Vi fortsätter att fixa med papper och ringer hit och dit och jobbar såklart också. Så idag har vi inte hunnit så mycket annat.
Men jag gick precis på en långpromenad i mörkret och gick ner till stranden här i Terrigal medan jag lyssnade på Isabella Löwengrip i Söndagsintervjun som jag hört så mycket om. Och visst var den värd att lyssna på! Hon har varit med om så mycket och är väldigt klok mitt i allt det svåra hon går igenom. Det är ju samtidigt intressant att många som är eller varit i ett liv där man har en del pengar pratar om att Svenssonlivet gör en mest lycklig trots allt. Men ändå strävar vi alla bort från det och vill ha mer av allt på alla fronter.
Jag själv vill ha mer av kanelbullar för tillfället. Vi har ju som sagt en tjej i kompiskretsen som startat ett hemmabakeri och gör just bullar och annat gottigt. Bör man kanske lägga en stående beställning på varje helg? Eller varannan kanske för att inte överdriva (bilringarna). Tål att tänkas på.
Men nu blir det dusch efter promenaden och fight med kidsen om läggning. Vad var nu det där om Svenssonlivet?
/CC
KommenteraIdag såg jag en av konsekvenserna av Coronaisolationen.
Nej, det har inget med själva sjukdomen att göra. Men vid skolhämtningen idag träffade jag en av de svenska mammorna, en ganska nära kompis skulle jag ändå vilja säga. Vi började umgås när vi flyttade upp hit och ringer väl inte direkt varandra så, men träffas på stranden med barnen då och då eller tar en tjejmiddag ibland i vanliga livet. Och det visar sig att hon är gravid i 18:e veckan! Vilken skräll. Och vi hade ingen aning. 18 veckor ändå alltså. Jag har mest träffat hennes svenska man med barnen nere på stranden på sistone och har inte sett henne på länge, men ändå.
Jag sa typ ”Men du kunde ju messat eller något.” Och hon ba: ”Men det kändes liksom inte rätt att ta det på mess”. Fair enough. Och jag ”Jag borde messat och frågat.” Och hon ”Ja, CC, klart du borde messat och frågat om jag var gravid!” Ha ha! Glada nyheter ju, men jag kände mig verkligen som en dålig kompis. Jäkla Corona. Jäkla mig.
Annars har vi mest spenderat dagen med att ringa till banken, conveyers, mortgage brokers och pratat med mäklare. Det verkar som att vi kommer att förlora huset då tre andra parter har bjudit redan och de är nära vårt max, alltmedan banken ska ha certifierade översättningar av våra svenska CSN-skulder och annat skit. Ja ja, det kanske inte är meningen att vi ska bo i ett sagodrömhus. Det vore ju alldeles för snällt av universum.
Och så kan vi ju inte ha det.
/CC
KommenteraDet är sådana dagar som idag som jag lever för.
Solen är tillbaka, det är söndag utan måsten (visst, vi borde verkligen städa huset, men vi måste inte) och man har lyft på COVID-19-restriktionerna. Så imorse tog vi oss lugnt och myste i sängen, åt god frukost och gjorde oss iordning och sedan åkte vi till MacMaster’s Beach där vi åt picknick på grillad kyckling och paprika och sedan choc chip cookies (vilka jag förövrigt råkade köpa SPARs egna märke av och de var riktigt äckliga faktiskt. Hur är det ens möjligt att göra äckliga kakor?).
Vi körde på vårt gamla säkra kort att äta picknick på ett av borden i lekparken och sedan kunde barnen leka medan vi satt kvar och hade mysigt. Vi hade dessutom med oss te i termos och då vet man att jag blir glad. Barnen är så glada att kunna leka på lekplats igen och B hittade en kompis som hon hade riktigt kul med.
Mittemot lekparken ligger havet, så efteråt gick vi ner för att gå på stranden. Då hade solen tittat fram ordentligt och det var riktigt varmt och skönt. Ungarna var på strålande humör och så även vi. T blev kaffesugen så vi åkte tio minuter därifrån till fina Killcare och jag fick en GF rabarberkaka även denna gång. Den var inte skitgod denna gången heller. Ungarna ville titta på telefonen, så T och jag satt utanför bilen på marken och tittade ut över vattnet och åt fika medan kidsen satt inuti bilen och tittade på telefonen. Så kan det gå ibland. Alla glada.
