Alltså, idag kom priset ut på det huset i Avoca som vi kollade på i lördags och ändå kanske lite trodde att vi skulle ha någon chans att köpa. Men HAHAHA, big slap in the face där för priset slutade på $1,100,000. Billigt värre ju. Är det kanske lika bra att ge upp? Nej, men det kan vi ju inte. Men vi kanske ska sluta med att gå och titta på de husen som ligger i toppen av vår budget och bara går uppåt och uppåt och sedan tar en helikopter ytterligare uppåt från Mount Everest. Men det är ju tråkigt att leva i den riktiga världen.
Ikväll sade jag trevlig helg till mitt måndag-onsdag jobb och hoppar på mitt andra jobb imorgon. Det är bara det att vi är tvungna att göra löner i helgen så på lördag morgon hoppar jag på igen och jobbar, åker på en visning i Copa med miniliten trädgård, kommer hem och jobbar sedan lite mer. Och på söndagen avslutar vi. Jag hoppas att jag och O kan gå på vår söndagspromenad, men jag vet inte om jag kommer att hinna. Buuuhuuu.
Det är onsdag och T är på bastuklubben och som vanligt kissade O på sig precis när han gått och inte kunde hjälpa till att städa upp. Och såklart stod han på heltäckningsmattan så den behövde rengöras också. Jag slapp i alla fall städa upp nummer två som jag behövde göra förra veckan, så man får ju vara glad för det lilla.
Nu är det reveal på min reno-show så jag måste gå. Väldigt viktigt när man knarkar hus. Ses imorgon.
/CC
KommenteraJag kom hem från ett besök hos frissan för bara ett litet tag sedan. Alltså, tänk om man kunde få skalpmassage oftare än var sjunde vecka. Det är ju bland det bästa som finns. T brukade ibland massera min hårbotten när vi träffades, men år 20 i förhållandet blir det inte riktigt lika mycket av det. Hur som helst så är det skönt att känna sig lite fräschare i håret. Jag köpte även med mig ett dyrschampo hem, tänkte unna mig lite efter flera månader av billigt schampo från mataffären.
Min frisörska är britt och har precis varit där hemma för att hälsa på sin son. Hon var där i tre veckor och hade haft det jättebra, men nu när hon kom tillbaka till Sydney var hon tvungen att vara i karantän i två veckor. Själv. På ett hotell. Och hon är gravid också. Dag fyra hade hon fått sådan panik att hon ringt till den hjälppersonal man får ha kontakt med och hotat med att fly för att hon inte kunde stanna där ensam i rummet längre utan kontakt med någon. Men efter ett långt telefonsamtal med den jourhavande barnmorskan hade hon lugnat ner sig tillräckligt för att klara av det lite till. Galna tider vi är i.
Imorse kom det upp ännu ett hus i Copa, men som vanligt kan det vara jättebra eller jättedåligt. Och hur ska man kunna veta det innan man har varit där på lördag? Trädgården är på ca 400m2, liten alltså, men den har en härlig altan och man har mindre än tio minuters gångväg ner till stranden. You give some, you take some. Vi får se, helt enkelt. I övrigt ska jag faktiskt jobba i helgen då vi måste rapportera vissa saker senast söndag, men kan inte förbereda dem innan dess heller. Det känns helt okej eftersom det händer once in a blue moon, men det får inte hindra mig att gå på visningar. Och så hade jag ju gärna velat ha min och Os mysmorgonspromenad på söndag om det går.
Vi får se hur det utspelar sig.
/CC
KommenteraFöretaget som T jobbar på finns i flera länder och nu har just T blivit utvald till att bli intervjuad i deras interna tidning.
Det är tydligen en ganska påkostad grej och de vill att man går till en riktig fotograf (som de givetvis står för) och så vidare. Vi känner ju en i svenskgänget som tar familjefoton och är duktig, så T har frågat henne om hon kan hjälpa till. Och när han väl är igång så tycker han att vi ska passa på att ta familjefoton samtidigt. Det är jag inte lika glad för. Vi gjorde det ju sist i ett solrosfält och det gick bra, men är ganska tålamodsprövande i värme och med galna barn som springer runt runt.
Hur som helst så ska det man har på sig ju gärna passa ihop och hon som tar fotona är väldigt mån om sådant eftersom att det självklart blir bättre utkomst för henne också. (Utkomst, hmmm är det svengelska tro?) Så nu är det fullt upp med att hitta kläder som vi ska ha på oss. Och eftersom jag bara har en klänning som är ganska porrig och visar tuttarna (aldrig använd just därför) lutar det åt att jag ska beställa en ny klänning istället. Den jag i så fall vill ha kommer jag att kunna använda mycket, inte enbart till fotograferingen, så det känns ju lugnt. Men samtidigt känner jag bara att detta börjar gå överstyr.
