Jag är en människa som lever väldigt mycket inne i mitt huvud.
Det är en hel värld där inne; spännande, fantasifull och helt utan gränser. Jag ser inget problem med det utan tänker mer att det är en bonus att jag kan leva två liv.
Jag älskar mitt ”riktiga” liv (såklart, annars hade jag gjort något åt det). Men jag måste ändå säga att jag ibland kämpar med att livet med barn är så oromantiskt. Man tvingas verkligen leva här och nu och även att prata och fixa med helt vardagliga, tråkiga saker. Det ska serveras mat x gånger om dagen och sedan ska matplatsen och köket saneras. Det ska städas leksaker och bråkas om duschande, vilka byxor man ska ha på sig eller vilket håll jackan ska sitta åt. Mycket av detta hade jag (och säkert många med mig säkert) gärna sluppit.
Magin från livet i huvudet är svår att hålla kvar de dagar som är extra mycket barn. Jag älskar att umgås med min dotter, hon är mitt allt och jag är otroligt glad över att ha en liten pojk på väg. Detta vill jag inte ska missförstås. Men jag hade samtidigt velat finna ett sätt att göra barnvardagen lite mer magisk (såklart finns det flera små stunder om dagen som faktiskt är magiska) och filmisk. Jag är så girig, jag vill att varje ögonblick ska vara himlastormande att varje dag ska levas som vore det den sista.
Men det går ju faktiskt inte.
/CC (Idag väldigt gravid, trött och med halsbränna)
Kommentera