Nu sitter vi på parkeringen i Kincumber och T är inne för att köpa mat. Ikväll blir det italiensk stil på tomatsoppa med cheese toasties på parmesanost. Det ser jag fram emot. Och eftersom subtitlingen inte hört av sig så blir det ledigt för mig imorgon igen, vilket är toppen då vi måste ta kontakt med banken, mortgage broker och conveyancers. Spännande och busy.
/CC
KommenteraJag är så himla frustrerad. Jag tror att det kanske beror på att jag tar saker för personligt, men som vanligt med känslor så är det svårt att styra sig själv i någon annan riktning. Det kommer ju inifrån.
Vad jag syftar på är att vi var på tre visningar idag. De två första var okej hus men behövde renoveras och det kändes inte rätt i magen. Men så åkte vi till det tredje, det jag hittade i onsdags, och det är precis lika fint som man trodde. Trädgården är fantastisk och huset så himla mysigt. Men det var säkert 50 personer på visningen och de körde upp i den ena flashiga bilen efter den andra. En man hade kamera och gick och filmade åt någon annan, säkerligen någon investerare.
Det största problemet för mig är inte det självklara, att priset kommer att rinna iväg och att vi aldrig kommer att kunna bo där. Nä, problemet är känslan av att man alltid känner sig som en under dog. Nästan som att man inte har rätt att vara där för att man inte är flashig nog, rik nog eller redan har tre bilar och två hus. Känslan av att gå in på flygplanet och passera first class, vidare förbi business class och premium economy för att till sist hitta sin plats längst bak bredvid toaletten. Känslan att behöva gå längst ner i Titanic och bo bland råttorna.
Jag är trött idag och därmed redan lite skör och jag har nästan känslan ”Det är ingen vits att ens börja leta hus, vi kommer aldrig att kunna få det vi gillar då det antingen är för dyrt eller för att någon annan alltid kan bjuda mer än oss.” Men jag vet ju att det bara är trams. Vi har dessutom precis börjat leta hus och vi har heller ingen brådska. Vårt hus kommer. Vår tid kommer. Jag behöver bara köpa mig en stor dos av tålamod tills dess. Och kanske självförtroende, verkar det som.
/CC
KommenteraDenna regniga morgon startade med att jag fortfarande inte hade fått mail av PM:en på översättningsjobbet, så det blev inget jobb idag. Oj vad synd. Nej, det var fantastiskt skönt faktiskt. Dock undrar jag ifall hans brist på svar beror på att jag frågade om högre ersättning. Oups.
Istället åkte jag och T iväg och träffade K och hennes två små pojkar på en privat husvisning i North Avoca klockan tio. Men denna var inte för oss utan för dem. De funderar på att köpa ett väldigt tråkigt hus på en väldigt bra adress och eftersom hennes kille är byggare ska han i så fall fixa till det. Så nu ville de höra lite om våra tankar. Det var riktigt roligt att vara med och prata och planera, så får vi se hur det blir med allt till slut.
Efteråt tog T bilen tillbaka hem medan jag passade på att promenera en runda nu när North Avoca (sedan i måndags) ändå är mitt nya favoritställe att promenera i. Bara det att på vägen hem började regnet att ösa ner något otroligt. Så det var bara att ge upp och hänge sig åt det blöta och när jag kom hem skrattade T bara åt mig då jag såg ut som en dränkt råtta.
Efter nudellunch och 1,5 timme läsandes bok och kollandes lite på telefonen var det redan dags att hämta B från skolan 2.55pm. Vart sjutton tar dagarna vägen? Jag lyckades gå dit och vi kom hem igen medan det var uppehåll i regnet, så det var ju skönt. Lite senare var det dags att gå tillbaka samma väg och hämta O, men denna gång var det T’s tur.
Banken kom inte tillbaka till oss angående lånelöftet idag tyvärr, men vi fick ett annat glatt besked. Så imorgon blir det två, kanske tre visningar så vi kan börja sätta fart i det här maskineriet så smått.
Äntligen är vår tid snart kommen. Känns dock som jag jinxar det nu, men folk köper hus hela tiden, varför skulle det inte gå för oss?
Famous last words.
/CC
Kommentera