Igår hade vi vår städare här för andra gången. Vi ska testa att ha henne som hjälp två timmar varannan onsdag för att få det där grundliga gjort som vi sällan orkar med själva. Hur som helst så kom hon på morgonen medan jag var och lämnade barnen på skolan. Det var kallt och när jag kom hem kunde jag bara inte hitta mina varma och sköna tofflor som jag alltid har på mig hemma.
Jag gick och frågade T, letade överallt men de var puts väck borta. När vår städerska skulle gå hem kom hon in till mig och sade att hon var klar. Och vad har hon på fötterna? Jo, mina tofflor. Och när hon sedan gick så stod de där snyggt och prydligt innanför dörren där jag lämnade dem tidigare på morgonen.
Det är klart att hon får låna mina tofflor ifall hon fryser och de står där lediga. Men om jag var henne skulle jag nog frågat först. Eller i alla fall tagit av mig dem när ägarinnan av tofflorna kom tillbaka hem. Jag skrattade gott åt det hela dagen sedan. Som sagt, det är ju verkligen inget fel, men det är bara de där små nyanserna i hur vi människor beter oss som gör att man reagerar ibland. Men go Evelyn, säger jag! Ta för dig, annars kommer man inte långt i livet.
Ikväll är jag glad. Jag vet inte varför, men det är bara att tacka och ta emot. Ännu en vecka har bara sagt swoosh! och så är det fredag imorgon. Jag sitter och slötittar på Mr & Mrs Smith innan jag och T ska äta god middag framför The Killing (japp, vi är lite sena). Det blir biffar med sötpotatis- och bränd röd paprikamos. Finfint det.
/CC
Kommentera