Vi fick huset! Jippi!! Och: Shit, vad håller vi på med?! Och jippi igen!
Mäklaren ringde idag vid lunchtid och sa att vår ansökan hade accepterats och vi får flytta in i townhouset i Terrigal. Anledningen till att det tagit extra lång tid är att de helt enkelt inte har fått tag på ägarna. Och då menar jag fortfarande. Men tydligen har McGrath authority att göra det slutgiltiga valet av hyresgäst, så de har bestämt att vi får huset. Bara inte ägarna kliver fram senare och säger något annat.
Hur som helst så känns det ju väldigt skönt att det nu händer grejer. Och trots att det inte är drömhuset (Gud, vad jag tjatar!), så är det guld värt med läget, massa förvaring, fräscht och nära till både strand och stad. Och får vi panik så är det väl bara att flytta då då. Men spännande ska det bli! Vi får tillträde den 15/2 och barnen börjar dagis den första måndagen i mars. Och förhoppningsvis hittar jag ett jobb snart också (gärna med någon veckas ledighet där uppe medan ungarna är på dagis, om jag får välja…).
En annan bra grej idag är att jag för sjunde gången ringde om den lilla rottingstol som jag köpte till barnen i september förra året. Den skulle levereras hem till mig efter en vecka. Den hade fortfarande inte kommit imorse. Det har varit så fruktansvärt löjligt många turer fram och tillbaka, men tjejen idag sa att ordern har lagts in vid tre olika tillfällen och ändå har den inte skeppats till mig. Hon tittade lite till och såg att anledningen var att stolen är helt slut i lager och kommer in först i maj.
Jag är en trevlig flicka. Jag är snäll och rättvis och behandlar generellt folk väldigt bra, men nu tände jag till. Vänta till maj? Det är ju nästan ett år sen köpet! Jag var såklart inte elak mot den stackars flickan, inte hennes fel, men hon tog mig i alla fall på allvar och ringde till butiken här i Bondi Junction och de hade en stol som vi kunde åka in och hämta. Så dessa fyra månaderna har en stol stått på lagret i butiken och istället för att jag fick med den hem den dagen jag handlade (som de först sa att jag skulle), har vi gått 78 varv och är tillbaka på ruta ett. Men jag har stolen! Tror jag, den ligger fortfarande inpackad i bilen. Med min tur lär det ju vara en uppblåst plastsköldpadda.
I övrigt har jag varit i Coogee och klippt och färgat håret och droppade också in för att få ögonbrynen färgade. Det är alltid lika roligt att åka hem på bussen alldeles svart runt brynen och se ut som en tokig människa innan den extra färgen nöts bort tills imorgon.
Vi ska fira och äta mysmiddag nu jag och T, prata om möblering och så vidare. Bara det att jag vaknade av att B ramlade ur sängen imorse 4.15am och har inte sovit en blund sedan dess.
Jag känner mig sådär mysig.
/CC
KommenteraKlockan är nio på kvällen och jag var precis tvungen att slänga på mig min klänning igen (jag gick runt i underkläder för det är så varmt) för att gå över gatan och köpa lite choklad. Måste man så måste man. Så nu ska den avnjutas tillsammans med ett avsnitt av Downton. Jag vet att vi är sent på det, men så kan det gå.
Det är helt sjukt, men vi har inte hört något från mäklaren idag heller. Jag ringde och lämnade meddelande, men har inte hört något tillbaka. Visst, det är inte jättekonstigt om han skickade vår ansökan till ägarna igår kväll och de inte hunnit titta igenom den ännu, det är bara det att denna processen brukar gå så snabbt. Då får det bli imorgon. Hoppas vi. Längre orkar jag inte vänta. Avskyr att vänta! Att vänta gör mig nervös, vad det än är.
Annars har det varit en lång jobbdag och tydligen så har det stormat ordentligt, för en glasruta på balkongen ovanför har blåst sönder. Så nu får vi inte gå ut på balkongen förrän rutan är lagad eftersom det finns risk att den ramlar ner på vår balkong. Summa sumarum, vi har just fått tillgång till vår balkong igen efter ett halvår, njutit i två veckor, och nu är den off limits igen tills glasrutan är fixad. Otur? Vår balkong är som ett extra rum och det är riktigt störigt att inte kunna nyttja den. De stora problemen i livet…
Nu kom T helt plötsligt ut från sitt skrivbord, redo för att sätta på Downton. Sista avsnittet på säsong två och tydligen finns det massa fler.
Aren’t we lucky? Trots balkonglösa och hemlösa.
/CC
KommenteraJag har varit så himla glad idag! Solen har skinit på en klarblå himmel och det har ungarna och jag med.
