Jag har hört att det skrivs och pratas en massa på nyheterna hemma om vårt väder och våra översvämningar här i NSW.
Det är sant, vi har haft några dygn av rejält stormande och skyfall igen. Men på något sätt känner man sig van efter det sista årets galna väder med La Niña. Och jag är än en gång tacksam för att vi bor högt upp och inte i närheten av någon flod eller så. Så översvämningar slipper vi precis här. Men dock regnar det ju kraftigt på vårt stackars hus och det kan få tråkiga följder i och med att vi har lite läckor i taket, ytterväggen etc. Men någon slags spänning måste man ju ha i livet. Gah.
Överallt på vägarna är det stora pölar och i vissa står witches’ hats, dvs oranga koner, för att markera djupet. Men man har fått lära sig att aldrig köra igenom vattnet, så vi försöker hålla oss hemma så mycket som möjligt samt undvika de vägar med värst vattenansamlingar. Dock har blåsten gjort att en av våra bananpalmer vält och krukan har spruckit mitt itu. Dessutom har en våra fly screens blåst av, men allt det går att fixa.
Men såklart känner man med de människor som drabbats och särskilt när flera av dem drabbats av de senaste floodings också och även Covid och de stora bränderna innan dess. Det känns väldigt orättvist, men som bekant är inte världen rättvis.
/CC
Kommentera
Idag kunde jag inte hålla mig längre. Jag har suktat länge och väl, men idag var dagen jag tryckte på knappen och handlade på Adoore. Det finns så mycket fint, och mycket som inte alls skulle passa på mig, men denna gången fanns storlekarna också.
Problemet är dock att jag är precis mittemellan två storlekar. Detta vet jag eftersom de har ett väldigt bra storleksschema och jag mätte mig med måttband. Och i vanliga fall så hade det inte gjort så mycket ifall det blir fel då man har 14 dagars bytesrätt. Men jag skickar dem hem till mina föräldrar (de skeppar endast inom Sverige) och kommer nog inte veta ifall de passar förrän om någon månad. Nu tog jag den mindre storleken för jag tänkte att det är den typ av klänningar som ska sitta tight. Men vem vet, kanske får jag sätta mig på strikt diet, haha joke. Det löser sig. Men jag hoppas hoppas att de passar.
Vi insåg igår när vi hade bullat upp med bullar och choklad för att titta på sista avsnittet på vår serie Förbrydelsen att det faktiskt inte var sista avsnittet (vet inte vad vi fått det ifrån). Vi tittade på nummer 13, men tydligen finns det hela 20 avsnitt. Så nu blev vi lite av. Ska vi verkligen kolla på sju avsnitt till? Vi funderade på att sluta, men nu har vi ju kommit så långt. Och lite sugen är man ju på att veta hur den faktiskt slutar. Och att googla är faktiskt fusk. Så nu får vi bita ihop och köra ända in i kaklet.
/CC
KommenteraIdag lyckades jag inte komma ur pyjamasen förrän vid halv ett. Det har inte hänt sedan jag var tjugonånting tror jag. Förutom om jag varit sjuk, men det räknas ju inte.
Det var inte det att jag festade hårt igår. Men det faktum att jag lagt mig sent flera dagar i rad, sovit dåligt och vaknat tidigt plus att jag har en förkylning i kroppen (testade mig givetvis igår, men inte Covid) har gjort att jag är helt susig i huvudet, pratar med whiskyröst och inte har orkat göra många knop idag.
Jag läste ut min Marian Keyes-bok Again, Rachel (vilken var seg i början, men värd att läsa eftersom den blev bra i slutet), och påbörjade en ny bok från min favvoförfattare för tillfället, Emily Henry. T och barnen åkte och handlade och bakade sedan kanelbullar, allt medan jag bara tittat på och myst. Ibland måste man få ha sådana dagar också för att återhämta sig. Det har varit regnstormar hela dagen och de varnar på nyheterna för att man ska hålla sig inne, så egentligen har jag bara följt regler…
Bullarna var för övrigt supergoda, receptet från Leila, med vaniljsocker och en perfekt balans. T fick feeling och håller på att laga Biff Rydberg nu och det har jag ingenting alls emot. Den ska vi äta framför sista avsnittet av danska The Killing/Förbrytelsen på säsong ett. Men sedan får det räcka, det blir inga fler säsonger för oss. Nästa serie blir troligtvis del två av säsong fyra av Ozark. Det ska bli spännande att se hur de knyter ihop säcken.
