Det här med att bo hemma hos sina föräldrar igen i en vecka.
När man inte har setts på ett helt år och hunnit sakna varandra, men ändå känner direkt att i år är det den ena föräldern man kommer att störa sig mest på. Att innan denne ens börjar prata så vet man vad som kommer att sägas. Ingenting kommer att vara oväntat, oförutsägbart eller ens speciellt intressant. Att man vill göra en Isabella Löwengrip och säga, ”Stopp. Du kan sluta där, för detta hjälper inte mig framåt i livet.” Men det är ju inte speciellt schysst. Och man ser besvikelsen i dennes ögon de gånger lite av det här rinner ut och föräldern förstår hur man känner. Den som så gärna vill spendera varje sekund av denna veckan i varandras tillvaro. Och så den andra, jag, som inte orkar anstränga sig.
Din jäkla lata egoist. Skärp dig lite och ge tillbaka allt du fått under åren! Sluta vara en bortskämd barnunge.
Men jag är dålig på det.
/CC
Kommentera