Mäklaren ringde medan jag och barnen vilade och jag väntade mig nästan att han skulle säga att vi hade fått huset. Men nej då, han hade försökt att få tag på vår föredetta landlord. Alltså, hon som ägde huset vi bodde i för typ tre år sedan. Vi har kontakt ibland på FB, men inte direkt annars, så det var inte annat att göra än att ringa henne och sedan messa (eftersom hon inte svarade) och be henne ringa mäklaren. Efter ett tag svarade hon och mäklaren lät oss lite senare veta att de hade pratat med både henne och vår nuvarande hyresvärd och allt var i ordning. Så nu väntar de bara på att ägaren av det nya huset ska godkänna. Jag vet inte om det finns fler kandidater, så vi får se imorgon. Såklart kom det ut ett jättefint hus idag i Avoca Beach. Men det ligger lite väl off, även om huset i sig ser hel fantastiskt ut. Ja ja, vi kan gå fram och tillbaka hur mycket som helst. Nu är det som det är och vi får nöja oss med det för tillfället.
Efter att vi varit en tur till mitt nya café/bageri och köpt glutenfritt bröd samt hängt i hettan i lilla lekparken, så messade T att han var på väg hem från sina möten och frågade om vi skulle åka ner på ett kvällsdopp. Sagt och gjort, vi svidade om och tog oss ner till stranden här i Bronte och det var så härligt att bada idag. Alldeles lugnt och lagom varmt i vattnet. Jag tittar på allt runtomkring mig och tänker på hur mycket jag kommer sakna, men på ett sätt byter vi ju bara en strand mot en annan och hamnar dessutom ännu närmare.
Och nu gör jag samma sak igen, bara tar för givet- Vi har ju faktiskt inte fått stället ännu.
/CC
KommenteraMåndag idag och det blev taco-kväll på balkongen. Alla var hungriga och tryckte i sig och efteråt låg tillräckligt med mat på balkonggolvet för att fylla ett helt tacoskal. Inte för att vi gjorde det såklart, men ändå. O satt i och för sig mest vänd bakåt och pekade på en rainbow lorikeet på taket ovanför, men lyckades väl få i sig lite mat i alla fall.
Vi har faktiskt inte hört av mäklaren idag alls, mer än att vi fick ett mail att de gått igenom vår ansökan och återkommer så snart processen är klar. Så vi är lite nerviga här och både vill och inte vill ha det där jäkla huset på samma gång.
I övrigt har det varit en ganska skitig måndag, vilken började med en dålig natt då båda barnen var vakna i omgångar, och fortsatte med att vi hittade fluglarver i papperskorgen igen (vi gick ut med soporna för två dagar sedan. Påsen var inte ens full, men det är när solen står på en hel dag som de bara älskar och förökar sig.) Så fruktansvärt jäkla äckligt! Och barnkvällen avslutades med att O bajsade i duschen för fjärde gången på typ två veckor. Från och med nu får ungarna duscha innan maten och ej efter.
Hur som helst har det varit en okej dag, trots allt, och jag ska avsluta den i tid genom att försöka ligga i sängen innan elva idag. Let’s see if it works. Det har inte gått så där jättebra hittills.
/CC
KommenteraSöndag idag och vi har tagit det ganska piano ända tills det var kalasdags klockan fyra nu ikväll. Alltså, denna familjen har alltid kalas på söndagskvällen! Är det bara jag som vill börja varva ner vid fyra, packa jobbväskan och tänka på vad för gott det ska bli till middag? Istället ska man göra sig och barnen klara, åka till parken och ta sig igenom några timmar med 25 skrikande, sockerstinna ungar.
Men det gick bra! Parken är fin och ligger där vi bodde när B föddes och var liten. Vi var där i princip varannan dag under året jag var mammaledig och jag blev lite sentimental. Ledsamt ändå att vi ska flytta ”långt” ifrån allt det här. Men man hittar ju nya ställen. Skapar nya minnen.
Som vanligt gjorde jag bort mig när jag gick fram till hela två (2!) olika människor, hälsade med kindpussar (alla var franska) för att jag trodde vi var kalaskompisar sedan föregående år. Men båda var på kalas hos denna familj första gången och tittade lite egendomligt på mig. De hade ingen aning om vem jag var. Bra CC. Varför kan jag inte göra som alla andra, normala, människor och skita helt i att snacka med dem som jag inte är säker på att jag känner (om det inte blir naturligt att man snackar dårå). Men jag blir alltid så nervös över att de ska tycka att jag är otrevlig och stegar fram och gör bort mig istället. Ja ja, water under the bridge.
Innan kalaset så skickade vi in en ansökan på huset vi såg igår. Alltså, det är ungefär motsatsen till vad vi letar efter, men vi börjar bli desperata. Och detta huset är praktiskt och passar oss bra. När det gått ett år, kontraktet gått ut, och vi är på plats så kan vi börja leta efter annat. Utan att behöva göra de långa körningarna, utan tidspress etc. Fast vi har ju i och för sig inte ens fått det ännu!
/CC
Kommentera (6)