Vi kan ju helt enkelt fortsätta med följetongen ”CC fuckar upp föräldraskapet”.
Igår var det missen att jag glömde släppa av B på dagis och körde med henne halvvägs till jobbet innan jag kom på vad jag gjorde och körde tillbaka igen. Finfint det.
Idag kände jag mig som en vinnare ända tills jag hämtade ungarna nu på kvällen. Det var inte något sådant enkelt som att O hade dagisets T-shirt på sig eftersom jag tydligen inte packat extrakläder. Närå, det var bara småpotatis.
Men en av fröknarna gick in i köket och hämtade ut två inplastade paket och sa: “You brought peanut butter sandwiches for the kids’ lunches.” Det tog någon sekund innan jag insåg… Men herregud, man får såklart inte ha med nötter till dagis! Det vet jag så väl, men imorse visste jag det tydligen inte.
Ungarna hade fått dagisets mackor med honung istället så det gick såklart ingen nöd på dem. Och lyckligtvis upptäckte man min blunder innan mackorna plockades fram ordentligt och någon av nötallergikerna kom i kontakt med dem. Så det stannade vid att jag är en glömsk morsa, kanske även ignorant, men jag är i alla fall inte en som åsamkat andra barn skada. Inte än i alla fall. O har ju tre år till på dagis, så jag har gott om tid på mig för det också, haha.
Hur som helst så är vi nästan i mål. Veckan har bara en dag till med rutiner och sedan är det bara roligheter kvar.
Nu kör vi ända in i kaklet!
/CC
KommenteraIbland tänker jag att jag inte borde få lov att vara vuxen. Idag var en sådan dag.
En bakgrundshistoria till det jag gjorde var att O var vaken i cirka två timmar inatt och dessa spenderade jag liggandes på golvet (visserligen med kudde och täcke) mellan barnens sängar med armen awkwardly in mellan spjälorna på Os cot för att klappa honom så gott det gick medan han torktumlade.
Sedan upp vid sex, fixa mig och två ungar, fixa klart matlådor till kidsen och till mig själv, in i bilen alla tre för att droppa av O på dagis och så hem igen för att parkera. Promenad till skolan där B skulle droppas för dag tre av orientering. Hem via Os eventuellt nya dagis, ringde och bokade tid hos gendoktor i januari för O. Sedan iväg efter 50 minuter för att hämta Bopp igen. När vi varit hemom för att hämta min lunch och satte oss i bilen så åkte jag av gammal vana direkt till jobbet. Halvvägs där kom jag på att B var i bilen med mig. Oups. Jag hade glömt droppa henne på dagis. Skrattattacker följde.
Så det var bara att vända och köra tillbaka igen och så till jobbet efteråt. Herregud alltså, vissa dagar funkar det bara inte uppe i virrvarret. Men konstigt nog kände jag mig fokuserad när jag väl kom till jobbet och jag fick mycket gjort trots att klockan var tolv när jag kom dit.
Hemma igen ikväll gick allt smidigt och jag gick förbi fruktfatet och kände lukten av bananerna som började bli lite bruna. Innan jag vet ordet av det har jag whippat ihop ett bananbröd. Kitchen Aid:en är så jäkla smidig alltså. Om den bara diskade sig själv också så skulle den vara min bästa vän.
Nu är Love Island snart slut och jag med. Hej.
/CC
KommenteraImorse skickade T några bilder från länge sedan. Han är i Singapore och på kvällarna, när han för en gångs skull har lite egentid, sitter han och tittar på gamla kort. T har alltid levt mer i det som varit medan jag lever i framtiden.
Ett av korten väckte massa minnen till liv. Det var en period i livet där jag inte mådde så bra. Vi hade varit ute och rest jorden runt i nio månader, innan dess bodde vi i Norge i ett år, och nu var vi tillbaka i verkligheten och skulle börja leva seriösa liv. Vi kom tillbaka till Lund och hamnade i en lägenhet i ett nybyggt område då vi inte hade stått i kö och det inte fanns mycket att välja på. Lägenheten var såklart fräsch och ny, men för mig som gillar personlighet och mysighet kändes det aldrig som hemma.
Jag jobbade på ett jobb som jag är otroligt tacksam för eftersom jag snabbt lärde mig massor som jag använder mig av än idag. Jag träffade vänner som jag fortfarande har kontakt med och vi hade så kul. Men det var också ett jobb som drev mig till en depression och jag drabbades i princip av utmattningssyndrom efter de tre åren av konstant jobb och känslan av att aldrig räcka till.
Jag flydde genom att gå in i en stor festperiod då jag och en kompis festade i Malmö varenda lördag och ibland två gånger i veckan i flera månader. Jag skrev en blogg under denna tiden också, jag har alltid känt att jag måste skriva av mig för att rensa tankarna och förstå livet. Efter ett tag i den galna partysvängen hade jag ca 3000 följare om dagen. Såklart jagade jag inte följare då heller, jag skrev för mig själv, men det blev nog aldrig tråkigt att läsa då det hände så mycket. Snacka om att livet har olika faser.
Det var enormt jobbigt för T i denna perioden. Ibland låg jag bara hela kvällar och grät. Jag fick ge återbud på släktkalas och annat för det fanns ingen ork kvar. Det kändes som att jag hade en krossad flaska i bröstet och det gjorde fysiskt ont. Dag efter dag efter dag. Men det fanns också mycket spännande känslor såsom mina egenkvällar varje fredag då jag satt på balkongen och drack rödvin, rökte (gjorde det i något år där runt, men är en sådan som alltid kan sluta från en dag till en annan) och gick in i musikens värld.
Det som hände var att vi fick nog och flydde till Australien. Dock hade jag självinsikt nog att gå till en psykolog när jag kom hit för att prata igenom de senaste åren. Jag tog en paus från allt och började inte jobba här förrän efter tre månader.
And the rest is history.
/CC
Kommentera (4)
Första ensamnatten och dagen avklarade och det har gått fint. Bortsett från översparkande dotter i stor säng, men ändå liggandes på mig så att jag vaknat 463682677 gånger. Så jag är trött ja. Men what else is new?
Imorgon är det Melbourne Cup, en dag varje år då det är horse racing och på många arbetsplatser stannar man upp och kollar på finalloppet, klockan tre tror jag att det är, och satsar pengar. Vet inte ännu hur de gör på mitt nya jobb, vi får se.
Sedan, på onsdag, är det tillbaka till B’s skola för näst sista orientation och min mamma fyller 65 år. På söndag fyller Ts mamma 65, ganska roligt att de är födda inom en vecka från varandra.
Men nu ska jag knyta mig så att jag klarar tisdagen också. Det ska tydligen vara 19 grader och regn. Det känns inte okej. Jag behöver solen som hejar på mig.
/CC
KommenteraDet är någonting med söndagar som gör att man har känslan av att allt är på väg att ta slut. Jag vet inte varför egentligen, livet rullar på och det är bara en ny vecka som kommer. Men ändå känner jag mig alltid melankolisk på söndagen, samtidigt känner jag ett lugn och njuter ofta mer än på en fullspäckad lördag.
För mig har det nog också att göra med att jag lever en sådan stor del av mitt liv inne i mitt huvud. Och på veckorna tvingar allt det vardagliga mig ut i den vanliga världen, den riktiga världen, och då saknar jag min egen värld. Detta är också en av anledningarna till att jag inte kan bo i Sverige. Zombiemånaderna gör mig till ett lobotomerat fodral och jag tappar bort mig själv.
Och detta är också mitt allra svåraste. Hur får jag balans mellan min drömvärld och den vanliga världen? Hur gör jag för att inte ständigt bli besviken på den riktiga världen när jag ju faktiskt har ett helt awesome life? Jag måste dessutom vara försiktig så att jag inte bara flyter iväg och missar mina barns uppväxt.
Hur gör folk?
Så.jävla.svårt!
/CC
Kommentera