Nu har svärföräldrarna åkt hem och det känns riktigt jäkla tomt. Jag har faktiskt känt mig ganska ledsen idag och det är jag inte van vid. Självklart känns det alltid lite jobbigt när folk åker hem och man inte vet när man får ses nästa gång, men idag har det känts mer än så. Kanske just för att det känns som att det nog var sista gången de orkade göra denna långa resa.
Som T sa, det blir lite av en existentiell kris när man undrar vad sjutton vi gör här alldeles ensamma, varför har vi lämnat underbara Sverige, vad gör vi när de blir äldre och behöver oss osv. Men sedan går det någon dag och så känns allt som vanligt igen. Så brukar det vara i alla fall. Vi älskar ju vårt liv här, men uppoffringarna är stora.
Sedan de åkte hemifrån vid halv fem har jag bäddat rent sängar, lagt tillbaka alla mina och Ts kläder i vår garderob, städat undan i köket och ställt allt i huset på sin plats. Det är en skön känsla för en halvt OCD-människa att äntligen få ha allt där det ska stå samt att ha det undanplockat. Det går inte riktigt när sex människor trängs i ett litet hus. Men samtidigt kan man ju fråga sig själv vad man ska med ett undanplockat hus till? Det är kanske bättre att ha lite stök men en massa liv och bra samtal.
Jag är verkligen dramatisk och olik mig själv idag. Vi får hoppas att allt känns snäppet lättare imorgon.
/CC
Kommentera