Tänkvärt

Hellre spar-gris än godis-gris

spargris

Ja, jag tror att jag har det! Ni vet det ständiga dilemmat med att äta för mycket godsaker? I alla fall så är det något som jag har ”problem” med. Att äta lagom och rimligt. Finns det 200g choklad, så äter jag 200g choklad och inte en ruta mindre. Och fort går det! Hur som haver… vad som kommer att funka för mig, är att ta bort fokuset på chokladbiten och i stället fokusera på den ekonomiska biten. Jag har gett mig själv en godisbudget på 20 kr i veckan. Låt mig nu fråga dig som läser; visst låter det lite? Hur mycket skulle du uppskatta att du själv äter godis för i veckan? Men såhär, 20 kr i veckan betyder 1.040 kr om året. Och är man, som vi, fem i familjen, så innebär det 5.200 kr om året -PÅ S*K*I*T och ohälsosamheter! Och då är det alltså ändå räknat på denna låga tjuga i veckan. Man kan ha roligare för pengarna än att snaska upp dem, inte sant?! Åtminstone motiverar det mig tillräckligt bra, för att kunna stå emot socker-trollet lite bättre.

Äntligen fredag

FB_IMG_1442586637751

-Välkommen fredag! tänkte jag i morse när jag vaknade. Jag har verkligen längtat efter helgen den här veckan. Den känns oändligt lång och har gjort från första stund. I måndags jobbade jag sent, fastän jag egentligen inte skulle ha gjort det schemamässigt. Men jag hade varit tvungen att byta pass med en arbetskamrat (god vän!!), eftersom jag måste kunna sluta jobba tidigare på måndag i stället. Nåväl, ganska ointressant. Hur som helst. I måndags skulle även min syster resa hem från Nya Zeeland med sin inflammerade blindtarm, så jag var klädd med nerverna på utsidan av kroppen.

Dagen gick smidigt, men på natten vaknade jag vid 03:00 och kunde inte somna om. Jag visste att min syster skulle byta plan i Dubai vid 04:00, så när jag nu ändå var vaken, ville jag vara tillgänglig för henne om hon ville prata -Vilket vi också gjorde. Skönt att veta att hon kom ordentligt ombord på nästa flight. Men som sagt… somna om gjorde jag inte, så tisdagen gled jag igenom som i en dimma. Men hem kom i alla fall syrran och jag kunde pusta ut.

Natten därpå, SAMMA SAK IGEN! Fast jag vaknade 04:00 i stället. Meeen! Så även onsdagen var suddig och gäspig. Igår kröp jag på knäna och idag tog jag mig igenom på ren vilja.

Det allra bästa den här veckan? Det finns MÅNGA saker! Först och främst JUST NU! -Ah! Sitter i soffan, 1:an och 2:an har fått en halvtimme till förfogande framför TV:n. 3:an sitter bredvid och bläddrar i en bok. På bordet står en kopp kaffe. Jag har ålat mig ur de för trånga jeansen och ersatt dem med en filt. Ute skiner solen och ja… jag suger in allt jag kan!

Sedan har jag flera morgnar den här veckan tänkt på hur mysigt det känns att köra sin gamla skruttiga SAAB (den som är Svärföräldrarnas egentligen, men som vi lånar ibland). När man vevar ner rutan några centimeter, precis som man gjorde ”förr”. När radion puttrar ut sändningar från Guldmorgon i #guldkanalen med Anna, Henrik och Per-Ola i ”kassa” högtalare. Gamla goa låtar i framförda av Rod Stewart, Thomas Ledin, Perickles, Whitney Huston och Tina Turner (bl.a). Man nästan fryser lite. Håret fladdrar i vinddraget och man är ett med en riktigt mysig morgonstund ute på vägarna. Bara en SÅN sak!

Sedan tycker jag att, även om jag haft lite för mycket att göra på jobbet, så har jag haft trevliga möten, saker som engagerat mig och som vanligt -Jag har finfina arbetskamrater som jag blir så himla glad av!

Nä… nu ska jag sörpla i mig de sista dropparna av de nu ljumna kaffet och sedan ska jag göra fint på bordet, så att vi kan äta kvällsmat när Mannen kommer hem. Räcker orken, ska jag föreslå en film att (somna till).

Trevlig kväll!

 

Semesterkaos

Det är nu så länge sedan jag skrev, att jag knappt minns hur man gör. Så känns det i alla fall. Fastän behovet har varit enormt, liksom alltid för mig, har jag inte kunnat finna någon som helst tid att ägna mig åt just detta.

Denna första halva av 2015 har varit ganska gräslig i många avseenden. Många livspussel har lagts med piskan på ryggen för att få det att gå ihop. Men så kom till sist våren och den sk sommaren. Semesterperioden om tre veckor, inleddes med en värmebölja som satte de flesta av oss ur kurs. hett

Ena dagen bitande kallt och nästa dag het sommarvärme. För nog var det väl fler än jag som lamslogs lite smått, även om det också var härligt att äntligen få se solen skina och få kinderna värmda efter en lång, grå vinter.

Men även om årets första och andra kvartal var mer jobbiga än vad som torde vara rimligt, så har det också fört något gott med sig. Hushållsekonomin har rest sig till en normal/rimlig nivå. Huset har fått sig ett ansiktslyft både på fram- och baksidan. Några stunder under paviljongens beige fladdrande tygtak har det också blivit.

Semestern inleddes med festligheter. Vi hade äran att få delta vid namngivelsen av våra goda vänners lilla son i tvättäkta och ack så charmerande Lejon Kungen-anda! Vad ingen visste var, att det i ett trollslag också skulle förvandlas till ett sagolikt bröllop! Vilken härlig tillställning!

Under första veckan fick jag också besök av min fina gamla goda vän från förr och hennes två små. Tillsammans åkte vi till den, för mig nyupptäckta, Sularpsfarmen. Vilket bedårande litet ställe! Kaniner, fåglar av olika slag, till exempel ”tupper”, som 2:an kallar dem och försäljning av både blomster och färska grönsaker, frukt och bär och annat mys-pys. Väl värt ett besök!

Så gick dagarna och första veckan led mot sitt slut. På lördagen kom min farfar på besök och på söndagen min pappa och halvbror. Jag tror att denna dag var den allra hetaste hittills i sommar. Samma kväll kom också Min syster med sambo och vovve och hälsade på en snabbis på kvällen.

Ny vecka. Solen och värmen bortblåst i dubbel bemärkelse!

En återupplivad vän(skap), en som jag själv fumlade bort en gång i tiden, kom på besök med två av sina tre godingar och även om vi inte hade helt obegränsat med tid att umgås just den dagen, så var stunden vi fick tillsammans himla trevlig och mysig!

Följande dag lastades barnen in i bilen för att möta några av sina nästkusiner och deras mamma (min kusin) i Malmö. Vi vuxna tänkte att det torde vara superspännande för barnen att få uppleva Sommarlovsmorgon i verkligheten …men det är inte alltid som vi vuxna vet bäst. Barnen var föga intresserade och förvåningen hos oss andra var total. Såhär i efterhand, säger dock barnen att det var SÅ himla roligt! Så ja… någonstans blev det väl lite lyckat ändå.
Vad som däremot verkligen VAR lyckat, var tiden vi tillbringade tillsammans när vi återvänt hem till vår lilla skånska bygd. Vädret skärpte till sig, barnen lekte så fint tillsammans och jag fick verkligt uppskattad kvalitetstid med min kusin. En tur via Mc Donald’s blev mer än väl godkänt av barnen och jag tror att även stunden på lekplatsen här i närheten också förgyllde.

Och så tog jag och Äldsta lillasystern (alltså den tidigare nämnda med sambo och hund) en många timmar långt besök till den blågula jätten IKEA. Många påsar och stora kartonger packades in i bilen på både höjden och till bredden. Sedvanlig köttbullstallrink i restaurangen och mjukglas vid kassan ingick förstås i äventyret.

En kväll (just nu minns jag inte vilken) hälsade vi på hemma hos Mannens kusin med familj! Helt spontant och så himla mysigt!

Och så blev det ännu en gång lördag och Mannen och jag fick hjälp av Svärföräldrarna att passa barnen, medan vi vuxna tu gick på restaurang med goda vänner! Jag behövde verkligen vuxentid, kände jag.  Urtrevligt!

Dagen därpå, åkte jag till Mormor för att umgås och påbörja det, visar det sig, enorma arbetet med att prata igenom och på något snyggt och charmigt sätt sammanfatta vår släkts historia. Jag känner det som mitt kall att axla uppgiften, som gåva åt våra efterlevande. För mig känns det viktigt att känna till historien… veta vilka människorna var som mina gener härstammar ifrån… känna känslan av att betyda någonting, att höra ihop, spela roll… vara en del av kedjan som för varje generation förlängs genom varje ny liten livscirkel. Det kommer att bli en resa av långt mer själslig karaktär än man kanske kan tro. Åtminstone för mig.

