Månadsarkiv: november 2015

Barnen går först oavsett vad!

God morgon du vackra! <3

Saker och ting går inte alltid som på räls här i livet. Det blev en betydligt kortare vända än planerat till Härnösand denna gång. Jag åkte ner i måndags morse och var hemma i Östersund igen redan på tisdag kväll…

Barnen går först oavsett vad.

Alltid.

Så är det bara.

image

En i mitt mammahjärta given naturlag. 

Och säkert även i ditt om du också har barn.

Det har varit en minst sagt turbulent vecka.

Mitt hjärta gråter när jag vet att mina barn inte mår bra. Och för mig var det en ren omöjlighet att stanna kvar i skolbänken 25 mil från mina egna älskade ungar när jag vet att en av dem behöver mig alldeles extra just nu.

Dessutom läser vi just nu en kurs där vi är mitt i uppstartandet av att skriva B-uppsats och eftersom jag redan under min förra utbildning inom turismvetenskap/destinationsutveckling skrev både B och C-uppsats så känns det ”kaka-på-kaka” att sitta på samma typ av föreläsningar ännu en gång… visst alltid bra att friska upp minnet, men inte värt det denna gång helt enkelt!

Och tänk vad otroligt stark och träffsäker den kvinnliga intuitionen/modersinstinkten kan vara ändå.

Att avbryta inneveckan och ta tåget hem var tveklöst helt rätt beslut.

Idag är vi hemma och vabbar mitt största lillhjärta och jag <3

image

Min älskade Ayla – en frisk energifylld fläkt och tapper solstråle vid frukostbordet är hon allt trots dunderförkylning och 39 graders feber.

Jag har konstaterat det förut och gör det igen; vissa saker kan man bara inte styra över här i livet.

Små barn små bekymmer – stora barn stora…

Ja – kanske är det generellt sett så?

Nu ska vi krypa upp i soffan med en varm filt Ayla & jag kramas alldeles extra mycket och filosofera lite över livet tillsammans <3

Bara hon och jag.

Vad har du för dig idag?

Every little thing is gonna be alright…

Det känns i hjärtat.

<3 <3 <3

Med Kärlek

/Susanne

Fars Dag – I’m sorry to be a party pooper!

Hej fina du! <3

Det har varit en minst sagt turbulent vecka för min del, både på det offentliga och privat känslomässiga planet.

Som mamma.

Måste bara få ventilera frågan hur de egentligen tänkte från skolans sida på min äldsta dotters fritids när de nu i veckan valde att låta alla barnen tillverka nyckelringar till sina pappor inför Fars Dag?

Och så är Ayla det enda barnet i de två förskoleklasserna som inte har en närvarande pappa.

Man vet om detta och sätter ändå igång med nyckelrings-tillverkningen utan att blinka.

:(

Självklart så utlöser detta en reaktion hos min dotter!

Lika väntat som att 1 + 1 blir 2 eller?

Timmeslång gråt till sömns. Koncentrationssvårigheter. Utåtagerande beteende.

Specialinsatt möte med lärarna.

Av respekt för min dotters integritet så vill jag inte gå in på närmare detaljer, men;

Hur tänkte de vuxna pedagogerna här liksom?

:(

Frågan är om de ens tänkte överhuvudtaget?

Jag blir så oändligt besviken, upprörd och ledsen över detta.

Och sedan kommer ilskan och frustrationen över att vad som redan har skett aldrig någonsin kommer att kunna göras ogjort…

:(

… detta är minnen från den första skoltiden som min älskade dotter för alltid kommer att få bära med sig genom livet!


Personligen skulle jag aldrig någonsin som pedagog eller vuxen utsätta ett endaste barn eller en annan medmännska för något dylikt.

Föreställ er en motsvarighet i vuxenvärlden;

– Hej nu ska vi alla här i arbetslaget bli bjudna på en romantisk middag med tända ljus tillsammans med vår partner.

– Men ja just det Susanne, du har ju ingen man som alla vi andra har. Du var ju skild ja… We’re sad but sorry, du får hitta på något annat!

Nåt i den stilen.

Skulle det någonsin ske?

I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Reviderad 2015) under skolans värdegrund och uppdrag står det skrivet;

”Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell lägg­ning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas.”

 Är det inträffade rent av en form av kränkande behandling?

Personligen tycker jag att det känns snudd på.

Inte direkt med indirekt.

Hur ser du på saken?

Bör presenttillverkning inför Mors Dag / Fars Dag vara sådant som lyfts av skolan/fritids? Eller bör detta liksom kalasinbjudningarna vara något som stannar på det privata planet?

I dagens samhälle där kärnfamiljen inte längre är den enda ”rätta” och dominerande familjesammansättningen?

IMG_4464

Okej att man kanske inte kan hindra de barn som på eget initiativ vill tillverka presenter till sin mamma/pappa inför dessa ”högtider” … men är detta verkligen en aktivitet som skola/fritids bör ta initiativ till och dra igång från pedagogernas sida?

Vad tycker du?

Samtidigt så vill jag självklart glädjas åt alla barn som har en närvarande pappa att fira idag!

Nog med partypoopande nu…

😉

Och själv vill jag naturligtvis skicka en hälsning till min egen älskade pappa Björn <3

idag på Fars Dag (och alla andra dagar);

TACK <3 för att du är den du är, för att du alltid har funnits vid min sida och i dagsläget även alltid finns där för mina barn!

Orden räcker inte alltid till…

IMG_9949

Vi älskar dig!

<3 <3 <3

Oavsett om du har en pappa, en mamma, en farfar, en morfar, en plast-pappa, en ängla-pappa, en spermadonator-pappa, två mammor, två pappor, flera föräldrar what-so-ever eller ingen alls att fira just idag…

så vill i alla fall jag skicka dig en hälsning fylld av kärlek och önska dig en riktigt skön söndag!

Kram <3

/Susanne