När jag var yngre, jag gick i gymnasiet, så hade jag en tjej i samma klass som inte mådde bra. Hon hade det svårt hemma och berättade detta vid något tillfälle för mig och andra klasskamrater. Det var också tydligt att hon skar sig själv och en lärare uppmärksammade det genom att säga att ”Det där måste du sluta med! Det är inte normalt”. Till hennes försvar så kände man väl inte till självskadebeteenden på samma sätt då som man gör nu, men ändå.
Jag har tänkt på den här tjejen genom åren och mått dåligt över att jag inte gjorde någonting. Att ingen av oss gjorde någonting, särskilt den vuxna läraren. Jag kommer ihåg att jag tänkte mycket på det, men visste inte vad jag skulle göra och därför rann det ut i sanden.
Imorse gick jag in på Facebook för första gången på väldigt länge och då poppade den här tjejen upp som förslag på nya vänner. Jag började såklart stalka lite lätt och fick en skön känsla i magen. Självklart vet man inte från Facebook hur någon egentligen mår, men hon bor tydligen utomlands på en stor gård omgiven av djur (hon var alltid en djurälskare), med sin man och deras son. Så nu väljer jag att tänka att hon har det bra till slut.
Nu när jag är vuxen är det lättare att hjälpa, i alla fall lättare att fråga hur någon mår och till och med fråga dem ifall det finns någonting man kan göra för att hjälpa till. Jag bara önskar att jag gjorde mer tidigare.
/CC
Hon kanske skulle uppskatta ett facebookmeddelande där du berättar det för henne. Skulle göra dig gott med.
Vi hade en kille i min klass med sådana sår på armarna…..och jag tror inte ens en lärare eller någon av oss sade någonting alls. Så din generation hade redan förbättrat sig från min. Ni tänkte iaf på att göra något och en lärare sa iaf något.
T.
Hej T!
Hoppas allt är bra!
Vet du, jag har funderat fram och tillbaka på om jag skulle skriva till henne. Jag vet inte, men på något sätt känns det lite själviskt av mig. Typ som att jag drar upp allt igen för att jag vill bli förlåten (även om det inte alls är det jag vill). Men jag lutar mot att skriva ändå. Hon behöver ju inte svara.
Kanske är det så, att det gick framåt men alldeles för sakta. Är alltid svårt i sådana situationer. Och särskilt som svensk tror jag att man är så rädd för att råka trampa någon på tårna. Men det verkar finnas bättre kunskap och hjälp nu för tiden i alla fall och det är ju skönt!
/ CC