Idag är det exakt tio år sedan vi flyttade till Australien. TIO år! Det har gått så snabbt på ett sätt, men på ett annat sätt så kan jag inte riktigt komma ihåg hur det var att bo hemma.
För tio år sedan ikväll så landade vi i Sydney med varsin vandringsryggsäck med det viktigaste i. Vi hade tänkt vara borta i ett år. Den första natten hade vi bokat ett rum på ett backpacker bara för att ha någonstans att komma till och sova. Det var ett extremt litet rum på ett skabbigt ställe i knarkarkvarteren i Kings Cross. Det var inte mycket, men det var också allt. Pirrigt i magen av äventyr och okändheter.
Efter några veckor hittade vi en lägenhet att hyra några kvarter ifrån där vi sov första natten. Den gick under namnet bat cave för det var en etta som var mörk och fuktig och ibland växte det svampar från badrumströskeln. Men vi bodde mitt i smeten, hade fester varje helg och åt ute så ofta vi kunde. Efter ett tag hittade jag ett jobb, T hade redan ett, och då blev det mindre tid men mer pengar. Efter 1,5 år flyttade vi över gatan till en fantastisk lägenhet som låg högt upp med utsikt över Sydney CBD. Den hade visserligen rosa väggar och blå heltäckningsmatta, men den hade också en altan som nästan var större än lägenheten. Här bodde vi i 3,5 år, vi fick till slut trägolv och vita väggar och här föddes också B.
Efter ett tag med B längtade vi efter något större med en trädgård och flyttade till ett mysigt hyreshus i Marrickville. Där bodde vi bara i ett år och samma dag som kontraktet gick ut flyttade vi tillbaka till havet och nu till Bronte. Våra vänner bodde i samma hus och kände ägarna till lägenheten som vi sedan kunde flytta in i. Den hade ljus och havsutsikt och jag kommer hela mitt liv vara tacksam för att jag fick bo i paradiset i 3,5 år då jag hade Bronte, Tamarama och Bondi Beach på min joggingrunda. Här föddes även O. Hade man kunnat bo så hela livet fast i ett hus, så hade vi nog gjort det.
Trodde vi. Fast sedan kom vändningen då vi ville köpa hus och flyttade därför upp på kusten där priserna var bättre. Hela det första året saknade jag Bronte och stan varje dag. Men sedan började Central Coast att vinna över mig och nu tror jag inte att jag hade velat tillbaka även om jag kunnat. Det är så mycket lugnare här uppe. Mer plats och mindre trafik. Och ändå bara 1,5 timme om man vill ner till Sydney en dag. Barnen har det bättre här.
Nu hoppas vi på en vändning där vi kan köpa vårt eget hus som vi kan trivas i och slå oss ner lite längre än våran standardtid av tre år.
Tänk vad livet kan vrida och vända på sig.
/CC
Grattis till 10 års jubileet ??? Kul att höra om er flytt. Kram Camilla
Tack snälla du!
Det känns ganska stort faktiskt. 10 år är en fjärdedel av mitt liv och mycket har som sagt hänt sedan vi kom till detta guldland.
Tack för att du läser och för kommentar!
Xx CC