Från att ha varit en grej som T skulle göra för jobbet till att det blivit att jag typ ska sluta tidigare en dag, köpa speciella kläder osv. Det är ju egentligen ingen big deal och framförallt upp till oss själva, men jag har blivit av innan jag ens hann bli på. Men visst, kanske kommer man titta tillbaka på korten någon dag framöver och vara tacksam för att man faktiskt tog tag i det. Fast det är inte helt säkert, min man är fotogalen, men inte jag. Jag lever i framtiden, inte i kölvattnet av det som varit.
Sedan länge har jag dock inbokat en klippning imorgon, så då är jag i alla fall okej i håret. En klänning på det och så får resten blir vad det blir. Suck.
/CC
KommenteraMen hallå, helgen, vart tog du vägen?
Imorse var första gången på flertalet veckor som O och jag inte följde med till simningen eftersom det regnade cats and dogs. Vi hade tänkt ta på oss regnjackor och köra på ändå, men det var som att himlen öppnade sig och det kändes inte alls kul längre. Så vi stannade hemma och lekte och myste istället och O fortsatte springa runt med kalsonger istället för blöja. Min lilla pojke börjar bli så stor!
När T och B kom hem packade vi mackor och annan picknick och åkte iväg på en runda. Det blev till Wagstaffe, men när vi hoppade ut och satte oss vid vattnet så blåste det alldeles för mycket, även om regnet som tur var hade slutat. Så vi åkte till ett annat ställe som vi trodde skulle vara mer vindstilla, men nope. Så det blev inte förrän det fjärde stället som vi stannade och äntligen åt vår picknick i någorlunda vindfria omgivningar.
Efter picknicken började T och ungarna leka en annorlunda lek med folien från mackorna. De rullade ihop den till bollar och så räknade T ”One, two, three, Christmas tree” (fråga mig inte varför) medan ungarna turades om att springa och T lassade foliebollarna i ryggen på dem. Kanske inte en helt pk, men de skrattade så att de höll på att kissa på sig alla tre.
Efter det var vi tvungna att åka hem för T behövde åka till Erina Fair och köpa några skjortor att ha på en jobbgrej. Så jag satte på Frozen 2 till ungarna och började på det som blev ett tvåtimmarsprojekt i tvättvikning. Jag borde verkligen ta tag i det oftare. Det försvinner ju tyvärr inte för att man blundar för det. Och nu på vintern kan vi inte hänga tvätten ute och i garaget torkar det aldrig, så det står i en hörna av vardagsrummet och det känns inte alls roligt såklart.
Efter världens kortaste helg börjar en busy vecka. Jag har känslan av att det börjar bli lite mer som vanligt igen, sociala saker startar upp och folk träffas mer igen. Både på gott och ont, skulle jag vilja påstå.
/CC
KommenteraTrots att det inte blir något husköp av dagens alternativ heller så känner jag mig ändå hoppfull för att det faktiskt kommit ut lite hus som är värda att titta på.
Det första vi tittade på ligger perfekt i Avoca Beach, vår önskesuburb av de fem vi har på vår lista, och var faktiskt väldigt fin! Det var stort, ljust och man kunde fixa det ännu bättre med tiden. Men en halvtimme senare ringde mäklaren och frågade om vi ville lägga bud. Det ville vi ju, men sedan släppte han bomben. Folk hade redan bjudit och nu var priset 60 tusen högre än förväntat pris. Och vi pratar ju inte SEK utan AUD. Så multiplicera med 6,5 så förstår man hur fattig jag kände mig just då. Hej då, huset.
Hus nummer två var i Wamberal och är helt fixat och färdigt och allt är i toppskick. Men vi kände att det var för polerat för oss. Eller som T sade och slog huvudet helt på spiken: ”Vi vill köpa något fulare i samma prisklass som detta, spara spara spara pengar för att fixa upp det så att det blir som detta i slutändan.” Haha! Och så är det nog. Vi måste liksom få sätta vår egna prägel på det huset vi köper.
Efter visningen åkte vi till lekparken i Copa, efter ett snabbt stopp uppe vid utsiktsplatsen, och träffade upp en svensk tjej som varit med en gång för länge sedan på en svenskträff. Vi har pratats på FB då och då och nu fick vi äntligen till det och möttes upp. Hon har en tvåårig son och en liten son på fyra månader. Det var väldigt mysigt och vi bestämde att vi ska träffas igen, kanske redan nästnästa helg.
Nu kommer T med middagen, deconstructed sushi, så jag måste sluta.
Hej.
/CC
Kommentera