När jag var yngre så tänkte jag ibland att det skulle bli skönt att bli typ 30-40 år för då skulle ju många av ens tramsiga rädslor och ångestar försvinna. Så som att jag avskydde att flyga, till exempel. Det gav mig ångest. Har det blivit bättre? Marginellt kanske.
Jobbångest? Den har bara gått och blivit värre med åren. Det spelar ingen roll vilket jobb ens, men ångesten följer med. Dock måste jag ändå säga att en del saker faktiskt har blivit bättre. Jag vet mer vem jag är och vågar vara sann mot mig själv, vågar säga nej utan att bry mig om vad andra tycker och tänker så mycket. Man är mer trygg i sig själv.
Men tillbaka till detta med jobb, det är något jag måste få bukt med. Den sitter så hårt i mig, rädslan för att göra fel, för att misslyckas, så varje gång jag ska göra något nytt så undrar jag hur jag kommer att fucka upp det. Men det konstiga är att det är inte direkt ofta jag misslyckas. Jag misslyckas varken mer eller mindre än någon annan, men ändå sitter det kvar.
Problemet är att jag inte vet vart jag ska börja. Jag borde nog gå i terapi av något slag. Men det är för många trasiga bilar, vattenskador, behövda barnkläder och mat på listan innan det. Kanske är det så att vi alla måste ha något att fightas med. Annars blir kanske livet för lätt?
/CC
Kommentera