Ikväll har jag gråtit. Och varit dramatisk. Och betett mig lite som en tonåring om jag ska vara helt ärlig.
Bakgrundsanledningen är trötthet. T väckte mig med sin Covidhosta vid halv fyra imorse och sedan kunde ingen av oss somna om igen. Och jag hade en dålig natt natten innan dess också. Ja för självklart är det mest synd om mig som måste lyssna på Ts Covidhosta och inte om honom som måste känna den! Absolut. Men jag är inte bra när jag är extremt trött och lägg till lite PMS på det så kan det gå precis hur som helst. Som en bomb som konstant är på väg att sprängas och man vet aldrig vad man får. Spännande!
Om tröttheten och PMS:en är bakgrunden så är framgrunden till mitt humör att jag är besviken på mig själv för att jag har låtit dagen gå till spillo. Det är roligt det där, en annan dag när man bara är hemma och ligger och läser i solen kan vara den bästa dagen på året, men dagar som denna not so much. Det handlar ju om ens sinnesstämning just den dagen. Och idag var barnen lite lättretliga och mannen har legat och sovit med sin feber och bara kommit upp när det har passat honom eller varit något roligt (tyckte jag i min ilska).
Morgonen var dock bra. Vi knäckte äntligen isoleringen på dag 13 barnen och jag. Det var skönt att få komma ut, men kändes ovant att köra bil! Vi åkte till simningen jag och ungarna. Och när B var klar så tog vi bilen till lekplatsen. Så det blev nästan som det brukar på lördagsmorgonen, bara utan promenad och utan T. Och sedan hade jag planer på att ta barnen till stranden, kanske åka till Bunnings och så vidare. Men jag orkade inte. Det var för varmt och jag var för trött.
Trevlig människa man är ändå ibland.
/CC
❤️