Idag slutade det äntligen ösa ner och solen kom fram. Jag tror att vi alla blev lika glada och söndagen kunde inte ha börjat bättre.
Strax efter frukosten tog vi alla på oss gummistövlar och så gick vi på promenad upp till vattentornet och hittade en stig som fortsatte bortåt, vilken vi inte sett tidigare. Vi gick där och plaskade i vattenpölar, halkade i leran och hade det mysigt ända till… iglar! Jag glömmer det varje gång, men så fort vi går på promenad i skogen när det är lite blött så kommer det en tidpunkt när jag tittar ner och ser hur det rör sig på mina skor/stövlar och obehaget bara pirrar till i mig.
Jag har ju riktig fobi för daggmaskar, på den nivån att jag börjar skaka och gråta, och jag känner att dessa små varelser ligger inte långt ifrån även om jag klarar mig från just de reaktionerna. De är ju så himla äckliga när de går över ens skor eller kläder och sätter sig. När man sedan försöker dra av dem så blir de långa som gummisnoddar och släpper liksom inte. Vi fick nog alla en fem – tio iglar var på oss, men som tur var sög ingen fast utom en liten en mellan Ts fingrar, vilken han fick bort fort.
När vi kom hem åt vi äppelkaka med vaniljglass som vi bakade igår och sedan hängde vi i trädgården och ungarna hoppade massor på studsmattan. Bra köp det där. Vid ett tillfälle var barnen uppe i huset medan jag och T var nere. B ropade och T gick upp medan jag stannade i källaren under huset. Vi har ett öppet område där vi förvarar grejer. Hur som helst, helt plötsligt börjar det droppa från taket snett ovanför mig och droppar ner på cementplattan. Jag blir fundersam och undrar vad detta är, nog för att det regnat, men jag är ju under huset, under köket.
Jag knackar på brädorna och T svarar. ”Det droppar här nere, vad händer där uppe?” ”O har precis kissat på sig!” Väldigt typiskt för aussiehus ändå. Det kan man ju inte riktigt tänka sig som svensk, att ett barn kissar på sig på trägolvet i köket, det rinner genom plankorna och droppar ner genom taket och bildar en fläck på betongen på golvet nedanför. Där är liksom ingenting emellan. Vilket också såklart förklarar varför det är så kallt i huset nu på vintern. Men så är det här och man får bara gilla läget.
Ikväll kom K, J och pojkarna och lämnade av lite jobbgrejer och de sista växterna uppe vid vår väg och vi fick vinka hej då. Imorgon åker K och barnen till Sverige och kommer troligtvis inte tillbaka igen förrän i början på nästa år. Det kommer att bli riktigt tomt och det känns konstigt att man inte ens kunde ge dem en kram. Men jag vet att de kommer att ha det bra och är även lite lite avundsjuk. (K har fått särskilt tillstånd att lämna landet, i vanliga fall får man inte det nu under Covid.) Nästa år blir det förhoppningsvis vår tur. Även om tre år hemifrån är för lång tid.
Men nu ska vi hålla kväll.
/CC
Kommentera