/CC
KommenteraJag har nog träffat och pratat med fler människor idag än på resten av året sammanlagt. Typ.
Imorse var vi på kalas på ett sådant där lekland med hoppborgar. Det var B som var bjuden, men eftersom det var en regnig dag så betalade vi för O separat så kunde han också få gå in och leka och hoppa. Och våra svenska vänner, eller snarare pappan i familjen, släppte av sin son på kalaset och satt sedan och pratade med oss medan deras yngre barn lekte med O. Och jag stod och tjattrade med några mammor på kalaset och hade det trevligt. Flera av dem sa vilken fin tjej B är och vilken bra vän hon är till deras barn. Så det var fint att höra.
Från kalaset åkte vi på en liten bilpromenad i husområden vid en flod och när jag sedan insåg att vi var nära vårt kebabställen i Lake Munmorah så var vi såklart tvungna att inta vår lunch där i form av kebabtallrik. Mums. När vi kom hem var klockan tre och jag målade naglarna, slog in presenten till F som jag varit hos ikväll och fixade och donade lite. Men klockan gick så snabbt så helt plötsligt var det bara en halvtimme kvar tills K skulle komma och hämta upp mig och då blev det bråttom.
Sedan bar det av till F och där träffades vi sjutton stycken svenska tjejer i gänget för att fira midsommar. Det var en massa godsaker och lite bubbel slank också ner. Gänget är så himla härligt, alla har sina egna personligheter men alla är också trevliga, positiva och inkluderande. Så som människor som flyttat runt och rest runt ofta är eftersom att de har träffat tillräckligt mycket olika människor för att inse att olikheter är något bra.
Nu är klockan snart midnatt och jag har just kommit hem och är nu redo att lägga mig, full av ljus i själen efter en toppenbra kväll.
/CC
KommenteraLilla O har under en stor del av sitt 4,5 år långa liv varit väldigt duktig på att skalla oss andra med sitt bakhuvud. Han gosar, kryper upp i knät på en, ålar runt så som barn gör som inte kan vara stilla och så helt plötsligt hoppar han upp och skallar en rejält på tänderna eller näsan. Idag var det näsan. På mig.
Vi hade, efter en ganska mysig kväll, precis spenderat lång tid på att dividera för att få dem att duscha. Sedan spenderade vi lika lång tid på att undra hur de inte kan ha lyssnat de femtio gånger vi sagt till att man inte får kasta upp sådana där kladdiga geléhänder, sådana som man hade när man var liten, i taket. Det blir fettfläckar då och nu hade de alltså lyckas få till ett långt blått streck i taket som inte går att få bort.
Men efter allt detta var vi äntligen på mållinjen och de skulle precis lägga sig i sängen. Det är då O hoppar upp som gubben i lådan rakt på min näsa och det knäcks så högt som det aldrig gjort förut. Jag flyger upp med händerna på näsan, tårarna sprutar så där som det gör när något händer med ens näsa, medan jag skriker ”Du bröt min näsa! Du har fan brutit min näsa!” Alltså, jag skrattar när jag tänker på det nu.
O skrek ”Sorry! Sorry, mamma!” och sprang sedan och gömde sig under täcket. B började gråta. T kom med frusna ärtor allt medan jag undersökte hur illa skadan faktiskt var. Och på något konstigt sätt så var det inte så illa. Den är definitivt inte bruten. Visserligen kom det blod när jag snöt mig, men sedan gick smärtan över ganska snabbt. Så då var det bara att gå in och trösta barnen.
Tar det någonsin slut, kämpandet? Men jag är väldigt tacksam för att jag inte behövde åka i ilfart till akuten. Om glaset ska få vara halvfullt.
/CC
Kommentera