Jaha! Så åkte jag hem fram emot eftermiddagen och Familjen packade bilen full med tält och andra campingförnödenheter. Sist tråcklade vi in De tre knotten och bakom ratten ett styck Man och vid sidan av, en upplaga av Moi!

In på Habo-Ljung Camping susade vi som tagna ur vilken Sunes Sommar-film som helst. Det är synd och skam att ingen dold kamera följde med oss på denna upplevelse. Nåväl… vi valde ut en fin plats. Öppnade bakluckan och frigjorde Knotten från sina bilstolar. Vecklade ut tältet och…

…inga tältpinnar.

Mannen… ja, han var nu inte längre på sitt bästa semesterhumör, så att säga. Men det som fanns att göra, var att packa in oss i bilen igen och köra hem och hämta ”spätten” så att vi kunde spänna fast Tältskrället!

Ja, Tältskrället är minsann ett alldeles utmärkt namn åt det tält vi har. När vi väl var på plats igen tog det oss ytterligare 3½ h att få upp det i dugligt och beboligt skick! 20:30 skvätte vi ner grillkolen med starka vätskor för att sedan grilla att gäng korvar och nödutfodra samtliga (vilket nu vid detta laget även innefattade min Syster med sambo fast utan hund, men med husvagn).

camping

På kvällen höll 3:an mig mer än lovligt sysselsatt och när hon sedan inte heller ville sova, var måttet både rågat och rejält överskvalpat! På natten sov alla gott… alla utom Mamman

Morgonen efter var det kallt och ruggigt. Vi packade in oss i bilen och åkte hem. Nöjda med att nu ha testat på detta med campinglivet… inför nästa gång. Puh!

Det var i förrgår. Igår… hm… vad hände igår? Just det, ja! Då var vi på Spagetti-tisdag på Gästis! Gratis! Ja, man tror knappt att det är sant! Himla uppskattat! Vilken fin idé och så generöst! Vi sällskapade med tipsande goda-vänner-familj, så det var verkligen trevlig!

spaghetti

Efter mättade magar, åkte vi hem och tog emot en människa som köpte vårt piano! Jag trodde inte att folk idag var intresserade av klaviatur av äldre sort, men faktiskt var det flera stycken som hörde av sig! Hade man vetat det, kunde man ju ha tjänat sig en än bättre hacka. Å andra sidan är vi mer än tacksamma att få det hämtat vid dörren och dessutom en femhundring i kardan!

Idag… *suck* …ja, idag är inte någon värst munter dag, tyvärr. Mannen är iväg på retroaktiv svensexa för Nyblivna maken i överraskningsbröllopet jag nämnde tidigare. Så han gav sig av tidigt i morse. Själv samlade jag ihop barnen och traskade bort till mataffären för att handla ingredienser till den banankaka jag hade satt mig för att baka, eftersom jag skulle få besök av en riktig goding till vän och sedan åka för att hälsa på gamla jobbet i Malmö. Jodå, så att eh… Inhandlingen gick bra… baket gick bra… undanplockningen jag hade planerat – mindre bra… besöket blev mysigt… påhälsningen hos gamla jobbet… WHAT A DISASTER!!!

trött

Jag är HELT slut! Färdig! Finito! Jag var ju tvungen att ta Trion med mig. När vi redan var väldigt, väldigt försenade, började 1:an yla från ovanvåningen, eftersom det inte fanns några byxor som passade den lilla herrn! 2:an och 3:an jobbade i team för att ytterligare fördröja avfärden. Väl inpackade i bilen, kom vi till sist tio minuter för sent –Utan banankaka! Förbannat! Nåväl, det må väl vara hänt. Men det värsta av allt var hur barnen betedde sig under själva påhälsningen på gamla jobbet. Jag har väl då aldrig varit med om maken! 3:an, den lilla huliganen, rymde hela tiden ut i klinikens övriga lokaler. Lydde över huvud taget INTE. Skrek och ålade sig. Jo, förvisso hade hennes ordinarie sovtid uteblivit, men ändå! Hon sov ju länge i morse! Hon kladdade chokladkaka över hela mig och fikarummet. 2:an var ett litet monster han också! Låg upp- och ner i fåtöljen trots flera rejäla åthutningar. Ingenting hjälpte! 1:an halvlåg i soffan som en annan död sill och bara flinade åt spektaklet som utspelade sig framför honom. Jag var HELT svettig som jag fick jaga och skälla och undanröja smärre katastrofer så gott jag förmådde. Fd. Chefen och fd. arbetskollegan/vännen som så storsint hade köpt lunch åt oss allihop, satt där med långa ansikten och kunde inte få en syl i vädret. En trevlig konversation var helt att glömma. Jag kunde inte äta min mat, eftersom jag fick jaga. Barnen åt inte sin mat, pga Gud vet vilka anledningar. DUMHET skulle jag säga! Nä… jag skämdes som en hund och jag vill nog påstå att jag ALDRIG sett mina barn bete sig SÅ ouppfostrat och rent ut sagt ILLA! Ja, FY vad jag skäms!!

