Idag har jag beställt en självhjälpsbok.
Det är väldigt olikt mig. Jag är den som någon gång har läst ett par sidor i en sådan bok och sedan blivit så uttråkad så jag har gett upp. Jag brukar känna mig väldigt trött på folk som läser bok efter bok efter varandra och liksom tror att de ska bli frälsta bara för att man läst dem pärm till pärm, men inte gjort jobbet. Och nu för tiden känns självhjälpsböcker lite som kokböcker, det finns så många och av olika kvalitet så man nästan tror att alla är dåliga.
Men. Nu har jag sett två olika människor på kort tid som bara lyser. De verkar lugna, balanserade och lyckliga. Och båda (helt oberoende av varandra) har berättat att de jobbat med en life coach under en tid , att de har jobbat på sig själva med hjälp av de verktyg de fått, och att det har förändrat deras liv. Och den enas life coach har just skrivit en bok. Och den boken har jag nu beställt.
Det blir så lätt att man står utanför, pekar och skrattar. Men samtidigt så är det ju de som har det där som man själv vill ha, så det kanske är oss andra som det borde skrattas åt. Sedan skadar det kanske inte att testa något annat. Det är ju som man säger, om man gör samma sak hela tiden så kan man inte heller förvänta sig ett annat resultat.
Jag har ju inte ens fått boken ännu, så jag kanske har chans att ändra mig flera gånger. Men jag kommer att dela med mig av hur det går. Kanske hittar jag mig själv. Eller någon annan.
/CC
Kommentera (1)Denna konstanta tyngd som ligger över mig. Allt det vackra som gör att det nästan gör ont i bröstet, att tårarna vill rinna. Men också det ledsamma i det vackra. Varför är det så? Att allting som är riktigt vackert också är sorgset?
Min man och mina barn badar. Det är mitt i vintern men 24 grader i luften. Det är söndag och jag har en känsla av att allting håller på att ta slut. Jag har ofta det. Skynda njuta för snart finns inte detta längre. Undra vad jag syftar på? Vad är det egentligen som ska ta slut? Min familj kommer förhoppningsvis alltid finnas runt mig, havet finns kvar och solen finns kvar. Jag finns kvar och allt det inom mig som känner så mycket, som är så ledset och så glatt, så eftertänksamt och vemodigt, det kommer nog också alltid finnas. För det har alltid funnits.
Vad är det jag vill? Vad är det jag letar efter, vad är det jag tror att jag kommer att hitta som ska få mig i balans? Det är väl som alla säger, att man kan leta högt och lågt, över hela världen, men det man egentligen behöver finns just här. Man måste bara hitta det och lära sig förstå. Jag är långt ifrån att hitta och långt ifrån att förstå.
Men jag älskar också denna mörka och ledsna sida av mig själv. Vem vill vara platt egentligen. Det går ju nästan inte att vara genuint lycklig hela tiden. Det är inte det som är meningen heller. Vi ska inte vara lyckliga jämt. Men ska vi behöva kämpa jämt då? Det är utmattande. Livets kamp. Att hålla sig över ytan och orka gå vidare.
/CC
KommenteraJag har varit så jäkla sötsugen hela dagen. Imorse började jag googla på recept till den goda uppochner-kaka med aprikoser som vi brukade göra i gjutjärnspanna när jag växte upp. Men vi hade inte alla ingredienser hemma. Sedan gick jag över till att vilja ha pannkakor och nu har vi bestämt att det blir lunchen imorgon.
Till slut mättades sötsuget lite när vi varit ute på tur och på impuls körde in på McDo och köpte fyra äppelpajer. Alltså, en till oss var. Det var himla gott. Och så vet jag att T köpte typ kokostoppar med skum i på affären så sådana blir det nog till kvällens avsnitt av The Bureau. Hur som helst, nu när sötsuget är under kontroll så kan jag kanske tänka på annat.
Vi har varit hemma och fixat på våra olika ställen hela förmiddagen. Vid tre åkte vi och handlade lamineringsfickor som jag behövde och sedan åkte vi till vår närmaste strand här i Wamberal för att springa lite i solnedgången. Ungarna är så himla vana vid att vi varje helg tar bilen och åker iväg mest hela dagen, har picknick och myser. Och det tycker vi fortfarande väldigt mycket om. Men nu har vi ett hus som vi vill fixa med, plus att det är lock-down, och då blir särskilt B lite ledsen för hon tycker inte att det känns som helg eller som att vi umgås tillräckligt.
Ett bra problem att ha på ett sätt, att ens barn vill umgås med en, men också svårt att kunna hinna med samt tillfredsställa alla. Särskilt under Corona. Men imorgon ska vi försöka åka en runda hur som helst. För man får åka med sin familj på ”exercise” även under denna lock-down. Och jäkligt tur är väl det.
/CC
KommenteraIkväll blev en sådan där kväll när allting hopade sig på en gång.
Med de nya reglerna nu för byggsiter så fick jag spendera merparten av kvällen till att fixa så att allt är klart och att vi följer lagen. För det kan ju vara bra. Att följa lagen. Men saken är ju att när man jobbar så länge så vill man ju ändå ha lite fredagskvällskänsla efter det, så vi åt glass och tittade på The Bureau och nu är klockan helt plötsligt midnatt och det var inte alls meningen.
För jag är så himla dålig på att vara trött och risken är då att man förstör morgondagen och är sur hela lördagen för att man sovit för lite. Snacka om att göra små problem till stora. Vad jag egentligen skulle säga var: Nu är det helg, fy fasen vad kul det ska bli! Typ något sådant. Imorgon är en ny dag och då kanske jag lyckas bättre med livet i allmänhet och bloggen i synnerhet.
Godnatt.
/CC
KommenteraJag är så arg ikväll. Och stressad. Och har städpanik.
Jag försöker förklara för T att när jag blir så här så är det inte bara EN sak det beror på. Det är en jäkla gröt av saker; stress över jobb, över allt som behöver göras, över oordning överallt, över att jag behöver ringa Skatteverket, ATO och komma ihåg att svara på mina vänners mess. Att tvätta, köpa nya skor till B, försöka hålla i pengarna som tar slut för snabbt och så vidare. De flesta, i alla fall kvinnor, känner nog igen sig. Man räcker inte till.
Och i och med detta så ”hann” jag inte ut på min långpromenad som jag skulle ta efter jobbet. För jag jobbade längre och när jag väl var klar så kände jag panik över att komma hem efter sagda promenad och ha missat värdefull tid att catcha upp på ovan sagda lista. Och så där håller det på.
Jag skriver inte detta för att man ska tycka synd om mig. Det är inte alls synd om mig. Men jag skriver det för att vara ärlig om hur min kväll har varit och hur jag känner just i detta nu. Kanske vill man kasta hårda snöbollar på mig eller kanske känner man igen sig lite.
Men nu ska jag försöka andas och göra något mysigt av kvällen.
/CC
Kommentera (8)