Jag har en sådan skön känsla i kroppen. Jag var nämligen ute och joggade ikväll. Som vanligt kan man nog mer kalla det lunkande än joggande, men det spelar ju ingen roll!
Jag har berättat tidigare att jag har kommit in i en lång period där jag har noll motivation till att röra på mig. Det har nog varit runt två år nu men bara blivit värre och värre. Jag brukade älska att ta en promenad, men nu känner jag mig bara likgiltig. Och i ungefär sju år älskade jag gymmet och träning. Det var mitt liv och jag mådde så himla bra av det. Det var till och med så att när man skulle sätta epidural på mig när jag skulle föda B, så frågade doktorn om jag var elitidrottare för jag hade så mycket muskler runt ryggraden. Det var följden av allt det skrot jag hade lyft.
Det jag försöker komma till är att jag längtar tillbaka till att ha träningen som en naturlig del i mitt liv. Jag kan inte träna sex gånger i veckan längre, och det behövs ju inte heller, men ett par till tre gånger riktig träning och så promenader de andra dagarna hade väl kunnat vara ett rimligt mål. Jag jobbar på detta.
Nu undrar man kanske hur det gick när värderaren kom ut för att titta på Turkosa huset imorse. Först nu ikväll fick vi reda på att huset har blivit värderat till vårt köpepris, jippi!!! Men vi vågar fortfarande inte ropa hej, det är en sådan djungel det här. Imorgon ska vi gå till Post Office och visa alla våra ID- dokument. Vi ska också lyckas skriva på en kopia av kontraktet för att banken ska kunna skriva ett dokument om att vi faktiskt får köpa huset med hjälp av deras pengar. Men det roligaste av allt (låt oss kalla det roligt istället för diverse fula ord) är att T måste få ett dokument av vår advokat som han sedan måste skriva på FRAMFÖR en Justice of the Peace för att han har både å och ö i sitt namn och myndigheterna här trilskas med att översätta dem olika (aa och oe eller bara a och o). Så T är inte samma person på sina viktiga identitetsdokument, pass och körkort, citizenship certificate och Medicare card.
Jag orkar inte. Är det inte det ena så är det det tredje. Men nu biter vi ihop in i det sista, gör allt vi kan för att skynda på detta hjul som rullas i uppförsbacke och om vi har tur, fantastisk tur, så står vi där i slutet med ett turkost platthus med asbest i väggarna och fantastisk utsikt, vilket vi kan få äran att kalla vårt hem.
/CC
Hejsan
Alltså detta är ju så spännande men nu händer det ju massor. Detta blir bra i slutändan, snart har ni ert Turkosa hus 🙂
/Camilla
Hej!
Ja, men det händer faktiskt saker, men för varje grej som blir klar kommer det två nya känns det som. Men vi kör på. Vad mysigt det kändes att läsa din sista mening, tänk om vi faktiskt kan få kalla det vårt Turkosa hus!
Kram