Vi har haft en rejäl jäkla urladdning ikväll. B var på ett pissigt humör och allt var fel. Och när hon vägrade duscha och göra sig iordning för natten så gjorde hennes lillebror likadant. Så det blev ett ordentligt skrikande på alla håll och kanter och som bekant så hjälper inte skrikande mycket heller. Mer än att man blir alldeles trött, urlakad och känner hopplöshet.
När B lugnat ner sig så gick jag in och pratade med henne. Jag berättade att för mig när jag blir arg så är det sällan bara av den anledningen som det ser ut att vara. Det ligger oftast andra saker bakom, så som stress över jobb, oro över något annat eller vad det nu kan vara. Och då kröp det fram att B tycker att vi jobbar för mycket och inte är tillsammans med dem på vardagarna så mycket som hon hade velat. Så hon hade tydligen börjat bli arg och ledsen redan tidigare, då hon hade frågat om T kunde hoppa trampolin med dem och han hade svarat att han måste jobba. Hjärtat brister ju.
B är precis som jag, hennes kärleksspråk är att spendera tid med de hon älskar. Det är viktigare än allt annat. Och hon kommunicerar redan i denna tidiga ålder att hon blir så frustrerad över att helgen bara är två dagar medan vardagen är fem dagar. Och hon har rätt, både jag och T har haft ovanligt mycket på jobbet på sistone och ofta sitter vi till sju eller så. Det är klart att det inte är roligt för barnen.
Livspusslet alltså, så svårt att få ihop. Man vill balansera alla delar på ett bra sätt och också ta hänsyn till barnens lycka och sin egen såklart. Vilken tur att det snart är julsemester. Vi behöver den allihop.
/CC
Kommentera