! Det är vackert överallt runtomkring, hus, havet, människorna och till och med affärerna. Men vi var tvugna att flytta eftersom det var för dyrt att bo stort nog. Om vi skulle hyra ett ställe med tre sovrum så skulle vi få välja bort att spara och därmed aldrig kunna köpa eget hus. Och det vill vi inte. Därför fick vi flytta en och en halv timme norrut. Kompromisser alltså, livet är fullt av dem.
Hur som helst var det en solig dag med något svala vindar och det var fantastiskt att träffa vår vän för första gången på länge. Det var bara en av dem, samt hunden, hemma då vår andra kompis jobbar på lördagar. Vi drack te och Kombucha, åt lunch (grillad kyckling och sallad) och promenerade sedan ner till Bronte Beach. Denna vackra promenad som jag har gått tusen gånger förut och vilken aldrig blir tröttsam. Jag svär, Bronte är en av de vackraste platser i världen man kan bo på samtidigt som man har allt runtomkring (stad, hav och natur).
T och jag planerar att flytta tillbaka när vi blir pensionärer. Kanske har vi då råd att köpa ett litet hörn i paradiset.
/CC
KommenteraÄr det bara jag som känner att jag vaknar upp med så mycket tankar i huvudet, så mycket jag vill göra den dagen, att jag helt enkelt inte hinner gå till jobbet? (Men självklart gör jag ju det ändå). Och sedan när man kommer hem eller helgen kommer då har man inte alls lika mycket motivation för just det, eller så måste man göra annat, viktigt, och så blir det ogjort. Eller otänkt. Gillas inte.
En av mina kollegor fyllde 23 idag så vi hade födelsedagslunch på caféet bredvid och senare även tårta. Bra dag ändå. Fast när vi satt i konferensrummet och åt just denna tårta hörde och såg vi en kille komma ut från huset bredvid och han började i vredesutbrott sparka på soptunnan i trädgården. Vi tror att det är något slags ungdomsboende för det pågår en hel del konstig aktivitet där. Killen var nog runt 16-17 och fortsatte sparka, slå och avreagera sig på allt i hans väg. Vi stängde bara dörren och fortsatte äta tårta. Efter ett tag rullade en polisbil in.
Det är ju så sjukt tragiskt. Han måste må otroligt dåligt. Men samtidigt blir man ju rädd och vill inte gå i vägen för en som är så arg. Det är en konstig gata vi har hamnat på med många Government Housings.
Hur som helst så åkte vi direkt från jobbet hem till K med familj i Wyoming. Där åt vi fish tacos, ungarna sprang runt som galningar och så fick vi prata och fira in helgen tillsammans. Väldigt trevligt. Vi ska försöka ses så här varannan fredag hemma hos varandra. Låter som en bra rutin, tycker jag.
Men nu är klockan elva och det är långt efter läggdags för mig. Hej helg!
/CC
KommenteraJag ska sluta prata om sådant ovärdigt som lotteri. Men, eftersom jag inte vann storvinsten igår på $80k tänkte jag ändå vara lite smart. Jag skulle ju såklart utnyttja baksmällan. Vem in their right mind skulle anmäla sig till samma lotto dagen efter storvinsten, när man bara kan vinna $10k? Ingen. Utom jag. Det var vad jag tänkte. Men nej, de ringde inte. Tydligen hade i alla fall minst en till anmält sig. Så nu får det vara nog. Min lottokarriär är slut för den här gången.
Men andra gladare nyheter är att jag precis gått igenom tiominutersprocessen i att skaffa mig ett ABN-nummer som Sole Trader. Ett organisationsnummer tror jag man kallar det hemma i Sverige. För jag har ju tänkt att göra lite sidojobb sådär ibland kanske. Eller så blir det pannkaka av allt. Men pannkaka är ju gott, så det kan ju vara värt att testa. Mer info kommer när jag vet mer.
Kanske ska starta business som professionell lottospelerska. Jag verkar ju verkligen ha en talang där.
/CC
Kommentera
Nej, jag vann inte $80,000 imorse.
Det var ingen som ringde mig och jag blev väldigt förnärmad och besviken. Jag tycker liksom att jag förtjänar att vinna. Och det är väl så lotterier funkar, va?
Så istället för att ha vunnit storvinsten och ha en fabulös dag, gick jag till jobbet på en helt vanlig dag. Fast ändå inte. För när jag kom dit kommer chefen in och säger ”Det här med att ni inte skulle bli granskade av vår internrevisor, det var bara en vit lögn. Ni är två stycken som faktiskt ska få sitta med revisorn nu, A och CC.” Men OK. Jaha. Jag ska alltså helt plötsligt bli ”intervjuad” om våra policies, vår organisation och så vidare. Det var bara att gilla läget. Som tur var gick det bra. Killen som höll i det hela var kunnig och snäll och vi hade ett bra snack där jag också lärde mig en hel del.
Nu ikväll har vi kollat på bilar igen. Vi håller på fram och tillbaka med olika modeller, prisklasser och diverse och försöker komma fram till vad som hade passat oss bäst i längden. Ett lite jobbigt problem är också hur vi ska klara oss utan bil i en eller flera veckor medan vi sålt vår bil och letar efter en ny. Som bekant går det inte bussar till mitt jobb så bil är ett måste. Och vi måste sälja vår innan vi köper en ny för att dels veta vad vi får och också för att då loss cash:en. Champagne problems, men ändå verkliga sådana.
Nu ska jag dock strunta i allt det och gå och lägga mig med min rosa bok.
/ CC
Kommentera (2)Jag har precis skickat ett sms till en av våra stora TV-kanaler. I sms:et har jag angett ett kodord (SPAGHETTI) samt mitt namn och min adress. Det är nämligen ett morgonprogram som ringer hem till en lycklig vinnare varje morgon och beloppet är nu uppe i $80,000 (multiplicera med drygt 6). De ringer och man måste svara med ”I wake up with Today”.
Jag har aldrig gjort något sådant här förut, men i likhet med de få gånger jag köper en lott så tror jag helt övertygat på att jag kommer vinna. Det är lite jobbigt, för man blir ju så besviken sedan när man ser på när pengarna går till någon helt annan. En rolig grej är också att jag inte vågat säga något till T. Endast för att han får sådan ångest för att man ska missa samtalet eller svara Hello istället. Det ger honom sådan panik att han hellre skiter i att chansa. Men nu har jag lite ångest över ifall han råkar svara i min telefon när de ringer och svarar Hello eftersom jag inte talat om det. Ja, så här sjukt håller det på i huvudet.
Annat än det har vi besiktigat bilen och den gick igenom utan anmärkning. Puh! Detta har också föranlett ett beslut om att vi nu ska skynda oss att sälja vår älskade RAV4. Den är från 2008 och har varit väldigt trogen, men vi vill uppgradera innan den börjar samla på sig kostnader. T sitter i detta nu och kollar bilmodeller och blir jättearg på mig när jag dissar ännu en modell för att den har ful front eller för konstig rumpa.
Ja ja, när jag har vunnit mina pengar imorgon kan vi ju köpa nästan vilken bil vi vill.
/CC
Kommentera