VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Bird Flu forts.

Forts.
Det är söndag eftermiddag och det har konstaterats att jag har fågelinfluensa och lunginflammation och man håller på att diskutera hur man bäst behandlar detta under en graviditet.

Jag ligger i mitt egna rum på RPA i Sydney och varje människa som kommer in till mig tar på sig en full mundering med plastrock, handskar och munskydd. Det känns som att jag har HIV eller Ebola, men självklart är det bra att de gör allt för att smittan inte ska spridas. En respiratory professor kommer in till mig, lyssnar på lungorna i ett stetoskop och ser orolig ut. Jag frågar om bebisen och han säger att vi inte ska oroa oss för bebisen nu utan vi ska oroa oss för mig. ”You are very sick”. Han tittar igen på mig med de där hundvalpsögonen och frågar ”Har du någon husband eller någon som kan komma hit?” Ja, säger jag. Vi har en toddler. Min partner är och ordnar med barnvakt till henne, sedan kommer han hit. Professorn ser nöjd ut.

Den otroligt inspirerande frukostbrickan. Inte ska vi lägga till en liten varm tomat, bacon eller rosta mackan...

Den otroligt inspirerande frukostbrickan. Inte ska vi lägga till en liten varm tomat, bacon eller rosta mackan…

Senare, på måndagen tror jag det är, kommer chefen för Obstetrics och hälsar på på rummet. Vi pratar lite och han berättar att professorn ringde till honom under helgen för att diskutera mitt fall. ”Du ska veta att han var väldigt orolig för dig.” Först här går det faktiskt upp ett litet ljus för mig. Jag är duktig på att oroa mig, ja. Men jag oroar mig för hur jag ska kunna ära regelbundet så jag inte börjar må dåligt av det, hur jag ska lyckas bajsa på den toaletten som alla de andra också går på (tänk om det låter/luktar/någon annan har bråttom in) och annat trivialt. Men min hjärna tänker ända in i det sista att ”sådant händer inte mig” i sådana här fall. Jag tänker, äsch det löser sig/är nog inte så farligt osv. Under tiden har min kära T gått fem varv i huvudet och funderat på vad han och B ska göra av livet när jag och bebisen aldrig mer kommer hem. Vet inte vilket som är bäst… Fast nog hellre bajsångest än dödsångest.

Tiden går och jag sover, får sprutor och piller, besök av än den ena än den andra från sjukhuset och T kommer på kvällen. På måndagskvällen får jag reda på att de behöver mitt rum till en ännu mer smittsam patient och jag får flytta till ett fyrarum. Det går ju bra, men lugnet är över. Och bajsångesten över delat badrum slår på. I rummet ligger två kvinnor och en man. Jag märker fort att de två äldre kvinnorna väl är ”snälla”, men de svär åt personalen bakom dess rygg (F*king idiots, f*king Asians), medan de kallar dem ”Love” och ”Honey” till ansiktet. En av dem fiser högljutt och ogenerat med jämna mellanrum.

Mannen som ligger bakom gardinen bredvid mig är gammal, kraftigt överviktig, smutsig och varje andetag han tar låter som en brölande älgko under en parningsakt (aldrig bevittnat det i och för sig). Han låter ljudligt dygnet runt och jag lever med podcasts och musik i lurarna. När sköterskan kommer in och säger att han inte kan dra av sig sin syrgasmask eller att han behöver ta sina mediciner skriker han: ”But I don’t need any effing oxygen!” ”Who says I have got the flu?”. Första och enda gången jag ser honom röra på sig är när han blir rullad ner i rullstolen för att ta sig en cigg. Jag råkar (tyvärr) gå förbi hans säng på vägen till duschen medan han är borta och lakanen är soiled. Stanken i allas vårat rum är outhärdlig. Hur blir man inte mer sjuk av att vara ”nära” någon som denna man? (Visst, det är synd om honom och allt det där, men när det gått så långt att man inte tvättar sig/duschar och väljer att ta en cigarett istället för att ta emot välbehövlig andningshjälp så har det gått över gränsen tycker jag).

Det är svårt att få någon sömn i detta kaos också samtidigt som min egna hosta och syrgasen i näsan håller mig vaken. Det är något som man inte vet om man inte provat på, men att ha syrgas som konstant sprutas in i näsan gör det så omänskligt torrt där inne. Det svider och har sig och till slut vill man inget annat än dra ut skiten. På tisdagsmorgonen kommer den fina, fåordiga professorn och tittar och lyssnar på mig och säger glatt ”Idag kan bli dagen då du får åka hem!” Jippi och hans moster, men jag vågar inte hoppas för mycket.

Det blir febril aktivitet ett tag då man ska kolla mina värden efter att syrgasapparaten varit bortkopplad i en timme. Jag har hunnit duscha och byta om och sitter med en ny podcast, alldeles för sorglig och har tårar som rinner nedför kinderna när sjuksköterskan kommer in. Värdena är godkända och jag ska bli utskriven! Jippi!!!!
Det går nog en fyra timmar till av pappersarbete, medicinöverlämning etc. etc., men vid femtiden är allt klart och T och B kommer och hämtar mig.

Fina T har köpt blommor för att pigga upp mig.

Fina T har köpt blommor för att pigga upp mig.

Det ligger blommor på mitt säte i bilen och B kvittrar glatt på samt undrar vad det är för konstigt jag har på munnen. Jag har fått en blå mask som jag ska ha i ett dygn för att inte smitta T och B. När vi kommer hem går jag rakt in i sängen, T kommer med te och äggmackor och jag bara njuter av tystnaden och kvällssolen som tittar in genom fönstret. Jag är sjukskriven hela denna vecka och även nästa, för än är jag inte frisk. Dock kan jag andas själv, har min egen toalett och är hemma!

Vilken lycka!

/CC


Annons

Kommentarer


  1. C 18 augusti, 2017 on 20:04 Svara

    Så skönt att komma hem! Önskar dig allt gott, ta det lugnt och lycka till 💚

  2. Annika 20 augusti, 2017 on 09:02 Svara

    Så skönt att komma hem. Vila och var rädd om dig 💗

    • sydneymamman 20 augusti, 2017 on 12:38 Svara

      Ja, det var verkligen fantastiskt att få komma hem igen! Man uppskattar varje liten sak så mycket mer. Sin dusch, sin kudde och allt, ha ha.
      Tack så mycket för din omtanke, det går åt rätt håll, men väldigt sakta…
      Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna