VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Hus, jäkla hus.

Jag är så himla frustrerad. Jag tror att det kanske beror på att jag tar saker för personligt, men som vanligt med känslor så är det svårt att styra sig själv i någon annan riktning. Det kommer ju inifrån.

En son som dricker mjölk.

En son som dricker mjölk.

Vad jag syftar på är att vi var på tre visningar idag. De två första var okej hus men behövde renoveras och det kändes inte rätt i magen. Men så åkte vi till det tredje, det jag hittade i onsdags, och det är precis lika fint som man trodde. Trädgården är fantastisk och huset så himla mysigt. Men det var säkert 50 personer på visningen och de körde upp i den ena flashiga bilen efter den andra. En man hade kamera och gick och filmade åt någon annan, säkerligen någon investerare.

Hus, jäkla hus.

Hus, jäkla hus.

Det största problemet för mig är inte det självklara, att priset kommer att rinna iväg och att vi aldrig kommer att kunna bo där. Nä, problemet är känslan av att man alltid känner sig som en under dog. Nästan som att man inte har rätt att vara där för att man inte är flashig nog, rik nog eller redan har tre bilar och två hus. Känslan av att gå in på flygplanet och passera first class, vidare förbi business class och premium economy för att till sist hitta sin plats längst bak bredvid toaletten. Känslan att behöva gå längst ner i Titanic och bo bland råttorna.

Middag igår och middag idag.

Middag igår och middag idag.

03B2C779-BE7D-4399-921C-6D8E27BC824E

Jag är trött idag och därmed redan lite skör och jag har nästan känslan ”Det är ingen vits att ens börja leta hus, vi kommer aldrig att kunna få det vi gillar då det antingen är för dyrt eller för att någon annan alltid kan bjuda mer än oss.” Men jag vet ju att det bara är trams. Vi har dessutom precis börjat leta hus och vi har heller ingen brådska. Vårt hus kommer. Vår tid kommer. Jag behöver bara köpa mig en stor dos av tålamod tills dess. Och kanske självförtroende, verkar det som.

/CC

Kommentera

Oups.

Denna regniga morgon startade med att jag fortfarande inte hade fått mail av PM:en på översättningsjobbet, så det blev inget jobb idag. Oj vad synd. Nej, det var fantastiskt skönt faktiskt. Dock undrar jag ifall hans brist på svar beror på att jag frågade om högre ersättning. Oups.

Regn och rusk idag.

Regn och rusk idag.

{"cameraType":"Wide","macroEnabled":false,"qualityMode":2,"deviceTilt":-0.10201282898453279,"customExposureMode":1,"extendedExposure":false,"whiteBalanceProgram":0,"cameraPosition":1,"focusMode":1}

Istället åkte jag och T iväg och träffade K och hennes två små pojkar på en privat husvisning i North Avoca klockan tio. Men denna var inte för oss utan för dem. De funderar på att köpa ett väldigt tråkigt hus på en väldigt bra adress och eftersom hennes kille är byggare ska han i så fall fixa till det. Så nu ville de höra lite om våra tankar. Det var riktigt roligt att vara med och prata och planera, så får vi se hur det blir med allt till slut.

Jag har aldrig sett en sådan klar och stor regnbåge som idag bakom vårt hus. Så häftigt!

Jag har aldrig sett en sådan klar och stor regnbåge som idag bakom vårt hus. Så häftigt!

18CA7E75-0189-4393-AACC-636394936A3D Efteråt tog T bilen tillbaka hem medan jag passade på att promenera en runda nu när North Avoca (sedan i måndags) ändå är mitt nya favoritställe att promenera i. Bara det att på vägen hem började regnet att ösa ner något otroligt. Så det var bara att ge upp och hänge sig åt det blöta och när jag kom hem skrattade T bara åt mig då jag såg ut som en dränkt råtta.

North Avoca och svart himmel.

North Avoca och svart himmel.

FF34B1D6-2378-4BF1-B18F-5B43352819C4 A79F81C6-C631-4493-A469-8DDD83F4F57C

Efter nudellunch och 1,5 timme läsandes bok och kollandes lite på telefonen var det redan dags att hämta B från skolan 2.55pm. Vart sjutton tar dagarna vägen? Jag lyckades gå dit och vi kom hem igen medan det var uppehåll i regnet, så det var ju skönt. Lite senare var det dags att gå tillbaka samma väg och hämta O, men denna gång var det T’s tur.

5681CBD2-9C6F-47F9-AAE9-B9353E2E3D13 CC7B939F-55CA-4F70-A1C4-BFAF996B3477

Banken kom inte tillbaka till oss angående lånelöftet idag tyvärr, men vi fick ett annat glatt besked. Så imorgon blir det två, kanske tre visningar så vi kan börja sätta fart i det här maskineriet så smått.

Äntligen är vår tid snart kommen. Känns dock som jag jinxar det nu, men folk köper hus hela tiden, varför skulle det inte gå för oss? 

Famous last words.

/CC

 

Kommentera

FOMO på hög nivå.

En vanlig jobbdag idag som åtföljdes av samtal med banken om vårt lånelöfte.

Söt skolflicka med ny tröja...

Söt skolflicka med ny tröja…

Men det sjuka är att hon idag gav oss andra siffror än förra gången. Det vill säga sämre siffror, vilket skulle göra att vi inte ligger i den prisklass som vi tror längre. Det må ju vara så, men man måste fasen få rätt information så att man kan veta vad läget är och vad man håller på med. Nu har vi skrivit ett långt mail och ber henne klargöra saker så att det inte finns några risker för missförstånd.

