Sojka är en driven 2 barnsmamma som alltid har något på gång. Förutom denna personliga mammablogg så driver hon flera företag. Bloggen kretsar kring hennes liv bland barnprylar och barnskratt! Men även bland bajsblöjor och barnskrik! En blogg som tar upp både djupa och lättsamma ämne, det går från glädje till sorg och speglar det verkliga livet. Sociala nätverkets all in-mamma och egenföretagare. Sojka är från grunden en Malmöbo men flyttade ut till byn strax utanför Malmö för lite lugn och ro… KONTAKT:[email protected]

Född med silversked i munnen, nä inte jag.

Jag tänkte nu vika ut mig! Ja inte så med bilder utan med ord. Förstår att många av er vill ha bilder på mig näck men här kommer ett inlägg helt utan bilder och vi får se vem som orkar läsa! 🙂

Både jag och min man har fått kämpa i livet och fått bygga upp det från ingenting. Min man som kommer från krig och en familj som han ett tag inte hade kontakt med och en massa annat men nu är det inte han det handlar om men jag vill nämna det för jag tror det är där vi klickar, vi har mycket djup i våra ögon av våra erfaraneheter i livet. På gott och ont men jag väljer att se det som något som gjort mig stark och på så sätt även något positivt.

Nu kommer jag skriva väldigt personligt utan att vara för privat. För exakt allt kommer jag inte utlämna och jag får se när jag är redo för att berätta allt eller iaf delvis för vissa saker kommer jag alltid hålla privat för att dem är just för privata.

Jag hade det tufft när jag växte upp på många sett. Första riktiga familjen var min mamma och min morfar. Och båda 2 har lämnat denna jord. Några som jag spenderade mesta tid med i flera år utan någon annan familj. Ja hur är det? Jo jag hade ju verkligen goa vänner när jag var riktigt liten. Väl i mellanstadiet blev det däremot mycket tuffare för mig och blev retad för att jag hade så lätt för att börja gråta. Men med den tuffa uppväxt och att växa upp utan pappa och en riktig familj satte sina spår.

En lycklig tid var dock när mamma träffade B. Som skulle till att bli min ”pappa”. I början gillade jag han inte alls. Jag var 5 år gammal och tyckte vi hade bra utan honom. Men med tiden blev vi nära vänner och jag frågade till slut om jag fick kalla honom för pappa! Med tårar i ögonen blev B så lycklig av frågan. Jag minns att han hade sådan humor att det var galet. Vi åkte på utflykter och resor. Han var alltid så rolig. Men så var det inte senare i tiden.

Men tiden gick. Och en annan lycklig stund var när jag äntligen fick mitt första syskon. Louise heter hon. Jag hade inte hunnit fylla 10 år och tills idag är hon en stor kärlek för mig. Vi är så tajta, trots att vi inte hörs. Kärleken till denna tös är obeskrivlig och jag minns att det var så jobbigt att lämna henne när jag flyttade hemifrån. Skulle jag lämna henne i skiten? Vem skulle ta hand om henne? Vem skulle vara hennes beskyddare om inte jag var där?  Känner gråten i halsen på mig när jag skriver detta… men jag försökte tänka att det är bättre att bara en mår dåligt än 2 och jag kan ju inte vara där hela tiden och var tvungen att först tänka på mitt eget mående. Kanske kunde jag hjälpa henne utifrån. Hon kunde ju sen komma när hon ville. 

Detta var ett mycket tufft beslut men jag kunde inte bo hemma. I det helvete rent ut sagt!

När jag väl flyttade hemifrån och det gick på en dag från att jag bestämt mig. Så hade mina föräldrar sparat hela ett tusen kronor till mig som jag skulle få spendera när jag flyttade hemifrån! Och så gammal är jag inte så att det var värd något på den tiden. 🙂

Med detta menar jag att jag verkligen inte hade en silver sked, om jag ens hade en träsked, jag undrar.

Till slut fick jag ett jobb, jag jobbade och slet och hade turen att få en fantastisk fin etta med kök som man kunde sitta i och ett kylskåp som jag kunde fylla med vad jag vill!

