Nu när jag ändå i och med mitt blogginlägg tidigare här i veckan gläntade lite på locket till den tidigare så väl förseglade ”Pandoras Box” alá min egen livshistoria är det kanske läge för att glänta lite till…
Min yngsta dotter har aldrig träffat sin pappa överhuvudtaget.
Istället var det mormor Ulla, min älskade mamma <3 som var med mig där på sjukhuset den 14 januari 2013 när min tredje dotter kom till världen.
Den magiska himlen över Storsjön i Östersund under de timmar måndagen den 14 januari 2013 när världens vackraste lilla lillasyster kom till världen. Tre solar – en för vart och ett av ljusen i mitt liv – Ayla, Alicia och Lily-Eileen.
<3 <3 <3
Ayla (idag är hon 6 år) träffade honom sista gången när hon var 2,5 år gammal och Alicia (idag 4 år) var då 11 månader.
Många av er undrar om de i dagsläget har någon som helst kontakt med sin pappa?
Svaret är att de pratar med honom på Skype med jämna mellanrum, det brukar bli en gång i månaden eller varannan ungefär.
Det är något jag gör enbart för barnens skull.
Så länge jag ser att de mår bra av det vill jag givetvis att de ska få möjlighet att hålla kontakten.
Jag vill i alla fall inte vara den som förhindrar kontakt…
Precis som alla andra föräldrar så vill jag ju självklart mina egna barns bästa i alla situationer och sammanhang och då gäller det i det här fallet att sätta sig själv och sina egna känslor i andra rummet.
Men vad som verkligen är det bästa är inte alltid så glasklart tyvärr…
… livet har så ändlöst många fler nyanser än svart och vitt!
<3 <3 <3
Hoppas att du har kunnat njuta av en riktigt fin helg vännen min <3
Hej alla ni lyckligt lottade föräldrar som lever i tvåsamhet! <3
Vet ni hur det känns?
Att ligga där på operationsbordet och vänta på det ögonblick då ens tredje barn ska komma till världen… utan en närvarande pappa…
…en man jag varit gift med under fyra års tid.
Nu borta ur mitt och barnens liv för alltid.
Inte död.
Men aldrig mer närvarande… aldrig mera någonsin.
Kan ni föreställa er känslan?
Att rulla in den där platsbaljan med en nyfödd liten bebis i matsalen på BB och slå sig ner vid ett frukostbord ensam, omgiven av lyckliga par som med tindrande ögon ser på varandra och sina nyfödda små?
Vet ni hur det känns?
Att komma hem nysnittad och knappt kunna resa sig ur sängen eller ta sig de få metrarna från toaletten in till köket.
Med ett nyfött spädbarn, en 2,5-åring och en 1,5-åring att ta hand om i huset…
… nästintill omöjligt att räcka till!
Innan visste jag inte vad hjälplöshet var
…
Ett innerligt tack från djupet av mitt hjärta till mina älskade föräldrar och min syster som hela tiden fanns där för mig, vid min sida och stöttade <3
Min tredje dotter Lily-Eileen kom till världen den 14 januari 2013
<3 <3 <3
Det känns idag / i skrivandets stund som ett rent under hur vi lyckades ta oss igenom alltihop, den där första spädbarnstiden…
… men på något vis så klarade vi det
– tillsammans!
<3 <3 <3
Vet ni hur det känns?
Att se sitt barn ta sina första steg… utan en närvarande pappa, en andra hälft att dela allt det där glädjefyllda med.
Kan ni föreställa er känslan?
Alla dessa otaliga ändlösa nätter, bland blöjbyten, kolikskrik, mardrömmar och torkande krypande på alla fyra på golvet under magsjukor utan någon att byta av med, om så ens för en minut eller två…
någonsin.
Timme efter timme.
Dag efter dag.
År efter år.
Innan visste jag inte vad tålamod, styrka och ”att bara bita ihop och kämpa vidare var ”
Har nu levat ensam på heltid med mina tre små i snart tre års tid…
Vet ni hur det känns?
Att varje gång jag sätter mig i bilen utan barnen för långkörning till Härnösand vara livrädd för att trampa ner gaspedalen eftersom tanken på om jag inte skulle komma hem igen till mina små är så skrämmande stor – då finns ingen naturlig andra förälder där för dem.
Ett ansvar som stundtals känns blytungt på mina axlar.
Samtidigt är detta den – utan tvekan – absolut största lyckan och drivkraften jag har här i livet!!
Mina tre älskade döttrar
Ayla, Alicia & Lily-Eileen
<3 <3 <3
Kan ni ändå förstå?
