Hej vännen!
Så vad det dags igen! För olyckan att vara framme. Nästan det första som händer den nyblivna 7-åringen är…
en gipsad fot!
Ännu en gång.
🙁
Och jag som inte ens har hunnit ställa undan kryckorna sedan sist!
Ayla skadade sin vänstra fot på truppgymnastiken i slutet av mars och fick då ha foten gipsad och hoppa på kryckor i nästan tre veckor.
Min tappra kämpe <3
Och nu är det alltså dags för höger fot också!
Hujedamig
😉
Vad var det som hände denna gång?
Barnen och jag var ute och plockade hallon igår eftermiddags tillsammans med goda vänner och var på väg hem igen för att ha kräftskiva tillsammans då olyckan var framme…
Ayla skulle precis som sina kompisar dra sin cykel över ett dike där de lagt ut en lastpall som ”bro”. Fastnade med foten mellan ”brädorna” och snubblade omkull, med foten fast däri!
🙁
Fy vad otäckt det såg ut när jag med andan i halsen rusade fram och tog loss henne! Foten var helt snedvriden och fastkilad mellan bräderna. Ayla grät såklart. Men som tur var såg jag ganska snabbt att inget verkade vara brutet.
Ja ingen kräftskiva igår kväll alltså…
Istället spenderade vi lördagskvällen på akuten i Östersund hela kvällen och Ayla klarade av konststycket att sitta stilla i en rullstol i nästan 5 timmar!
NÄSTAN… nåja i några andra typer av stolar också…
Min hjältinna <3
Röntgen visade inga skelettskador även denna gång (tack och lov!) Men läkaren misstänkte däremot en spricka/fraktur i benets tillväxtzon inne i fotleden (det syns inte på röntgen tydligen) eftersom hon fortfarande varken kunde stödja eller gå på foten flera timmar efter olyckan.
🙁
Så gips blev det – i en vecka till att börja med.
Som om det inte var nog för dagen så sprack gipset precis när vi var på väg ut från akutmottagningen!!
Det var bara att vända in igen såga upp det och
göra om göra rätt!
Att få båda fötterna gipsade inom loppet av ett knappt halvår – det är min dotter det för att lyckas med detta!
Min älskade lilla vilda unge – som en blandning av Pippi Långstrump & Emil i Lönneberga…
Ayla
<3 <3 <3
Nu är det bara att hålla tummar och tår för en snabb bättring!
Det som oroar mig mest just nu är om hon inte kommer att kunna fortsätta med truppgymnastiken i höst, som hon har sett så otroligt mycket fram emot…
🙁
…bara att hoppas!
Stort T A C K till alla er som ställde upp för oss igår kväll på olika sätt <3 mormor & morfar som roddade med mat till oss och övernattning för småsyrrorna och Karin & David som lät Alicia stanna och leka & äta middag trots att kräftskivan inte blev av.
Ni nära, kära & goda vänner är helt ovärderliga för mig – så är det bara!
<3 <3 <3
Och tack för att just du läser min blogg!
Kram <3
Susanne