Jag tror förresten det tog ett år innan min mamma hälsade på min lägenhet. Men kylskåpet igen. Det var något av det bästa. Ingen hackade på mig när jag öppnade det och tog vad jag ville. 🙂 Jag kunde springa i den hur ofta jag ville. Ingen hackade på mig för hur jag tuggade, eller hur jag gick eller om jag grät. Ingen hackade på mig att jag inte hjälpte till eller på något sätt påpekade hur värdelös jag var! Det var kärlek. Kärleken till det ensamma och tomma. Det var vad jag gillade och som fick mig att till slut hamna i en depression…

Jag slet och hade mig som jobbet som servitris och jag började också dricka varje dag för att kunna varva ner men det var ju det man gjorde när man fyllt 18 och skulle festa och leva livet. Jag kunde arbete 10 dagar i streck och satt ibland och bara grät av utmattning när kvällen var slut. Jag jobba för den fattigaste jäkla lönen ska jag säga och chefen bara tryckte ner mig när jag försökte förhandla om min lön som jag var rätt till. I den åldern går man inte till facket helt enkelt.

Efter de dagar man jobbat och däremellan klämt in festande och ibland noll timmar sömn emellan arbetsdagarna så var det bara en tidsfråga innan det spårade ur. När man sen var ledig så njöt man verkligen. Jag har aldrig njutigt så mycket av helgdagar som då. Det går inte beskriva känslan man hade och man var både lycklig och ledsen samtidigt. Men jag var tvungen att få ihop till hyran och mat på bordet. Och jag klarade mig alltid fast det ibland var svårt. Det lyckades alltid lösa sig och det kändes som att det fanns någon som vakade över mig att när det precis höll på att gå åt skogen så dök någon hjälpande hand upp.

Det är galet vad man glömmer som man varit med om men som kommer fram när man börjar tänka. Alla händer som sträcktes till mig. Jag vill idag tacka alla som funnits där för mig. I både bra tider och i svackorna. Jag vet att det är flera som jag inte ens umgås med som fanns där för mig. Ni vet vem ni är. Dem jag kunde ringa när som om hjälp som sprang hem till mig när jag kände att nä nu vill jag göra slut på mitt liv. Nu klarar jag inte mer. Tack till er och all kärlek till er och er framtid. ♥

Fortsättning följer…

Om du läser detta har du nog orkat läsa igenom hela texten. Detta måste ha varit det längsta inlägget jag någonsin skrivit men jag känner att det är dags att få ut det. 🙂

Kram♥

0 reaktioner på ”Född med silversked i munnen, nä inte jag.

  1. Hade förväntat mig en nakenbild *ler*, men texten var mer värd! Är intresserad av fortsättningen som följer och förstår att livet du lever nu skiljer sig otroligt från livet du levde då. Du om någon har möjlighet att ge dina barn det du inte fick! Kram till dig

  2. Finner inga ord! Umgicks ju en del på högstadiet och vet hur det var då eller iaf det du berättade men det måste verkligen ha hänt mycket i ditt liv efter nian… 🙁 Väntar på fortsättningen!! Storkram på dig!!!

  3. Jag är inte heller uppvuxen med silversked i mun, långt ifrån – så jag känner verkligen för din text som du delat med dig av. Livet har inte vart helt lätt för vissa av oss.
    Varma kramar fina vännen

  4. Modigt av dig att skriva. Det är himla skönt att kunna ventilera ibland. Skönt att veta att du har ”gått vidare”, det märks på sättet du skriver.

    Du var oxå jättefin på minglet, synd att vi aldrig pratade nåt. Kommer du på mammabloggalan? 🙂

    Kramar

  5. Vad fint och modigt skrivit. Det gör mig ledsen att läsa att du haft det så tufft.
    Vad stark du måste va!!

    Hoppas du har det bra på jobbet idag. Själv är jag helt slut:-) Men det är en del att ta tag i härhemma så jag kan inte direkt ligga på latsidan jag heller:-)

    Stor kram till dig! Önskar att vi ses snart igen!

  6. Det finns inga ord som räcker till finaste <3
    Våra liv är inte alltid så enkla men samtidigt så formar de oss till den person vi sen väljer att vara <3
    Du är en varm och godhjärtad tjej full av så mkt kärlek och omtanke.
    Det märkte jag i helgen 🙂
    Jag tycker du är underbar och jag är så glad över att ha fått träffa dig på "riktigt" 🙂
    Var rädd om dig och din fina lilla familj <3

    Kram från mig till dig

  7. Strongt av dig att skriva och dela med dig. Ibland kan det vara skönt att göra just det, bearbeta och gå vidare. Allt du varit med om har gjort dig till den du är idag, det kan ingen ta ifrån dig. Och du är en helt underbar person som sprider glädje och kärlek omkring dig!