Till sist var lunchtimmen slut och vi skulle ge oss av. Jag ville inget hellre än att springa ut med skammen hack i häl. Men 1:an hade knutit ca 15 knutar på vardera sko och kunde nu inte få upp dem. Ut i trapphuset med skocken och nederst i trappan, fick jag påbörja uppnystningen, samtidigt som jag ungefär sju gånger fick fånga den rymmande 3:an som klättrade vigt upp i den ruskiga stentrappan.

Ute ur huset… LUFT! Bort till bilen. Jag hade visst parkerat på en lastzon, så jag tackar högre makter för att jag skonades från parkeringsbot. Det skulle ha varit just snyggt det! Rasande skyfflade jag in barnen i bilen. Bälten på. Nyckel i tändningslåset …sedan grät jag. crying-028 …hela vägen hem.

Nu är de små krypen utfodrade och 3:an dumpad i sängen. Gossarna är förvisade till TV:n för en gång skull och vi är INTE goda vänner.

Vad jag nu inte kan reda ut, är huruvida barnens beteende beror på understimulans, eller dess motsats?

*djupt andetag*

Ja… där har ni det… min semester. På måndag börjar jag jobba igen och det ska å ena sidan bli skönt och jätteroligt, eftersom jag trivs så himla bra. Å andra sidan har jag världens ångest över att jag, de första två veckorna, har så stort ansvar att fylla, då jag inte har sällskap av ordinarie medicinska sekreterare och annan personal, samt att jag ska täcka upp för andra enheter i deras dagliga verksamhet. Många saker fick jag lära mig i all hast precis innan semestern, så nu är jag orolig över att jag ska missa något eller inte veta hur jag ska hantera sådant som dyker upp. Men… man får väl börja med att andas… ta en kopp kaffe… ta en sak i taget och göra så gott en kan. Visst?

Nu tror jag att jag förlorat säkert 80% av de som började läsa detta inlägget, eftersom det blev så långt. Men ni som orkade hela vägen… tack för tålamodet!

Jag hoppas och önskar att jag framöver ska finna tid och ork att skriva någon gång då och då, ty det fattas mig alldeles enormt att inte få låta tankarna strömma ut genom fingertopparna och landa i en bädd av bokstäver.

Nu ska jag ta mig ännu en kopp Zoega’s och resterna av den kvarglömda banankakan i solskenet. Fast först måste jag nog väcka lilla prinsessan, så att hon inte håller låda hela kvällen också.

Det var trevligt att råkas!

Det puttrar i grytan

Min höst och vinter har varit tung såhär långt. Det sticker jag inte under stolen med. Riktigt tung. Jag har sett mitt skinn från insidan och blivit varse hur dumt det är att leva ett liv i 190 km i timmen när man inte har möjlighet att hämta andan mellan varven. Det går till en gräns då även autopiloten ger upp och lägger ner. Då är det liksom egentligen för sent. Man ska reagera tidigare. För egen del, borde jag ha lärt mig detta för länge sedan. Gång på gång har jag valt att hoppa på samma galna karusell, alltid den som snurrar mest, trots att jag vet hur åksjuk jag blir i slutändan.
Den här gången tror jag däremot att jag hittat precis rätt grässtrå att greppa om.  Tänk att man ska hinna gå genom halva livet innan man inser vad som är rätt och rimligt för en att göra och vad som faktiskt är viktigt här i världen. Den tanken gör mig förundrad…

Nåväl! Det var en parantes! Nu kommer vi till de goda nyheterna! 😀 Jag är glad att det blev såhär denna höst/vinter! Så mycket jag har lärt mig, som jag annars inte skulle ha fått insikt i! Så många saker jag tagit itu med, saker som legat och skavt som grus i skorna alldeles för länge. Jag kastade helt enkelt ”skorna” åt helsefyr och skaffade mig ett par nya, bekväma dojjor.