Att det har varit värt det tiotusen gånger om!
Att bli mamma är det absolut största jag har fått vara med om här i livet <3
Det finns ingen större lycka
<3 <3 <3
– jag tror att ni alla förstår!
<3 <3 <3
Detta inlägg är absolut inte menat att trampa någon på tårna.
Vill bara dela med mig av min historia.
Av den absolut största prövning jag hittills har genomgått här i livet.
Jag är varken ute efter uppmärksamhet eller en massa medlidande…
Däremot önskar jag att ni som har lyckan att leva i tvåsamhet som föräldrar idag ska reflektera en extra gång över det fantastiska värdet och storheten i just detta eftersom jag själv av egen erfarenhet vet att det ofta är lätt att;
inte sakna ”kon” förrän båset är tomt!
Allt jag önskar är att ni stannar upp här och nu i detta ögonblick och tänker till en gång extra på vad det är ni faktiskt har <3
Tvåsamheten i föräldraskapet…
…det är inte alla förunnat!
Så snälla lova mig – ni som har det – att ni tar hand om varandra lite extra just ikväll <3
Efter att ha lämnat av Ayla på skolan och Alicia & Lily- Eileen på förskolan sitter jag nu här vid frukostbordet bland travar av studentlitteratur med dagens allra första kopp kaffe – den i särklass allra bästa på hela dagen – aaaaah! 🙂
Filosoferar lite över livet…
En sak. Visst är det väl helt fantastiskt hur träffsäkert barn kan uttrycka sig?
Ibland önskar jag faktiskt att även flera av oss vuxna hade kvar vår barnsliga förmåga att tänka lite mer fritt ”outside of the box” i en 6-årings tankebanor!
Har en stark känsla av att världen skulle vara så mycket bättre då på något vis…
Fredagens konversation med Ayla <3
Ayla:
– Mamma får man ta med sig godis till skolan?
Jag:
– Nej det får man ju inte, det vet du ju. Men varför inte tror du?
Ayla:
– Om man tar med sig godis till skolan, då kanske alla andra vill smaka och om man säger nej då kanske de blir ledsna…
… och då slösar man ju på kompisar!
Hahaha!
Så sant ju.
Helt enkelt och inte konstigare än så.
😀
För att slösa på kompisar det är ju verkligen inget man vill göra
😉
Älskade kloka unge!
<3 <3 <3
Barn är så brutalt ärliga, raka och i deras värld är allt så okonstlat och avskalat som det kan bli.
I alla fall så länge de går i förskolan…
Nu när Ayla har tagit klivet in i skolans värld så blir det så himla tydligt hur vi vuxna och hela samhället runtomkring oss påverkar även våra barn, i allt lägre åldrar…
…tights, tights och åter tights ska det plötsligt vara för Aylas del!
Varje dag i skolan.
Och TÅ-skor på det!
Inget i den gamla garderoben duger plötsligt längre…
Och vad gör mamman då?
Hon åker bums till klädaffären och inhandlar både tights och tåskor såklart.
För visst vill jag ge mina döttrar en känsla av att de också har något av det där som ”alla andra har”.
Men så kontrasten till denna nya pryl- och klädfixering här hemma vid middagsbordet igår kväll när Lily-Eileen upprepar i ett ständigt mantra;
– Mamma vi har ingen pappa som bestämmer här hemma, det har vi inte… För våran pappa bor ju i Indonesien och han bestämmer inte över oss! Och Alicias pappa bor inte heller här och inte Aylas heller…
Som det skär i mammahjärtat att en 2,5-åring ska behöva göra den insikten.
🙁
– Nej ni har ju samma pappa och han bor i Indonesien, svarar jag så rakt enkelt, okonstlat och naturligt som det nu kan bli.
Brevid sitter Ayla och Alicia tysta och lyssnar tills Ayla flikar in.
– Ja vi har samma pappa alla tre, men Alicia och Lily-Eileen, ni hann aldrig lära känna honom…
… innan han reste iväg.
(sista gången barnen träffade sin pappa i juni 2012 var Alicia 11 månader och Ayla 2,5 år)
Lily-Eileen var då ett 7-8 veckor gammalt embryo i min mage…
En pappa som är med och bestämmer här hemma
Det är ”något” jag aldrig kommer att kunna ge mina döttar…
… ett faktum vi måste lära oss att leva med och vara lika lyckliga för det…
kan man det någonsin?
Jaja, vad vet jag…
… den som lever får se!
Och just nu så är det är bara att deal with it!
Livet har så många olika sidor och helt ”rättvist” kommer det aldrig någonsin att bli.
