Jag fick ett litet sting av längtan när jag innan idag på riktigt tänkte på att vi inte kommer att åka hem till Sverige i år.
Vi skulle ju åkt i juli som vi brukar och då hade vi väl varit i planerartagen snart och räknat ner dagarna. Det brukar vara så himla mysigt att få en liten paus mitt på året, när det är som kallast och gråast här och då komma hem och tanka svenskhet.
Huset Hörnan har ju liksom allt annat i Coronatider fått läggas på hyllan när det gäller renoveringen. Ts pappa och vår byggare/pappans kompis har hunnit fixa till golven som vi har grävt ut, lagt ner rör till avlopp och vatten och nästa steg ska vara att gjuta plattan. När den är gjuten så börjar ju det roliga! Då kan man ju i alla fall se att det är rum, för golv är ju bra att ha, menar jag.
Så Hörnan får vänta och det får alla träffar man längtat efter också. Mina och Ts föräldrar, våra systrar och barnens kusiner, vänner och släkt. Och platser! Jag tänker ofta i platser och måste då besöka dem för att få dem ur huvudet. Kivik och Österlen i allmänhet, Uppsala och Fiskebäckskil. Alla möten, minnen och lukter.
Nej, fy alltså! Jag vill kunna åka hem när jag bestämmer att jag vill åka hem. Annars känner man sig inte fri. Fast visst, det är små bekymmer i sammanhanget. Men man kan ju få önska för det.
/CC
Kommentera