Letade efter ett smycke förut igår. Hittade då grejer för en annan tid i livet. Ett annat liv också känns de som. Tiden i Uppsala. När jag just flyttat hemifrån. Kändes som om hela livet var framför en och beskymren små. Men också en tid där jag trodde att vuxenlivet var något helt annat. Ändå är de som om delar av de jag då brottades med gör jag än idag. 

Det jag hittade var en fakepiercing som jag hade för att vara någon annan. Den blev Uppsala Diana. Kunde inte låta bli o testa den:

Frida tyckte inte jag skulle satsa på den. Jag slogs ändå av en längtan. Fast egentligen ligger den mer i mitt funderande på vem är jag? 

Det är just nu en svår fråga. För jag älskar vår dotter men är känner mig ändå just nu sådär allmänt dum i huvudet. Gå hemma gör att jag inte känner mig som mig själv. Och jag blir liksom skör. Ledsen. Förvirrad. För vem är jag? 

Åt lunch med mamma igår. Och hon älskade att vara hemma. Och ville vara hemmafru speciellt så länge barnen var små. Även om nu skilsmässan gjorde så hon fick jobba innan sjukdomen tog över. Men är inte samma personlighetstyp. För mig ligger mycket av min identitet i jobbet. Det är mycket av mig i de projekt jag tar mig an i jobbet. Och mitt jobb kommer ur de som varit nyckers av min fritid i 15 år nämligen ett barn o ungdoms sammanhang. Nu när livet är något annat så känns de ensamt. Svårt. Utmanande. 

Samtidigt hennes fingrar kramar om min tumme så är livet med henne de viktigaste och finaste som finns. Och ju äldre hon kommer bli desto mer kommer jag nog hitta min roll. Min plats. På ett självklart och enkelt sätt. 

Men just nu grubblar jag mest över vem är Diana?