Jag får krupp!
Åter igen gör jag saker mot mig själv som hade varit bättre att undvika. Vi älskar ju Copacabana. Det finns ett hus ute till salu. Detta hus hade varit i vår prisklass under normala omständigheter, dock kanske först i mitten på nästa år.
Men huset hade visning idag och vi var där. Beroende på just situationen så kommer detta huset säljas långt under sitt normala pris. Jag är övertygad om att ett hus som ligger tio minuters gångväg från en omtyckt och känd strand alltid kommer att vara värt mycket, med undantag av kortare perioder av händelser (ex. Corona). Hur som helst, huset är liksom inom räckhåll men ändå inte.
Och det var så fint. Och ungarna älskade det. Och vi fick bra kontakt med mäklaren, vilken säger att man kan eventuellt göra deal med ägaren på tider så långt som ett halvår iväg. Osäker på vad det heter på svenska. Men så det finns alltså alternativ. Men vi kan såklart inte köpa ett hus nu när jag kanske inte har ett jobb ens i en vecka till.
Ja ja, släpp det nu CC.
Nu är vi i alla fall på stranden i Copa och hänger. Det är en fantastisk dag och man börjar tänka på hur lycklig man egentligen ska vara i sitt vanliga liv när man till exempel är på stranden en lördag, har sina två heltidsjobb och en overklig sjukdom inte härjar i världen. Den tiden då jag var uttråkad i livet längtar man nästan tillbaka till nu.
Vi ska snart åka hem och göra ordning bilen Siwan för en eventuell försäljning inom den närmaste tiden. Vi vill sälja för att minska omkostnaderna som två bilar faktiskt för med sig. Och miljöutsläppen såklart. Och om vi lyckas spara allt vi får för den i försäljningen (beroende på hur illa allting blir i framtiden) så blir det ett väldigt lägligt tillskott till vår husdeposition.
Spännande men sjuka tider.
Literally.
/CC
Kommentera