Jag hade precis ett seriöst psykbryt. Det känns i och för sig som att det händer lite för ofta just nu. Antagligen för att jag är trött, stressad och i obalans allt som oftast.
Denna gången var droppen i samband med att T åkte till verkstaden imorse. Det var ju toppen att han gjorde det. Men han fick för sig att städa bilen och då rev han bara ut allting som var där inne och lade precis nedanför trappan i hallen (as you do?). Jag har tokjobbat hela dagen och har sett det, men inte brytt mig överdrivet mycket. Men nu ikväll när klockan var halv åtta och jag äntligen slutade jobba och kom ut i köket så var det bara dags att börja plocka. Inte högen, den får han ta, men alla andra rum ett efter ett.
T går ut med ungarna och sprutar dem med vattensprutan och de har jättekul alla tre. Och det är ju en bra sak och det är kanske mitt eget fel, men jag bara går och plockar och plockar och mitt liv bara rinner iväg medan de andra (T i detta fall, ungarna är ju bara ungar) kan slappna av och njuta. Dag efter dag, månad efter månad. När de kom in (och för övrigt droppade ner hela huset utan att torka upp), så frågade jag varför han inte hade tagit undan högen och hans svar var att han hade ”inte hunnit dit ännu”.
Då blev det psykbryt och skrik från min sida. Jag borde kanske inte berätta detta för det ställer varken mig eller T i ett bra ljus, men jag är en ärlig människa och det vore konstigt att skriva om min dag och utelämna detta. Det blir bra om en liten stund och imorgon är en bättre dag alldeles säkert, men just nu är det ganska argt.
/CC
Hejsan! Så är det ju, upp och ner. Det är nog bättre att bli arg än att hålla det inne. Imorgon är en annan dag ?
Hallå!
Men precis! Idag är det en bättre dag och jag har lämnat gårdagens ilska bakom mig. Till nästa gång i alla fall, haha.
Kram