Man älskar ju söndagar. Även om jag alltid får en lite melankolisk känsla i kroppen och känner en sorg för att någonting tar slut. Ungefär som när man har haft en lång semester och det är dags att gå tillbaka till jobbet och börja ett nytt år. Som den känslan, fast inte lika stark. Dock stark nog.
Idag var O tillräckligt pigg för att vi skulle kunna åka på en liten utflykt och tur var det för vi började känna oss instängda. Vi åkte i solen till North Avoca och köpte en te till mig och baby chino till barnen och så gick vi en liten runda. Det är ju nästan tradition att börja söndagens morgon i just North Avoca. Och då inte K kunde gå på vår vanliga promme idag fick jag dra med mig familjen istället.
Efter North Avoca åkte vi till Killcare och Wagstaffe och där åt vi vår medhavda picknick med mackor till barnen och sedan citronkakan jag bakade igår. Vi hade även med te och varm choklad i termosar och som varje helg så njöt vi på vårt favoritställe. Barnen hängde på pinnen som sitter i ett rep i ett träd över vattnet och precis som alltid så tog det bara ett litet tag innan O ramlade i och blev plaskblöt. Och precis som vanligt hade vi inte med en hel outfit som ombyte till honom, men det löste sig ändå med Bs tights och hans egna tjocktröja.
Nu sitter vi i bilen utanför Bunnings där T är inne och köper lite till av det material som tog slut igår när vi jobbade i trädgården. Barnen har slocknat i sina halvsjuka små kroppar och jag sitter i lugn och ro och skriver. T har bestämt att vi ska äta crêpes med svampstuvning ikväll så från Bunnings åker vi en snabb runda förbi mataffären innan vi åker hem och fortsätter jobba under altanen tills mörkret faller.
Jag ska som vanligt försöka njuta av dagen istället för att känna den dread som också trängs i varje cell. Jag förstår att jag låter som en drama queen, men känslor och ångest är inte att leka med. De kanske inte behöver spegla en egentlig sanning. De kanske inte verkar så mycket utifrån, men att leva med detta konstant är ingenting jag önskar min värsta fiende. Huvudsaken är att jag jobbar på det, jag försöker bara fundera ut i vilken riktning jag ska ta mina små steg.
/CC
Kommentera