Där sitter man vid sitt lilla skrivbord i sovrummet, klockan är halv åtta, och äntligen äntligen ska man börja avsluta jobbet för helgen. B kommer in och ska säga något och när dörren är öppen låter det som att det spolar vatten någonstans. Jag frågar B ifall hon kan vara snäll att gå och titta om det rinner vatten i badrummet eller köket och hon kommer snabbt tillbaka och säger att nej, det är ingenting, bara pappa i köket som rör i soppa. Jag fattade såklart att det inte var det ljudet jag syftade på, men tänkte ändå att jag hörde i syne.
En stund senare hör jag B skrika ”Mamma, kom!” Då står hon i badrummet och där står kranen på för full patte (som man säger i Skåne där jag spenderat en stor del av mitt liv), handfatet är överfullt, det rinner ner via skåpet under och ner på golvet och måste ha gjort länge för det är så mycket vatten att det har letat sig till duschen och ner i avloppet där. Bra att testa lutningen på golvet ändå, haha. Alltså, man undrar ju hur min airy fairy-unge kunde missa det fem minuter tidigare. Vem vet hur länge kranen stått på?! Det är troligtvis O som lämnat, men man kan ju inte bli så himla arg på honom ändå känner jag. Nu har han förhoppningsvis lärt sig en läxa till nästa gång.
Nu har vi precis tjafsat igen om undanplockande i huset. När jag kom ut från ”kontoret” så blev jag serverad mat och det är man ju tacksam för, men sedan spenderade jag en dryg timme på att plocka undan i huset och det är man inte lika tacksam för. T tyckte att jag skulle vara tacksam för att han har börjat slipa ett bord samt lite på en stol, men jag känner inte mig så himla tacksam när man kommer ut till städkaos, översvämningskaos, slipkaos och allt möjligt kaos.
Än en gång kanske jag är tramsig, jag kanske snöar in på mina grejer, men jag vill inte leva i ett kaoshus och om man inte vill det verkar det som att man får vara beredd på att leva med ångest eller bereda sig på en timmes städning minst per dag. Suck.
/CC
Kommentera