En vanlig jobbdag idag som åtföljdes av samtal med banken om vårt lånelöfte.
Men det sjuka är att hon idag gav oss andra siffror än förra gången. Det vill säga sämre siffror, vilket skulle göra att vi inte ligger i den prisklass som vi tror längre. Det må ju vara så, men man måste fasen få rätt information så att man kan veta vad läget är och vad man håller på med. Nu har vi skrivit ett långt mail och ber henne klargöra saker så att det inte finns några risker för missförstånd.
Jag har också kommit till en ny, aldrig tidigare skådad nivå av FOMO i livet. Om jag köper detta huset så går jag ju miste om det andra. Denna har trädgård, den andra ligger vid vattnet. Denna har bra skolor i området, denna är nära till Sydney. Hur fasen ska man lyckas välja? Det blir väl den berömda magkänslan. Förutom den berömda plånboken dårå, som får bestämma.
Annars ligger jag i ett mindset som blandas mellan fredagskänsla och osäkerhet för om jag ska jobba med översättning imorgon. Han har nämligen inte kommit tillbaka till mig ännu med nya uppdrag. Men troligtvis blir det jobb. Jaja, vi ser. Det brukar vara roliga uppdrag hur som helst, även om jag i princip jobbar gratis.
Men nu kör vi ny serie. Den nya är säsong två av Innan vi dör. Synd bara att jag inte kommer ihåg ett skit av vad som hände i ettan. Det verkar som att det är något som de måste göra innan de dör.
/CC
KommenteraNär man börjar dagen med att se att det har kommit upp världens mysigaste cottage till salu i en av våra fyra valda områden och den är perfekt… Då blir man helt knollrig (i alla fall om man är jag) och kan inte tänka på annat på hela dagen.
När T sedan upptäcker att han har fickringt till barnens svensklärare (och vår kompis) mitt i allt spektakel där vi legat alla fyra i sängen och myst, skojat, tramsat och pratat om detta huskap, så tänker man bara ”Varför just då?” Varför skulle han råka ringa till just en svensk och varför just precis när vi höll på och familjetramsade och pratade pengar etc. Jaja, ingenting är någonsin lätt.
Vid lunch åkte vi och tittade på pärlan utifrån. Den är så fin och perfekt, förutom att den ligger bara en liten väg och en rabatt med buskar från en ganska stor väg. Men så är det ju. Vi vill bo i de dyraste områdena eftersom vi vill bo vid havet och då blir det kompromisser som antingen ingen trädgård, nedgånget hus, mörkt och gammalt eller vid väg. Men allt är så perfekt och man ser knappt vägen för buskarna, men visst, den hörs lite. Vi får se. Intresset verkade vara stort när jag ringde mäklaren idag.
Just nu ikväll hände något annat sjukt. Jag och B höll på att busa när maten var klar. Hon skulle stänga av TVn och komma, men gjorde aldrig det så jag gick ner och stängde av den åt henne. Hon försökte ta fjärrkontrollen igen, så det slutade med att jag stoppade ner den i fickan på morgonrocken, vilken jag i vanlig ordning hade på mig över kläderna på kalla dagar inomhus.
I varje fall så blev jag varmare under kvällen och gick och hängde morgonrocken i badrummet igen. Så när jag och T skulle sätta på sista avsnittet av vår serie Hierro så kunde vi inte sätta på TVn. Fjärrisen var bara spårlöst försvunnen. Och eftersom vi har en dam här hemma som alltid ska busa och gömma saker så bestämde vi oss till slut i desperation (i-landsdesperation) för att väcka B för att fråga vart hon gömt den jäkla remoten. Stackarn är så trött och fattar ingenting och vi frågar gång på gång som några crazy personer och sedan skiter vi i det och går ut ur rummet och jag fryser så jag går och hämtar morgonrocken och vad hittar jag där… fjärrkontrollen. Stackars min lilla flicka.
Jag orkar inte med mig själv.
/CC
KommenteraJag fick ett litet sting av längtan när jag innan idag på riktigt tänkte på att vi inte kommer att åka hem till Sverige i år.
Vi skulle ju åkt i juli som vi brukar och då hade vi väl varit i planerartagen snart och räknat ner dagarna. Det brukar vara så himla mysigt att få en liten paus mitt på året, när det är som kallast och gråast här och då komma hem och tanka svenskhet.
Huset Hörnan har ju liksom allt annat i Coronatider fått läggas på hyllan när det gäller renoveringen. Ts pappa och vår byggare/pappans kompis har hunnit fixa till golven som vi har grävt ut, lagt ner rör till avlopp och vatten och nästa steg ska vara att gjuta plattan. När den är gjuten så börjar ju det roliga! Då kan man ju i alla fall se att det är rum, för golv är ju bra att ha, menar jag.
