Dagen började ganska dåligt faktiskt. Eller, den började bra för jag sov gott inatt och vaknade inte förrän B stod över mig 6.45am. Då gick jag upp och hjälpte henne med flingor och mjölk och så gick jag tillbaka till sängen och mornade mig lite. Sedan tittade jag på några vloggar, gosade lite med barnen när O vaknat osv. T hade ju gått upp vid fyra för att träffa sin fotoklubb på en gård där de släppte ut 250 hästar över en bäck. Så där som man gör…
Men när han kom hem tog det inte mer än tio minuter innan vi började bråka. Det var inget stort alls, han bara kom hem med en stressenergi och menade att vi skulle skynda oss iväg för att titta på en surftävling i Avoca Beach. Jag älskar surftävlingar, men eftersom T hade berättat dagen innan att han inte skulle komma hem förrän klockan elva och klockan nu var bara nio, så var varken jag eller barnen klara och jag hade inte ens ätit frukost. Och dessutom hade jag bespetsat mig på gofrukost och var inte alls sugen på att trycka i mig ett kokt ägg på stående fot för att stressa iväg på söndagsmorgonen.
Tyvärr så blev det som bara var prat o början till slut till högljudda diskussioner. Det slutade med att jag sa till T att han kunde åka iväg själv (eftersom att han inte hade ro att vänta i cirka 40 min tills vi alla var klara), för jag ville inte ha honom hemma ändå. Så onödigt att bråka om allt det där, men ibland orkar man bara inte annat än att ta den lätta vägen och skrika. T åkte och jag gjorde min gofrulle. Och ilskan rann av mig och T messade och sa förlåt för att han kom hem och förstörde vår mysiga morgon med stressenergi.
Men det jag skulle komma till med att blotta vår smutsiga byk var att stackars B är väldigt känslig för sådant här. Jag var aldrig det som liten, mamma och pappa hade diskussioner och visst, det var inte skitkul att höra på, men jag kommer aldrig ihåg att jag blev rädd eller tyckte att det var obehagligt. Min syster däremot, hon fick ont i magen ifall jag till exempel bråkade med mamma eller pappa. Hon försökte då medla för att få allt bra igen. Exakt så är B.
Så när vi hade vår diskussion så tog denna fina flickan en bok och satte sig ner för att läsa för O. Jag tror inte att O är så känslig som hon är, han är såklart liten, men har en annan personlighet, men det är så himla fint av henne att hon känner att det är jobbigt och då är hennes första reaktion att hjälpa O så att han inte ska behöva känna samma sak. Jag gick in i deras rum och pratade med dem när T hade åkt. Sade att vi ju blir arga på varandra ibland, så som vi blir arga på dem och de blir arga på oss. Men det betyder ingenting och det går över fort. Det förstod hon ju.
Detta var på inget sätt något storbråk, såklart var det inget våld eller så, utan en helt vanlig diskussion mellan två vuxna människor. Men vi höjde rösterna och barnen märkte såklart att vi var arga och kanske ledsna/besvikna. Jag tycker det är intressant sådant här. Borde barn inte få höra något sådant här alls eller kan det tvärtom vara bra att de förstår att även vuxna blir arga och bråkar ibland och att det är helt normalt och ingen grund för oro?
Jag vet inte vad jag tror, jag bara vet att jag inte är en människa stor nog för att lugna ner mig själv och undvika sådana situationer. Jag önskar att jag kunde, men jag vet inte hur man gör när man är tyst medan det kokar inuti kroppen. Kanske lär jag mig det en dag.
/CC
Kommentera (1)Det blev en tur till IKEA nere i city idag. Vi lyckades faktiskt hålla oss till att bara köpa det vi hade planerat, lite sängkläder, nya glas, teskedar, stearinljus och lite annat smått och gott. Jag måste ändå säga att jag är lite över IKEA när det gäller möbler och känner som att allt har sett likadant ut de senaste tio åren. Men jag kanske bara hade en dålig dag. Köttbullarna med mos och lingon från deras restaurang var dock inte illa för att jag hade en dålig dag, de var bara äckliga helt enkelt. Men jag visste sedan innan att matstandarden inte är som hemma i Sverige.
Men nu låter jag negativ, det var inte meningen, för vi har haft en väldigt bra dag. Visst, det blir ju en del tid i bilen när vi åker till Sydney nu för tiden, dryga tre timmar tillsammans, och vid något tillfälle höll jag på att kasta ut ungarna för de slutade bara inte bråka! Men det gick till slut bra det med.
Imorgon ska T upp vid fyra och åka iväg med fotoklubben för att ta kort på springande hästar. Låter egendomligt, men blir säkert roligt för honom. Så vi får se vad vi hittar på när han kommer hem. Det är ju meningen att vi ska börja rensa ut, sälja, ge bort och slänga i både garage, skåp och lådor och skafferi, men jag känner mig inte alls motiverad till att ta tag i sådana saker just nu. Frågan är om den motivationen alls kommer.
Nu blir det sängen. T ska ju upp supertidigt och känner jag mig själv rätt så kommer jag ha svårt att somna om när jag väl har vaknat till. God natt för idag.
/CC
Kommentera
T håller på att laga lax med kokt potatis, pepparrotssås, brynt smör och sockerärter, vilket vi ska äta framför tredje säsongen av finska Bordertown. Det måste vara en av mina favoriträtter, särskilt som T är så himla bra på att bryna smöret så att det blir lite nötigt men inte bränt. Jag har tur som hittade honom alltså.
