Jag tänker på 2017 som ett ganska bra år trots en del skit som hände.
Jag gick in i året trött, lite uttråkad och ganska låg efter ett utdraget missfall i slutet på 2016. Och, som jag har hört från många andra också, så blev jag liksom lite manisk med att försöka bli gravid igen. Egentligen var det ingen brådska, missfallet hade i sig inte tagit oss så hårt som det hade kunnat, men det blir liksom som en fix idé och jag kunde inte tänka på annat än menscykel och ägglossning. Men vi hade tur och i februari 2017 blev jag gravid igen.
Resten av året rullade på, jag mådde väldigt illa i början och var hemma från jobbet en del dagar och jobbade hemifrån de dagar jag kunde. Men redan i vecka 15 eller så (kommer inte ihåg exakt) mådde jag ganska bra igen och det fortsatte så under resten av graviditeten. Jag skulle tro att denna graviditeten var ganska ”normal”, jag menar jag mådde sådär och var ofta obeskrivligt trött etc., men när man har haft nio månader av helvete som jag hade med B så var detta paradiset. Jag var så tacksam över att jag inte behövde må så där overkligt dåligt igen.
Dock var mitt immunförsvar under året nästan obefintligt och jag blev riktigt förkyld gång på gång och i vecka 25 fick jag Influenza A (fågelinfluensa) med efterföljande lunginflammation och låg på sjukhus i fyra dagar. Det var ingen höjdpunkt direkt.
T fick en utökad tjänst under året, vilken innebär att han började resa mer och åkte till Singapore och Kuala Lumpur utöver sina vanliga resor till Perth, Brisbane etc. Så jag fick vara ensamstående mamma samtidigt som jag var gravid och det gick bra, men var tungt ibland. Denna tjänst är dock ett steg i rätt riktning för T, han känner det lite som att han fått en kick när det gäller motivation och de extra pengarna hjälper ju till lite också.
B fortsatte utvecklas under året och har växt till en riktigt charmig och smart 3,5-åring, men är också extremt envis och vi har ibland svårt att veta hur vi ska hantera hennes utbrott och särskilt oviljan att äta mat. I slutet på året fick vi äntligen tid hos en specialist för B’s reflux och har fått mediciner och tips, vilka jag hoppas ska underlätta livet för henne i 2018. Det är ju inte så roligt att behöva kräkas i munnen flera gånger om dagen varje dag.
Och så, den 14/11/17 så föddes vår älskade O med kejsarsnitt. Än en gång, jag känner mig så tacksam över den smidiga födseln denna gång, eftersom att min naturliga födsel med B var lång, smärtsam och traumatisk. Jag hade nästan ingen smärta alls från såret och det största ”problemet” denna gång är att försöka att inte drunkna i mörkret de dagar jag är alldeles utmattad av livet, sömnbrist och två krävande barn. Än så länge går det dock okej.
Vår familj känns nu komplett och jag är så otroligt tacksam!
Under 2018 är mina tankar att jag så smått ska börja träna igen, styrketräning och fitness är bland det bästa jag vet och jag längtar! Dock måste jag än en gång jobba hårt med min Diastasis Recti (magmuskelseparation) då den växt till 5,5cm under graviditeten. Det är ett jäkla skit rent utsagt, från att ha ett lika stort mellanrum efter graviditeten med B hade jag efter 3,5 år fått ihop det till cirka 3 centimeter. Nu måste jag börja om från början igen och det känns tungt. Eventuellt är jag en av få som behöver en operation. Vi får se, det är bara att bita ihop och köra på.
Jag är också glad över att jag får vara mammaledig större delen av året som kommer, att Ts föräldrar kommer på besök om en månad, att det fortfarande kommer att vara varmt ett bra tag till, vår planerade Sverigeresa i juli/augusti och eventuellt kommer vi att åka till Italien också.
Men mest av allt är jag tacksam över min familj och jag är så otroligt spänd på att få följa mina barns utveckling i framtiden och se vilka slags personer de kommer att växa upp till.
Gott Nytt År!
(De fina bilderna är courtesy of min fina T).
/ CC
Kommentera