När man vaknar på morgonen och det är soligt, 27 grader varmt och man känner hur glädjen pirrar i kroppen. Man äter sin frukost ute på altanen och säger till T att efter jobbet får vi göra något mysigt i solen. Vi hämtar ungarna tidigare och åker till stranden! Då låter det som en jättebra idé.
Men när jobbdagen väl är över och man är trött i hjärnan, solen har börjat gå ner och vinden är lite i det kallaste laget, då känns det inte längre lika roligt. Ungarna gnäller, det är sand överallt och magen kurrar. Varför tog vi inte med mat? Det blir inte alltid som man tänkt sig helt enkelt. Men vi kom oss ut och det var väldigt vackert med den rosa himlen. Och det var mysigt mellan gnäll och tjafs. Jag längtar till ännu längre kvällar och snäppet varmare temperaturer.
Imorse pratade Premiern för NSW igen som hon gör varje dag klockan elva. De har börjat forma en plan som kommer tas i bruk när 70% av statens befolkning har fått två sprutor. Då kommer man att få gå tillbaka till gymmet, umgås två familjer tillsammans hemma hos någon etc. Och som vanligt så understryker de hur viktigt det är att alla tar sitt ansvar och vaccinerar sig.
Jag vill bara skrika! Fattar de inte vilken sits de sätter mig och många andra i? Det finns alltså inget sätt att få Pfeizer här runt. Ska jag behöva gå och ta Astra Zeneca, som de avråder min åldersgrupp från att ta då det är för farligt, för att få ingå i gruppen? Jag ringer tjugo gånger om dagen till de få ställen som har Pfeizer, men man får inte ens plats i telefonkön för den är ständigt full.
Nu har jag hört om ett ställe söder om Sydney som ska ha platser kvar. Är det så det ska spela ut sig alltså? Att vi ska behöva åka tre timmar en väg för att få en jäkla spruta? Och sedan göra samma sak igen för att få andra dosen. Nä, Aus, I love you, men nu får ni fan steppa upp.
/CC
Kommentera