VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Önska bort sitt liv.

Varje dag i tre veckor har jag känt mig lite förkyld. Det har varit värst på morgonen så där som det kan vara och gått över ganska mycket på dagen. Men nu de sista dagarna så har det blivit värre och jag är snorig och har huvudvärk hela dagen. Det ligger fortfarande på en okej nivå, men börjar bli riktigt irriterande. Och framförallt är jag orolig för att jag ska vara sjuk i helgen när jag och K ska bo på hotell och ha en Sydneyhelg. Så kan vi inte ha det.

Här är jag. (Hötorgskonsten bakom mig på badrumsväggen är från mitt favoritställe, grekiska huset i Manly och jag blir glad varje gång jag ser den.)

Här är jag. (Hötorgskonsten bakom mig på badrumsväggen är från mitt favoritställe, grekiska huset i Manly, och jag blir glad varje gång jag ser den.)

Jag och kidsen är fortfarande hemma själva och jag roddar och har mig. Det går bra, men det som märks mest skillnad är väl att jag får åka till Terrigal fyra gånger om dagen för lämning och hämtning. Det går bra, men det tar ju lite av dagen. Det absolut bästa med att vi är ensamma är att huset är så undanplockat och fint utan mycket ansträngning. Alltså har vi det här svart på vitt, T är roten till allt ont. Det var ett skämt, han är bäst och vi ska inte skiljas. Bara så att man inte får för sig något.

Här är mitt hus.

Här är mitt hus.

Annars rullar dagarna på och vissa är bra och på vissa ramlar jag ner i mitt svarta hål. Men på det stora hela känns livet ganska okej och jag har saker att se fram emot, vilket också hjälper. Dock kom jag på mig själv igår att tänka ”Gött, jag har bara cirka 20 år kvar till pensionen, det går fort!” Det känns ju inte helt okej. Att man är så lost i sitt arbetsliv att man önskar bort liv för att få slippa. Fast jag kan tänka mig att vi är många som romantiserar pensionen. Ifall man är frisk och har lite pengar att röra sig med tillsammans med någon man älskar. Men den tiden kommer. Fast då är väl pensionsåldern 102, så blir man lurad på det också. Nejdå, det blir säkert bra.

Här är mina barn.

Här är mina barn.

Nu ska jag släppa telen och stoppa ungarna isäng för en lugn och skön kväll. Middagen blir nog en färdigrätt. Det händer aldrig eftersom jag har en egen kock, men ibland ska man väl få göra sådant också. Det är någon kyckling med sötpotatismos och ärtor. Snyta mig måste jag också. Om man undrade.

/CC


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna