Idag känner jag mig mer på banan än igår. Fast nu när jag skrev det så kom jag på att jag, när jag skulle laga pasta till barnen och samtidigt fixa en kopp rött te till mig själv, var en liten millimeter ifrån att lägga tepåsen i pastavattnet istället för koppen innan jag insåg vad jag gjorde. Så helt på banan är man kanske inte ändå.
Det må se ut som frukost, men det var lunch. T var ute och åt lunch med en kompis så det var bara jag som satt och myste.
T är på ett gratis seminarium på skolan som handlar om ångest hos barn. Nu har vi inte jättestora bekymmer med det just nu, men det känns som att det kan vara väldigt bra att ha sådana kunskaper. Så T får berätta i stora drag för mig när han kommer hem.
Hej på mig.
Idag har jag ringt och försökt få in B på en gymnastiklektion på tisdagskvällar, vilken två av hennes kompisar går på. Men jag förväntade mig inte att de skulle ha en väntelista och att vi nu är nummer tre på den. Så vi får se hur lång tid det tar innan det är vår tur. Jag håller tummarna för att det går snabbt och inte tar hela terminen eller ännu längre.
Detta lade jag upp för att visa T. Det är allt mitt smink jag använder och det är som synes i väldigt dåligt skick. Det är ett praktexempel på hur man lätt prioriterar bort köp till sig själv och köper grejer till ungarna istället. (Obs! Inte alls synd om mig, tyckte bara det var lite roligt.)
Idag fick vi även meddelande om att Mr Snygg-simlärare har opererat knät och är borta på obestämd tid. Kanske är det nu som jag återtar mina lördagsmorgnar och hittar på något annat. Nej då, jag skojar bara. Klart jag är med på simningen för att titta på barnen. Självklart. Jag är ju ingen kallhjärtad cougar heller. Eller?
Det börjar rulla in mess från folk där hemma som undrar över datum för vår hemkomst i sommar. Det kan vi tyvärr inte svara på ännu, men augusti lutar det åt eftersom det då är trettio tusen billigare än i juli (eftersom Aus är ett expat-land och alla vill åka hem till Europa under julilovet). De glada nyheterna (för oss) är att vi nog kommer kunna vara hemma längre än de dryga tre veckor som vi brukar. Jag tänker dryga fyra, där själva resan tar fyra dagar allt som allt.
Augusti är inte så långt borta ju! Jag känner pirret i magen. Efter fyra år verkar det äntligen gå vägen att få komma hem. O ska få lära känna alla, han var ju bara 1,5 år senast, och så får de båda träna på sin svenska. Och så ska det byggas lite på Hörnan, åkas på utflykter, kuskas runt landet för att hälsa på alla osv. Så mycket glädje!
Kommentera