Idag har det varit upp och ner, ner och upp. Och till slut är det äntligen fredag efter världens längsta vecka!
Vi hade telefonmöte med vår kille på banken imorse och det gick faktiskt bra. Vi får inte lov att tillgodoräkna oss mitt andrajobb förrän i februari enligt de nya reglerna, men de goda nyheterna var att det faktiskt ser bättre ut än det verkade, även utan min timanställning. Så, som sagt, ena dagen tappar man hoppet helt och nästa dag så känns det okej igen. Som en bergochdalbana. Och än är det inte slut.
På lunchen åkte jag och T till ett plant nursery här i närheten och köpte ett citronträd. Vi tänkte att det kan vara roligt som inflyttningspresent till våra vänner som vi ska till nere i Sydney imorgon. Med vår nya och tighta budget har vi inte varit och handlat växter på länge och idag insåg jag att jag har saknat det. Nu längtar jag ännu mer till att ha en trädgård att plantera i. Inte för att jag kan något om trädgård, men med hjälp av min pappa, lite god vilja, samt K som är landskapsarkitekt, ska vi nog lyckas få ihop något. Men nu går jag händelserna lite i förväg. Vi har ju som bekant inget hus och således ingen trädgård än.
Efter skolan kom tre tjejer hem hit då B hade playdate med två kompisar. De sprang runt och lekte, åt snacks och skrattade. Sådär lätt att koncentrera sig mitt i allt detta när man jobbar, men det funkade trots allt.
Nu ska jag och min täppta näsa gå och lägga oss. Vi ska köra härifrån vid nio imorgon, så det blir ingen längre sovmorgon i alla fall. Fast, jag har ju barn, så vem försöker jag lura? Sovmorgon blir det ju aldrig.
/CC
KommenteraDetta måste klassas som tidernas längsta vecka. Det är inte en dålig vecka alls, det är bara det att jag har trott att det varit fredag ända sedan i tisdags. Ingen aning varför. Men nu är det i alla fall fredag imorgon och en dag till ska jag nog klara av.
Jag känner det som att mina dåliga nätter denna vecka har gjort att min förkylning tagit fart igen och jag har en tryckande huvudvärk. Dessutom har min ögoninfektion flammat upp igen. Jag har ju haft problem med ögoninflammation i ett halvår då den ligger lågt ett tag men ändå finns där och så blommar den upp. Jag har varit hos två olika doktorer och båda säger att det är en helt vanlig conjunctivitis. Men den gick inte ens över med starka droppar eller antibiotika så nu har jag inget annat val än att gå tillbaka och trycka på för att få en lösning. Det handlar ju faktiskt om mina ögon. De vill jag ha kvar.
Planerna för helgen är att åka till Sydney och hälsa på vänner på lördag, Nippers på söndag och sedan ska jag äta lunch med min gamla chef från mitt förra jobb i Sydney på söndag. Hon är här uppe på kusten och hälsar på kompisar, så vi passar på att ses. Och nu för tiden är hon mer av en kompis än en chef, så det blir skoj!
Men först ska jag sova bort den här huvudvärken.
/CC
KommenteraDet kom som ett knytnävsslag. Mailet. Boom, rakt på näsan and it still stings.
Vi har räknat ner till första veckan på november ända sedan jag plockade upp mitt casual jobb i augusti. Banken räknar nämligen en timanställning som valid efter tre månader. Därför har vi legat lågt på sistone, väntat och nu om två veckor skulle vi kontakta banken och få igenom ett lånelöfte med de nya siffrorna. Men inte då. Såklart inte! Världen ville annorlunda.
Idag mailade nämligen vår bankkontakt och sa att banken har ändrat reglerna. Det är på grund av Corona såklart och de är rädda för att låna ut och ta risker. Så enligt de nya reglerna måste man ha ett casual jobb i ett halvår innan det kan tillgodoräknas. Vi snackar alltså februari nästa år! Och detta kunde de inte hållit på i tre veckor till? För då hade vi redan haft vårt lånelöfte på de premisserna som vi har diskuterat och vi hade inte behövt bry oss om regeländringar och skit.
Men nu får vi istället vänta till februari medan priserna här på kusten bara stiger och stiger och stiiiiiger. Jag börjar tro att vi inte ska ha något hus. Det är nog inte meningen. Kanske är det för att jag är Fröken Negativ?
/CC
KommenteraEfter jobbet gick jag ut på en promenad till North Avoca. Det var evigheter sedan jag gick den rundan, den som jag gick flera gånger i veckan i början av Corona när jag bara jobbade tre dagar i veckan. Det var tider det.
Medan jag gick min promenad var T och hämtade O från förskolan och B från en kompis som hon impulsivt följde med hem efter skolan. Ja, alltså, det var ju inte det att hon gjorde det utan att vi visste om det, men det bestämdes på morgonen vid avlämningen. I alla fall, eftersom jag gick iväg innan de kom hem så förväntade jag mig att T skulle messa eller ringa och fråga vart jag tagit vägen. Det gjorde han inte, vilket såklart var helt okej det med.
Men när jag kom hem igen så fick allt sin förklaring. T hade glömt Os väska hos B’s kompis när han hämtade B. Och i väskan hade han lagt sin telefon. Varför är jag inte förvånad? Så när vi stod där och pratade om att vi skulle ringa dem från min telefon och sedan åka och hämta väskan, så knackade det på dörren. Där står B’s kompis i morgonrock med sin mamma och i handen har de väskan. Slutet gott, allting gott.
Jag är tacksam för att jag kände mig bra nog och fick in en promenad ikväll, men nu känner jag att jag kanske tog i lite väl mycket lite väl tidigt. Och nu vid läggning klagade B på att hon känner sig sjuk. Nummer fyra av fyra är på gång då, verkar det som. Jag håller tummarna för att vi kan åka ner till våra vänner i Sydney på lördag som planerat. Jag har sett så mycket fram emot det! Jag jag jag, det är mycket jag med mig.
/CC
KommenteraJag vet att jag är tjatig, men jag tänker tjata idag med. Man kan ju faktiskt själv välja om man vill läsa eller inte.
Imorse ringde mäklaren från visningen i lördags så där som de gör för att se vilka som är intresserade. Vi hade ju redan sagt till hans kollega att vi inte kunde vara med och bjuda, men det hade tydligen inte kommunicerats. Och det gör såklart ingenting. Så jag sa som det var, att vi älskar huset, men kan inte bjuda mer än XX. Och han bekräftade att det inte kommer att räcka till.
Lite senare under dagen pratade vi med vår granne och hennes sons kompis hade just sålt sitt hus en bit bort härifrån och fått 40% mer än det hade blivit värderat till i början på året och mycket mer än andra hus i området sålts för för bara några månader sedan.
Det jag säger är alltså att allting tyder på att priserna bara stiger och stiger och jag börjar bli extremt stressad! Nummer tre idag var att jag pratade med föreståndaren på Os förskola och sa att det har kommit väldigt mycket nya barn på sistone. Hon sa att, visst, det är av lite blandade anledningar, men bekräftade att det är många som flyttat upp från Sydney.
Neeej! Det är ikke lov! Sedan att vi flyttade upp från Sydney själva för bara 1,5 år sedan skiter vi i. De får inte komma förrän vi har säkrat ett hus! Jag blir nipprig. Jag avskyr att inte veta över huvud taget. Andas, CC, andas.
/CC
Kommentera