...och utan ny tröja.

…och utan ny tröja.

Jag har också kommit till en ny, aldrig tidigare skådad nivå av FOMO i livet. Om jag köper detta huset så går jag ju miste om det andra. Denna har trädgård, den andra ligger vid vattnet. Denna har bra skolor i området, denna är nära till Sydney. Hur fasen ska man lyckas välja? Det blir väl den berömda magkänslan. Förutom den berömda plånboken dårå, som får bestämma.

Och så frukostdagboken.

Och så frukostdagboken.

Annars ligger jag i ett mindset som blandas mellan fredagskänsla och osäkerhet för om jag ska jobba med översättning imorgon. Han har nämligen inte kommit tillbaka till mig ännu med nya uppdrag. Men troligtvis blir det jobb. Jaja, vi ser. Det brukar vara roliga uppdrag hur som helst, även om jag i princip jobbar gratis.

Men nu kör vi ny serie. Den nya är säsong två av Innan vi dör. Synd bara att jag inte kommer ihåg ett skit av vad som hände i ettan. Det verkar som att det är något som de måste göra innan de dör.

/CC

Kommentera

Crazy mamma.

När man börjar dagen med att se att det har kommit upp världens mysigaste cottage till salu i en av våra fyra valda områden och den är perfekt… Då blir man helt knollrig (i alla fall om man är jag) och kan inte tänka på annat på hela dagen.

Två morgontrötta trollungar.

Två morgontrötta trollungar.

När T sedan upptäcker att han har fickringt till barnens svensklärare (och vår kompis) mitt i allt spektakel där vi legat alla fyra i sängen och myst, skojat, tramsat och pratat om detta huskap, så tänker man bara ”Varför just då?” Varför skulle han råka ringa till just en svensk och varför just precis när vi höll på och familjetramsade och pratade pengar etc. Jaja, ingenting är någonsin lätt.

Dagisbravader.

Dagisbravader.

EE63D80A-7147-4685-A09C-76F6D1BCF980 8ADC72F7-9330-4FCC-866F-6AFB14E38E90

Vid lunch åkte vi och tittade på pärlan utifrån. Den är så fin och perfekt, förutom att den ligger bara en liten väg och en rabatt med buskar från en ganska stor väg. Men så är det ju. Vi vill bo i de dyraste områdena eftersom vi vill bo vid havet och då blir det kompromisser som antingen ingen trädgård, nedgånget hus, mörkt och gammalt eller vid väg. Men allt är så perfekt och man ser knappt vägen för buskarna, men visst, den hörs lite. Vi får se. Intresset verkade vara stort när jag ringde mäklaren idag.

Alltså, titta!

Alltså, titta!

Just nu ikväll hände något annat sjukt. Jag och B höll på att busa när maten var klar. Hon skulle stänga av TVn och komma, men gjorde aldrig det så jag gick ner och stängde av den åt henne. Hon försökte ta fjärrkontrollen igen, så det slutade med att jag stoppade ner den i fickan på morgonrocken, vilken jag i vanlig ordning hade på mig över kläderna på kalla dagar inomhus.

I varje fall så blev jag varmare under kvällen och gick och hängde morgonrocken i badrummet igen. Så när jag och T skulle sätta på sista avsnittet av vår serie Hierro så kunde vi inte sätta på TVn. Fjärrisen var bara spårlöst försvunnen. Och eftersom vi har en dam här hemma som alltid ska busa och gömma saker så bestämde vi oss till slut i desperation (i-landsdesperation) för att väcka B för att fråga vart hon gömt den jäkla remoten. Stackarn är så trött och fattar ingenting och vi frågar gång på gång som några crazy personer och sedan skiter vi i det och går ut ur rummet och jag fryser så jag går och hämtar morgonrocken och vad hittar jag där… fjärrkontrollen. Stackars min lilla flicka.

Jag orkar inte med mig själv.

/CC

Kommentera

Önskar.

Jag fick ett litet sting av längtan när jag innan idag på riktigt tänkte på att vi inte kommer att åka hem till Sverige i år.

Från promenad igår.

Från promenad igår.

Vi skulle ju åkt i juli som vi brukar och då hade vi väl varit i planerartagen snart och räknat ner dagarna. Det brukar vara så himla mysigt att få en liten paus mitt på året, när det är som kallast och gråast här och då komma hem och tanka svenskhet.

Huset Hörnan har ju liksom allt annat i Coronatider fått läggas på hyllan när det gäller renoveringen. Ts pappa och vår byggare/pappans kompis har hunnit fixa till golven som vi har grävt ut, lagt ner rör till avlopp och vatten och nästa steg ska vara att gjuta plattan. När den är gjuten så börjar ju det roliga! Då kan man ju i alla fall se att det är rum, för golv är ju bra att ha, menar jag.

Båda bilderna är Ts. Såklart.

Båda bilderna är Ts. Såklart.

Så Hörnan får vänta och det får alla träffar man längtat efter också. Mina och Ts föräldrar, våra systrar och barnens kusiner, vänner och släkt. Och platser! Jag tänker ofta i platser och måste då besöka dem för att få dem ur huvudet. Kivik och Österlen i allmänhet, Uppsala och Fiskebäckskil. Alla möten, minnen och lukter.

Nej, fy alltså! Jag vill kunna åka hem när jag bestämmer att jag vill åka hem. Annars känner man sig inte fri. Fast visst, det är små bekymmer i sammanhanget. Men man kan ju få önska för det.

/CC

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna