Jag funderade lite på en känsla jag ofta har när jag varit borta någonstans. När man till exempel hyrt ett hus med vänner och deras familjer och haft härligt tillsammans och säger hej då för att åka hem. Då känner jag alltid en sådan tacksamhet över att jag får åka hem med min familj. Att vi åker till samma ställe och får fortsätta att umgås.
Denna känslan borde betyda att man är nöjd med sin familj, tänker jag. Och även om jag ofta klagar på det rutinstyrda vardagslivet så är det faktiskt så. Jag har en sådan fantastisk familj och om jag tillåter mig själv att stanna upp så är det detta jag känner och ser. Och det är en väldigt bra bas för ett härligt liv skulle jag vilja påstå. Om man tar bort allt obetydligt runtomkring.
Nog med tacksamhet nu, jag måste balansera ut lite. Jag har ont i halsen, är trött och stressad och sur för att jag aldrig får hitta mitt hus.
Sådär, nu är allt som det ska igen.
/CC
Kommentera (2)Jag har ont i hela nederkroppen för jag har bara gått och gått och stått och stått idag. I dåliga skor också.
Det är ju söndag så självklart gick jag och O från simskolan till lekplatsen via skogen och vattnet imorse medan B simmade. Men idag var det lite annorlunda för när vi hade gått i kanske tio minuter så kom det en bil bredvid trottoaren där vi gick och där parkerade några som vi kände. Den familjen som B hade playdate hos i fredags. Så vi gick tillsammans till lekplatsen, dit de också skulle för att möta upp en annan familj som vi också känner.
Så ungarna fick leka med massa kompisar som de inte har sett på länge. Efter ett tag var vi dock tvungna att åka. Vi skulle nämligen till North Avoca för att anmäla B till Nippers. Nippers är det som i princip varje bemannad strand har och innebär att barn lär sig att läsa havet, hantera en surfbräda och livräddning. När man bor här måste man i princip kunna allt sådant eftersom att havet är så vilt och en stor del av livet. Förutom om man är jag och bara badar i lugnt vatten och bara ett par gånger om året.
Efter vi skrivit in B och köpt de badkläder man ska ha så hade vi bestämt möte med en annan svensk familj på stranden. De hade också anmält sin son och B och han sprang och lekte i vattnet medan småsyskonen mest höll på i sanden. Efter en timme där var vi dock tvungna att gå igen eftersom B skulle på ett kalas klockan två. Vi åkte hem, åt lite snabbt och sedan åkte B och T till kalaset. Det var i en spelhall på Erina Fair och jag kände att T väldigt gärna fick vara föräldern denna gången.
O och jag gick istället till stora lekplatsen. Och vem träffade vi där? Jo, den svenska familjen som vi träffat på stranden i North Avoca. Så vi stannade där med dem i dryga två timmar innan T och B var klara på kalaset, hade handlat mat och kom och plockade upp oss. Så det har varit många träffar och mycket stå och gå. Men det har också varit väldigt trevligt och mysigt. Dock inga husvisningar denna helgen heller. Men vi försöker ligga lågt och anfaller när det är dags.
/CC
KommenteraVi kom just hem från K och J nu vid halv nio, men vi känner det båda som att det är midnatt. Vi är så himla trötta, av oklar anledning. Ungarna kom isäng snabbt och sover i alla fall, så läggningsbekymmer slipper vi idag.
Dagen började lugnt och skönt och när vi till slut var redo att åka var det nära lunchtid. Vi var tvungna att göra någonting som vi inte gjort sedan Corona började, att åka till Erina Fair och shoppa tillsammans alla fyra. Vi kunde inte vänta längre, O behövde nya skor och eftersom att vi försöker vänja honom av med blöja så behövde vi en massa kalsonger. B behövde en solhatt (för nu börjar solen redan steka och här måste ungarna ha hatt på sig) och så behövde vi lite andra småsaker.
Vi fick tag på allt vi behövde, men det tog ungefär tre timmar och numera känner jag att det är slöseri att hänga inne i ett köpcenter när man kan vara ute i solen och njuta av helg och slappna av. Men it is what it is. Från Erina åkte vi direkt till Point Frederick, mötte upp K och barnen och gick med ungarna till lekplatsen vid vattnet. Vi tröttnade dock ganska snabbt på att springa efter barn precis vid vattnet där de lätt kunde ploppa i och gick hem till dem istället.
Ungarna hade inte varit där förut, men kände sig hemma direkt och de fyra började leka som vanligt. K och jag kände att vi ville ha lite egentid och tog en promenad för att köpa lite bubbel och hann prata en hel del på vägen. Sedan blev det grillat till middag och choklad efteråt och nu är det som sagt midnatt fastän klockan tydligen bara är efter nio.
Det får bli tidig kväll ikväll.
/CC
Kommentera
Fredag! Det är min favoritstund på veckan när man äntligen har gjort klart alla sysslor, klarat av en stressig jobbvecka och har en hel helg framför sig.
T har fotoklubbsmöte på Zoom och har därför stängt in sig på sitt kontor mest hela kvällen, men det innebär också att jag kunnat titta på vad jag velat och bara suttit och haft det bra. Fast tyvärr bestämde O sig för att vara vaken till halv tio, så han har hållit mig sällskap. Men man kan som bekant inte få allt.
I övrigt har det varit en bra dag. T var nere i Sydney och fotograferade ett färdigbyggt hus, så han var tvungen att släppa av mig på jobbet eftersom vi bara har en bil. När han hämtade mig vid fem åkte vi och hämtade O och sedan hem till en kompis till B där hon hade haft playdate efter skolan. De bor bara ett stenkast härifrån i ett hus som de köpte för sju år sedan och har renoverat upp sedan dess. Det var jättemysigt. B hade haft roligt och hennes tal hade tydligen gått väldigt bra idag också.
Helgen bjuder på besök hemma hos K och Co imorgon eftermiddag, simning för B på söndag och sedan ett kalas. Utöver det ska vi nog lyckas stoppa hålen fulla med andra roligheter.
/CC
Kommentera
Jag blir så himla lätt stressad av småsaker. Detta vet man säkert om man hälsat på här inne förut. Jag tänker att de flesta normala människor nog skulle läsa mitt trams och tänka ”Nu börjar hon igen. Har hon inga riktiga problem? Hon blåser upp småsaker till stora utan anledning.”
Såklart har jag stora problem ibland också. Ett av dem nu är att vår 85-åriga granne ligger på sjukhuset efter ännu ett fall. Och när mannen ringde mig för att få hjälp att lyfta upp henne från golvet, så svarade jag inte. Jag satt och jobbade i Point Frederick och hade telefonen på ljudlös. Först senare såg jag ett missat samtal och textade T och bad honom ringa. Men då hade det gått flera timmar. Som tur är hade de fått hjälp av andra grannarna, men jag mår så dåligt när jag tänker på det. Hon mår inte bra alls, men jag tänker låta det stanna där i huvudet och hoppas på det bästa.
Men, tillbaka till mina små problem. Idag kom jag hem vid sex. Då hade T hämtat ungarna och höll på att städa badrummet. Det går ju egentligen inte alls att klaga på. Men jag såg bara allt det andra. Tvätten som inte var hängd, diskmaskinen som inte var ur- och iplockad, leksakerna överallt och undrade om han inte hade kunnat megaskrubba badrummet en annan dag.
När jag hade plockat och fixat och ungarna duschat så släpper B bomben: ”Fröken sa att jag har mitt tal imorgon!” Say what?! Hon har ju hållt sitt tal för klassen, sedan gjort det lite längre och hållt det för årskursen och nu har vi väntat på information om när hon ska hålla det för hela skolan. Och halv åtta ikväll fick vi alltså reda på att det ska ske imorgon! Varför har vi inte blivit förvarnade?
Som tur var så kunde hon det fortfarande som ett rinnande vatten trots att det var tre veckor eller så sedan hon alls övade sist. Så nu är det bara att köra på och hoppas att det går bra för henne imorgon. Och att min stressnivå som nådde taket när jag fick reda på att det var imorgon går ner och att jag kan andas igen. Haha, det blir nog bra, CC.
/CC
Kommentera