Hur skulle ditt alter ego se ut? Frågan kom häromdagen och jag blev lite ställd. Men de skulle nog va en annan typ av mig själv. De där som jag önskar jag vore någon gång i bland.
Lite mer tatueringar, piercing och dreadlocks i någonslags rockig behemisk stil.
Typ så här. Också lite skateboard.
Jag hoppas att Stella en dag vågar prova de hon känner för ( förutom våld, droger osv) men känner att hon har vårt stöd om hon vill dansa balett, träna amerikansk fotboll eller vad de nu må vara.
Jag gillar inte högtider. Jag har aldrig riktigt gillat julen. Troligen för det varit förknippat så mycket med stress, förväntan och så har det inte infriats. Kanske också för att jag vet att bakom fasader så är det allt annat än lyckat. Sen så finns det lyckan den materiella men saknaden av det emotionella. Personligen så slår också mitt kontrollbehov till och jag har så svårt för överraskningar, till och med för julklappar. En slags rädsla för att jag ska göra givaren besviken. Inte vara tillräckligt bra. Eller ens vara värd den.
Men så i år kommer jag på mig själv med att vilja fira lucia, skapa en spellista med julmusik och nu till och med vilja ha en gran. Då en äkta allra helst. På något sätt känns det som om allt är så mycket annorlunda nu när jag har min egen familj. När jag ser sambons lycka så blir det att även jag dras med och vill framför allt ge vår dotter det allra bästa.
Livet så föränderligt, ständigt. Inget är för evigt, eller för alltid. Saker och ting förändras. Jag förändras. Lär mig av livet. Livet lär mig. Och plötsligt så blir julen någonting annat än innan, någonting nytt.
Letade efter ett smycke förut igår. Hittade då grejer för en annan tid i livet. Ett annat liv också känns de som. Tiden i Uppsala. När jag just flyttat hemifrån. Kändes som om hela livet var framför en och beskymren små. Men också en tid där jag trodde att vuxenlivet var något helt annat. Ändå är de som om delar av de jag då brottades med gör jag än idag.
Det jag hittade var en fakepiercing som jag hade för att vara någon annan. Den blev Uppsala Diana. Kunde inte låta bli o testa den:
Frida tyckte inte jag skulle satsa på den. Jag slogs ändå av en längtan. Fast egentligen ligger den mer i mitt funderande på vem är jag?
Det är just nu en svår fråga. För jag älskar vår dotter men är känner mig ändå just nu sådär allmänt dum i huvudet. Gå hemma gör att jag inte känner mig som mig själv. Och jag blir liksom skör. Ledsen. Förvirrad. För vem är jag?
Åt lunch med mamma igår. Och hon älskade att vara hemma. Och ville vara hemmafru speciellt så länge barnen var små. Även om nu skilsmässan gjorde så hon fick jobba innan sjukdomen tog över. Men är inte samma personlighetstyp. För mig ligger mycket av min identitet i jobbet. Det är mycket av mig i de projekt jag tar mig an i jobbet. Och mitt jobb kommer ur de som varit nyckers av min fritid i 15 år nämligen ett barn o ungdoms sammanhang. Nu när livet är något annat så känns de ensamt. Svårt. Utmanande.
Samtidigt hennes fingrar kramar om min tumme så är livet med henne de viktigaste och finaste som finns. Och ju äldre hon kommer bli desto mer kommer jag nog hitta min roll. Min plats. På ett självklart och enkelt sätt.
Men just nu grubblar jag mest över vem är Diana?
Det är märkligt hur ett tonfall, en rörelse eller ett ord kan förflytta en tillbaka till något som finns som en ryggsäck. Hur det tvingar en att jobba lite extra. För ryggsäcken finns där och samtidig är nu just nu. De ligger en utmaning i att hitta en ny väg framåt. Se om ryggsäckens ok får forma eller om den får vila och nuet får ta över.
Så har det gått tre veckor med vår lilla stjärna. En månad tillsammans. Men imorgon är det dags för verkligheten. Sambon ska börja jobba. Och jag ska vara hemma. På något sätt smyger den sig in. Rädslan. För vad kan man fundera på. Det är att jag ska bli dum i huvudet för jag är van vid stimulans, vid att få det sociala samspelet på jobbet, få kunskap och använda kunskap. Kanske hittar jag mitt kall i livet medan jag går här hemma. Eller så blir jag knäpp. De kanske hade varit annorlunda om jag haft föräldrarlediga vänner. Eller ett stort socialt nätverk. De går och lära känna nya personer. Men vill jag det? Är jag nu intresserad av bekanta där den gemensamma nämnaren är barn? Jag har under året förlorat en del vänner. Är jag redo för att hitta nya? Eller vad vill jag?
Helt enkelt vad gör detta nya med mig?
Och har ni tips o råd dela gärna med er!
