BOOOM! Där slog det till igen. Som ett godståg kom det och körde över mig och jag måste koncentrera mig allt jag har för att inte varenda molekyl i min kropp ska flyga ut och lösas upp. Jag håller på att bryta ihop i gråt hela tiden och vet inte hur jag ska klara dagen. En helt vanlig, härlig, söndag i mitt liv.
Jag klarar inte av verkligheten! Det är verkligheten som kommer och förstör med sitt fula ansikte. Sitt monotona sätt med vardagsbekymmer, tristess, jobb, barnbråk och lunchalternativ. Det känns allt så jävla banalt. Och samtidigt vet jag ju att det är i det vanliga som det viktiga bor.
Jag tvivlar inte på mitt val av partner och barnens val av mig som mamma. Jag älskar mitt hus och att bo här, men jag kan bara inte förstå hur man kan förväntas gå runt i ett enda liv och bara vara nöjd med att livet går och de små små solglittrande ögonblicken man får ska liksom räcka.
Så vad vill jag egentligen? Festa hela nätterna, vakna i nya länder med nya människor, prova heroin? Knappast. Hålet blir nog ännu djupare efteråt. Går alla med mig runt och känner likadant? Varför är det bara jag som pratar om det i så fall?
Den tråkiga förklaringen kan vara menscykeln. Jag har känslan att jag oftare får denna känsla i samband med mens. Så nu har jag börjat göra notes i min app. Men även om det hade varit skönt om det hade varit en förklaring så hade det samtidigt varit så jäkla sorgligt. Är detta alltså inte en del av mig utan bara kemikalier som spelar mig ett spratt? Är det inte min egen hjärna utan något i maskineriet?
Men det finns faktiskt och det är verkligt för mig.
/CC
Hej CC,
Åh, vad jag känner med dig ?. Jag känner igen mig så väl i det du skriver och kan också ha såna dagar när jag har gråten i halsen. Jag har inte några stora planer vad jag vill göra men just den här vardagen kan vara så jobbig ibland, det inrutade (jag är inte så äventyrlig av mig men det här att ha friheten att ta dagen som den kommer, att inte behöva ställa klockan på morgonen 5 dagar i veckan). Men som du säger man pratar inte mycket om det. Men du är inte ensam ?.
Kram
Hej C!
Vad fint du skriver. Tack så jättemycket för ditt stöd och för att du delar med dig. Jag tänker ju att jag inte kan vara ensam, men ibland känns det lite så.
Vi kämpar vidare!
Kram