Idag lyckades jag inte komma ur pyjamasen förrän vid halv ett. Det har inte hänt sedan jag var tjugonånting tror jag. Förutom om jag varit sjuk, men det räknas ju inte.
Det var inte det att jag festade hårt igår. Men det faktum att jag lagt mig sent flera dagar i rad, sovit dåligt och vaknat tidigt plus att jag har en förkylning i kroppen (testade mig givetvis igår, men inte Covid) har gjort att jag är helt susig i huvudet, pratar med whiskyröst och inte har orkat göra många knop idag.
Jag läste ut min Marian Keyes-bok Again, Rachel (vilken var seg i början, men värd att läsa eftersom den blev bra i slutet), och påbörjade en ny bok från min favvoförfattare för tillfället, Emily Henry. T och barnen åkte och handlade och bakade sedan kanelbullar, allt medan jag bara tittat på och myst. Ibland måste man få ha sådana dagar också för att återhämta sig. Det har varit regnstormar hela dagen och de varnar på nyheterna för att man ska hålla sig inne, så egentligen har jag bara följt regler…
Bullarna var för övrigt supergoda, receptet från Leila, med vaniljsocker och en perfekt balans. T fick feeling och håller på att laga Biff Rydberg nu och det har jag ingenting alls emot. Den ska vi äta framför sista avsnittet av danska The Killing/Förbrytelsen på säsong ett. Men sedan får det räcka, det blir inga fler säsonger för oss. Nästa serie blir troligtvis del två av säsong fyra av Ozark. Det ska bli spännande att se hur de knyter ihop säcken.
/CC
KommenteraJa, vad ska man säga? Jag bröt ihop och grät imorse igen. Men man orkar ju inte komma in här och höra en massa tråkigheter hela tiden. Kanske ifall man själv också mår dåligt, i syfte att känna sig mindre ensam i sin situation. Men annars är jag lite av en buzz killer och har varit ett bra tag.
Ibland mår jag inte så bra helt enkelt. Och jag har egentligen ingenting att må dåligt över. Jag har den bästa familjen och bor i paradiset. Jag har hälsan och de runtomkring mig också. Och så vidare. Men det spelar ingen roll. Om man har lätt för att få ångest och känna sig nere så spelar det andra inte så mycket roll. Det betyder inte att jag inte är tacksam för allt jag har, för tro mig, jag förstår verkligen hur lyckligt lottad jag är. Dock så bryr sig inte kemikalierna i hjärnan (eller vad det nu är) om det när de vill att jag ska må dåligt.
Men sedan blev det lite bättre ikväll och nu klarar jag i alla fall av att inte gråta hela tiden. Det är ändå ett framsteg. Jag måste nog boka in en tid med en psykolog. Jag känner bara som att jag vet vad de kommer att säga. Äter du rätt? Tränar du? Sover du ordentligt? Jag kan ge dig antidepressiva om du vill. Och jag håller ju med. Allt detta är viktigt. Men hur går man till gymmet när man knappt orkar klä på sig vissa dagar? Och tabletter är ett jättebra alternativ, men jag känner att jag vill försöka komma till botten av mina problem istället.
Varför har jag så mycket ångest? Varför kan jag inte ha ett vanligt jobb utan att vilja kasta mig ned för ett stup på morgonen? Varför kan inte jag nöja mig med ett vanligt liv? Varför låter jag som en jäkla trasig skiva? Jag blir så trött.
Återkommer imorgon när det förhoppningsvis finns mer ljus i hjärtat.
/CC
Kommentera (4)