Idag var det en bra dag… Tills för ungefär två timmar sedan. Jag kände att humöret bara dippade, ungarna var trötta, gnälliga och jobbiga och jag bara orkade inte mer.
Jag bytte blöja på O för tredje gången på kort tid. Och för tredje gången på kort tid gallskrek han, vred sig, sparkade hälarna i sitt eget bajs och lyckades klösa av mig glasögonen. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag bara skrek ”Sluta för fan!” högt flera gånger, tog tag i en arm och ett ben och lade ner honom på heltäckningsmattan utan blöja (bajset hade jag som tur var hunnit få bort). Jag hann ju tänka att även fast jag helst ville dänga honom i väggen, så ville jag ju inte att han skulle ramla ner från skötbordet och göra illa sig.
Så gick jag rakt in i sovrummet, låste dörren och satte mig för att fulgråta i en tycka synd om mig själv-session som hette duga. Av ingen anledning alls. Eller, jag ska ha mens imorgon. Jag har press på mig själv för nya jobbet. Jag är trött. Och vad faen som helst, men sanningen är ju att ibland orkar man bara inte mer. Man går sönder i 1000 bitar och så lagar man sig själv igen.
Och det är helt okej.
(Disclaimer: Inga O skadades under denna episod. Varken fysiskt eller psykiskt).
/CC
Kommentera