Så Hörnan får vänta och det får alla träffar man längtat efter också. Mina och Ts föräldrar, våra systrar och barnens kusiner, vänner och släkt. Och platser! Jag tänker ofta i platser och måste då besöka dem för att få dem ur huvudet. Kivik och Österlen i allmänhet, Uppsala och Fiskebäckskil. Alla möten, minnen och lukter.
Nej, fy alltså! Jag vill kunna åka hem när jag bestämmer att jag vill åka hem. Annars känner man sig inte fri. Fast visst, det är små bekymmer i sammanhanget. Men man kan ju få önska för det.
/CC
KommenteraIdag har jag mum shamat mig själv litegrann. Väldigt onödigt.
B började i skolan idag och det är ju roligt. Men eftersom vädret skiftar väldigt för tillfället, mellan 26 och badväder och 14 och blåst, så behöver vi kitta upp oss lite med hennes vinteruniform. Och på grund av Corona har shoppen inte varit öppen. Och beställer man på Internet så ska det ändå hämtas upp i shoppen, vilken inte är öppen. Det funkar alltså inte.
Vinteruniformen har olika alternativ, men vi tänker köra på hennes vanliga klänning med svarta tjocka strumpbyxor och skolans blå collegetröja. Och så en blå skoljacka över när det är extra kallt. Allt bra så långt. Men vi har ju som sagt inte dessa ännu. Igår kollade jag igenom snabbt och såg att hon har ett par svarta tights. Ok, de får det bli tänkte jag. Men när hon tog på dem imorse så var de såklart lite väl korta och självklart var det småhål på varje knä. Hur är det ens möjligt?
Jag hade tänkt att hon skulle låna ett par svarta strumpor av mig som kunde gå in under tightsen och gömmas i skorna så att det blev okej. Men då protesterar fröken petig att det är obehagligt, så hon får ta sina vita skolstrumpor istället. Det vill säga, B går till skolan i ostruken sommarklänning (den var skrynkligare än vad jag trodde efter tvätten, men jag hann ej stryka den), svarta för korta tights med hål i och vita strumpor som lyser. Den enda blåa hårsnodden har gått sönder och är hopknuten igen och hennes hår är så slitet så att det är svinto. Och så vägrade hon ha sin jacka på sig, så nu fryser hon väl ihjäl också.
Grejen är ju att man tänkte att alla skulle se ut lite hipp och happ idag just eftersom att årstiden har ändrats under Corona och allt har varit stängt. Men inte då. Alla barnen jag såg var självklart kittade upp till tänderna i de senaste och nyaste kläderna. Alla hemmamammor har väl Facebookat och bytt och fixat och jag bara står här och fattar ingenting. Jäkla skit.
Visst, jag vet att det inte betyder något egentligen. Min dotter kommer ändå inte bli mobbad för att hon ser ut så här en till två dagar medan vi får ordning på allt (jag har beställt nu och ska hämta på onsdag), men jag vill liksom inte ens att det ska behöva vara någon extra risk för hårda ord eller sneda blickar.
Det räcker ju med den dagen hon kom till skolan barfota och hennes mamma bröt ihop och grät på skolan. Min stackars oskyldiga dotter ska inte behöva deala med allt sådant.
/CC
KommenteraIdag är det alla mammors dag här i Aussieland. Det betyder att jag fick ligga lite längre och dra mig imorse samt fick uppvaktning på sängen. Det blev te med banana bread och en massa fina teckningar av dem båda samt pyssel som O gjort på dagis. Vi firar inte så mycket egentligen, men man blir lite extra uppassad, slipper plocka undan eller göra vardagssakerna och får välja vad dagen ska användas till.
Jag önskade scones till frukost och så blev det. Det var mums, men som vanligt ångrade jag mig efteråt då min IBS- mage började göra ont och än en gång sa att den inte gillar gluten. Hursomhelst så åkte vi sedan till Forresters Beach för att titta på fyra hus som ligger på samma gata och alla är till salu. Två av dem var väldigt fina, men än en gång känner vi att vi hellre vill bo kvar i dessa områdena längre söderut.
På vägen till Avoca Beach åkte vi inom Terrigal och köpte sushi som vi tog med och åt vid vattnet i Avoca. Nu är det okej att ha picknick igen enligt reglerna, så det var najs. Vi hann också springa runt lite, ungarna klättrade i träd och gjorde av med energi. Efter ytterligare en runda, där vi såklart hamnade i Copa, åkte vi och handlade mat, det blir lax med kokt potatis, skirat smör och pepparrot ikväll.
Imorgon börjar B skolan igen, så skönt för henne och jag är exalterad för jag är ledig utan barn och utan något jobb som behöver göras. Om jag bara lyckas sova inatt så att det inte blir som sist att jag bara hänger i sängen hela dagen istället för att njuta.
/CC
Kommentera