    Kramar

  8. Du underbara människa! Vilken modig text du skrivit. Detta är verkligen ingenting man anar när man träffar dig men det vet jag ju av egen erfarenhet att det inte är en sida man vill visa alla gånger….

    Ur den smutsigaste kol kommer de finaste diamanterna!!

  9. jag läste hela ditt inlägg och det var starkt skrivet. kan själv säga att jag lätt grät när jag var yngre, och blev retad för det. Även lärarna snackade om det … De pratade med pappa om det o.s.v.

    Och nu har det bara lett till att jage hård. Från att vara känslig i en nivå som var för mkt, har jag övergått till en nivå som anses vara för lite. Hur du än gör kommer folk klaga. Så kör gärnet och gå efter dina nivåer som du tycker är normala och inte det folk säger!<33

  10. Vilket stort steg du har tagit, va stolt över dig själv att du vågar öppna dig så och för att du har kommit så långt som du har gjort. Men till det jag har läst så finner jag inga ord, det är hemskt, det är fruktansvärt och det är allt ett barn inte ska uppleva.
    Styrkekramar till tusen <3

  11. Sv: Ja, den är riktigt snygg.. 😀
    funderar även på att fylla i nån enstaka MLP häst.. 😛
    antar att jag ”tvingas” lägga i färger på min kropp ändå… hehe..

  12. Svar till Sojkas Framtid:
    Ja det tycker jag med & ska nu spara så ja kommer ihåg vart ja kan finna dig =)
    Åh ja här har solen skinit med, men blire grill och brasa ikväll för er tro?

    jo de e väl helt ok med mig, trött, små sjuker, kämpar på med sonen

    kram<3

  13. ibland tar man ett extra djupt andetag och dåtiden kommer ifatt en SOM EN KÄFTSMÄLL. ATT SKRIVA NER DET OCH ”FÅ UT” DET SÅ HÄR ÄR ETT STORT STEG OCH OTROLIGT STARKT OCH MODIGT GJORT AV DIG! ♥

    STOR KRAM!

    (JAG SKRIKER INTE MEN KAN TYDLIGEN BARA SKRIVA MED VERSALER, HAHA.)

    //MEEKATT
    http://WWW.MEEKATT.COM

  14. OJ! Finner inga ord kära du.
    Modigt av dig att skriva.
    Jag läste varenda ord. Styrkekramar kära du

    Ja vi ”sågs” där, men blyg som man e så vågar man inte bara komma fram, tänk om du bara typ -jaha o vem e du då? ha ha
    Jag var en av dom få som var uppe till sist ha ha En av petrorna som vi blev kallade. Dansade o hade kul. Lila lång klänning. Nog den enda i en lång klänning faktiskt ha ha
    kramar i massor

  15. Är nog mer vanligt än man tror…allt ser så bra ut på ytan ibland.

    Drog väl i mig en och annan ”flarra” för mycket i ungdomen…hör ju till det där tycks det på nåt vis…!

    Jo…blir påverkad av detta inlägg…starkt av dig att lägga ut det….!

    Ha de fint..!

  16. Oj, förstår att det inte kan ha varit helt lätt att skriva detta inlägg och tänka tillbaka! Men förmodligen nyttigt för dig. Tack för att du orkar/vågar/vill dela med dig! Många kramar till dig!

    1. @L, Men älsklingen!! Vad rörd jag blev nu! Jag älskar dig med min vackra syster! Hur är det med dig gumsen? Ha ha kesosystrara! 😉 <3

      Du betyder så mycket för mig gumman! Även om man inte säger det hela tiden eller visar det. När kommer du och hälsar på? Saknar dig!
      PUSS! <3

  17. Åhåå vad starkt av dig att skriva allt detta! Bra gjort! världen behöver ärliga människor som vågar ”klä av” mänskligheten! LIder med dig för allt du gått igenom.. Men glöm inte att du är stark! Stor kram till dig <3

Lämna ett svar till Milla - Mamma till SagaBus & Lillebror Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *