God kväll du vackra <3
Nu kommer jag att dela med mig av något riktigt tungt.
Något jag verkligen länge gruvat mig för att göra.
Att tvingas berätta för barnen att vi inte kommer att träffa Mattias mer var bland det tuffaste jag har gjort på länge.
På väldigt länge.
Se deras ögon fyllas med tårar och deras frågande blickar, varför?
Att än en gång tvingas krossa drömmen om den där ”HELA” familjen som aldrig blev…
Gör så ändlöst ont i mammahjärtat!
Fy vad jag hade gruvat mig för att berätta detta för barnen, en del av mig kände först att det kanske är lika bra att de får gå runt lyckligt ovetandes om situationen ett litet tag till, men samtidigt så vill jag ju självklart att även de ska vara medvetna om läget och inte gå runt med falska förhoppningar så nu när vi alla fyra satt runt middagsbordet för någon dag sedan samlade jag all min kraft, tog mod till mig och gjorde mitt yttersta för att så rakt, ärligt och enkelt som möjligt förklara för dem varför vi inte kommer att träffa Mattias mer.
Utan att börja gråta själv.
Aylas teckning tycker jag säger mer än 1000 ord om vad framtidsdrömmarna innebar för hennes del…
– Det är du & Mattias mamma! Och jag, Alicia & Lily-Eileen!
Den ska du sätta upp på väggen när ni gifter er!!
Mammahjärtat värker sönder.
Inte bara för mina egna krossade drömmars- utan även för mina älskade barns förhoppningars skull. De har älskat Mattias från första stund alla tre.
Jag & flickorna tillsammans med Mattias när han var uppe och hälsade på oss i julas. Fotot är taget på juldagen hemma hos mina föräldrar…
Jag är själv lyckligt uppvuxen i en kärnfamilj tillsammans med min mamma, pappa och min tre år yngre syster.
Jag hade inte kunnat få en bättre barndom. Aldrig någonsin.
Inte på något vis.
Det går helt enkelt inte att önska sig en bättre barndom än den jag och min lillasyster fick.
<3 <3 <3
Och det finns inget jag önskar mig mer här i livet än att kunna ge detsamma till mina älskade barn….
… en riktigt lycklig barndom..
… och i den drömmen ingår på något vis en fadersfigur i familjen…
… i alla fall för mig!
Fast till barnen säger jag något annat. Vi ÄR en HEL familj. Familjer kan se ut på olika sätt. Man behöver inte alls ha en pappa som bor hemma i familjen.
– Joho då mamma! Man behöver faktiskt visst ha en pappa ibland, säger då barnen! För pappor har alltid tid att leka och busa mer med barnen än mammor…
– Men jag kan ju busa med er jag med! svarar jag.
– Ja det kan du ju, men det är inte samma sak…
– … är det inte?
…
För mig är det bara att tvingas inse faktum – mina älskade barn kommer aldrig någonsin att få uppleva den där klassiska kärnfamiljen. Inte förrän den dag då de själva väljer att bilda familj i det formatet.
Om de nu gör det…
Drömmen om att det nu skulle kunna bli en annan form av familj tillsammans med Mattias fick mig att känna mig så lycklig och hel inombords…
… bara tanken på det gav mig en sådan glädje och framtidstro!
Nu återstår bara att försöka samla ihop alla skärvor av den dröm som nu åter gått i kras…
… kommer det någonsin gå att foga dem samman igen?
Törs jag någonsin chansa mer?
Jag vet faktiskt inte…
Den som lever får se!
Med kärlek <3
/Susanne