Det känns för övrigt ganska konstigt att inte ha några husvisningar inplanerade imorgon. Lite synd, nästan. Missförstå mig inte, jag är såklart tokglad för vårt Turkosa Hus, men jag älskar att gå på visningar och hade gärna fortsatt med det. Kan man dyka upp på visningar varje lördag utan att ha minsta intention att köpa hus? Då blir jag lite som hon i Fight Club som gick till olika supportgrupper. Kanske inte riktigt samma sak i och för sig, haha. Men jag sa till T innan att det inte ens känns jobbigt att titta på husen som läggs ut. För jag känner mig så himla säker på att vi har hittat rätt. Och det är en fantastisk känsla.
Imorgon är planen istället att gå på gymnastiken med B som vanligt och sedan åka direkt därifrån till IKEA. Den närmaste ligger nere i Sydney och vi har inte varit där sedan innan Corona och jag är lite exalterad faktiskt. Mest för att de har lösgodis. Men vi har på riktigt ett irriterande problem som vi ska försöka lösa. Alla Aussies har dubbeltäcke i sin dubbelsäng. Och det är ju mysigt, men jag klarar inte av det för när man vill gå tillbaka till sin sida så blir täcket sträckt emellan ens två kroppar och då blir det världens lufthål. Och att lufthål är djävulens påhitt vet vi ju alla.
Hur som helst, T och jag var alltså tvungna att köpa våra vanliga täcken på IKEA när vi köpte nya sist. Allt bra, inga lufthål, alla glada. Men sedan blev det hål i ett av våra påslakan och vi skulle beställa nya från IKEA. För det finns alltså inte i rätt mått någon annan stans. Men ve och fasa, då verkar det som att IKEA har bytt mått på sina innertäcken och således finns det inga påslakan som passar våra täcken längre. I hela landet! Så trött man blir. Så nu måste vi troligtvis köpa nya innertäcken för att få rätt mått för att kunna köpa nya påslakan.
Snacka om stora och viktiga problem man har i livet ändå. Det är bra med perspektiv.
/CC
KommenteraAllt har lugnat ner sig lite nu när vi inte behöver vara på helspänn hela tiden. Vi kan slappna av och ändå ha den där härliga känslan i maggropen av att man har en liten guldkant som kommer att blomma ut i att jag får leva min dröm. Alltså, nu ska jag inte vara sådan, vi kommer att bråka lika mycket, vara lika trötta eller sjuka, lika uttråkade i det nya huset. Men vi kommer också att vara lika glada, lika kära, ha lika roligt som nu, men få göra det i vårt eget. Och det är ju en alldeles speciell känsla.
Jag vet ju ändå lite vad jag pratar om eftersom vi faktiskt har köpt ett hus tidigare, visserligen en sommarstuga så det är inte riktigt samma sak, men den härliga känslan när vi är där och varje sten, varje list är liksom ens egen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan där i början när T och jag spenderade en solig sommardag i Hörnan och höll på att riva ett skjul i trädgården. Vi hade med oss fika i en korg från T’s föräldrar (som bor två hus bort) och när vi satt där bara vi och drack te och åt skorpor och planerade renoveringen så var jag i ett rent lyckorus.
Denna dagen har förutom jobb spenderats med att berätta för alla vår kompisar både hemma och här att vi har köpt hus. Jag kom att tänka på att det kanske är konstigt, att folk kanske inte bryr sig så himla mycket, men då får det vara så. Det känns ju ändå som att man behöver uppdatera sina vänner om när det händer stora saker i livet, trots att man knappt snackat på ett halvår.
Ja ja. Nu ser jag fram emot helgen och lite tid att sitta och planera vart våra möbler ska stå, vad som måste köpas osv. Och så är ju tanken att åka till IKEA redan nu på lördag. Det är svårt att inte shoppa loss när man har något att shoppa till. Men det kan ju vara bra att ha kvar lite pengar till att klara av lånebetalningar framöver också. Men det är petitesser.
/CC
KommenteraNu har det äntligen hänt! Detta är en av de största dagarna i mitt liv för vi kan sedan cirka lunchtid idag kalla oss ägare till ett turkost hus i Wamberal, NSW, Australien!
Banken skulle ju inte komma tillbaka till oss med besked förrän imorgon, men på något sätt hade de skyndat på processen och i förmiddags fick vi reda på att vi hade fått unconditional approval. Sedan var det bara att följa en länk och sätta en liten elektronisk signatur på kontraktet. En timme senare kom email och sms med gratulationer från alla dem vi jobbat med under denna resan, vilken faktiskt tog nära tre veckor till sist från första bud till köp. Ännu längre om man räknar från första dagen vi fick höra om huset.
Efter ett år av att ha tittat på runt 60 hus, bjudit på kanske fem, varit nervösa, fått avslag och så vidare så känner jag helt och hållet i min kropp så där som så många har sagt att man kommer att göra. ”När du har kommit fram till målet så kommer du förstå meningen med resan”. Eller andemeningen av det i alla fall. Det är verkligen så! Efter mening två från mäklaren som beskrev detta hus så kände jag att detta är vårt! Och sedan kändes det självklart hela den långa vägen. Och nu är det alltså vårt!
Vi ska inte flytta in förrän i mitten av juni, eller tidigare ifall säljarna hittar ett hus att flytta till innan dess, men det passar ganska bra så att vi hinner rensa, sälja och fixa allt som behöver göras innan dess. Frågan är bara hur vi ska klara oss så länge utan att åka förbi varannan dag och stalka vårt hus.
Den tredje i tredje 2021 kom att bli en stor dag i mitt liv. Jag tackar universum för det.
/CC
Kommentera (13)