Företaget är, i princip, nedlagt. Med det menar jag att jag slitit mitt hår färdigt med det underlag som revisorn behövde för årsbokslutet och avslutandet av firman, men att jag förväntar mig påringning från densamme med undringar om ”hur tänkte du med det där?” Jag borde gå en kurs! är det. En annan dag. Nåväl, slutet gott, allting gott. Så slutar alla bra sagor, så det blir nog bra.
Vad jag också lärde mig inom ramarna för den resan, är att folk inte alltid är dem man tror och när den insikten slår en, blir man en smula kall inombords, men stark och modig. Beundran kan i ett ögonblick förvandlas till det motsatta och så är det väl bara… Så nu har en ”förebild” blivit till en ”efterbild” för mig, kan man kanske säga.

Samtidigt vill jag lyfta fram den andra sidan! Tänk så många gånger det poppar upp snällhet från människor man inte förväntar sig det av. Nu menar jag inte att man inte tror gott om dem eller att de skulle tycka något ofint om en själv. Men alldeles nyligen, till exempel… fyllde jag år och hade varit elak nog att utföra ett litet experiment i samband med detta!  Jag ville se hur många som kommer ihåg ens födelsedag när man inte har det synligt på Facebook (där man ju också får påminnelser). Syftet var inte att se hur många som brydde sig, utan hur mycket information vi förväntar oss att bli matade med, så att säga. Hur många telefonnummer kan vi till exempel dessa dagar. Det var inte många som hörde av sig, kan jag säga. En handfull eller max två. Av dessa, var flera stycken sådana som jag verkligen förundrades över att de kom ihåg just min dag och också hörde av sig! Amen alltså då blir man ju bara så mjuk och go på insidan!

Det blir mycket dravel idag, jag är medveten om det. Men ni får förstå att det är länge sedan jag suttit såhär vid tangent bordet och kunnat släppa orden fria! Av det jag fått ut hittills, kan jag sammanfatta det med att ”inget ont som inte har något gott med sig” egentligen. Saker kommer och saker går… precis som det är tänkt att göra.

Nu hörrni… nu ska jag berätta något alldeles vidunderligt, nervkittlande, roligt och spännande!!! För mig i alla fall…

 -VAD?!

Jo! Jag har varit på en jobbintervju! Jojomänsan! En dag i förra veckan, ringde telefonen. I andra änden fanns en Biträdande enhetschef som hade fått mitt namn som rekommendation från en urgullig bekant till mig! Receptionist söktes och man ville träffa mig för en intervju. Are you kidding me!!! JA! Jag vill JÄTTEGÄRNA komma på intervju!, skrek min inre röst samtidigt som samtliga organ bjöd upp till dans och började dansa rumba med varandra! Sagt och gjort! Redan dagen därpå tog jag bussen dit och träffade Biträdande enhetschef och Kollegan. Jag var alldeles lugn, för jag hade en så skön känsla i mig. Det kändes rätt redan innan jag kommit dit. Mötet med de tu, framkallade ingenting annat heller, utan förstärkte den redan goda känslan. Jag visades runt i byggnaden och fick berättat för mig om verksamheten. Jag gick omkring och kände mig hemma… Även om det kan vara naivt att tänka och känna så, så är det väl ändå bättre att låta sig sköljas med i doften av välbehag även om magkänslan senare visar sig vara fel (HOPPAS INTE!!!). Men… hur Fabian kan det vara fel, när det känns så rätt?! Nej, jag tror bestämt att jag ska försöka ha gott mod hela vägen fram! Jag vet inte om jag får slutgiltigt besked på onsdag, men vi skulle i alla fall höras av då igen, Biträdande enhetschef och jag.

Så nu kanske det svänger om?! Nu kanske allting faller på plats! Om man får tro mitt horoskop för i år, så ser det lovande ut i alla fall:

mitt horoskop 2015

Det tackar vi särskilt för! Så håll tummarna för mig på onsdag! Då blir jag glad.

Något som också är roligt just nu, är att jag samlat ihop ett gäng glada tjejer att delta i något som heter MatsRace! Vi är tio stycken och det hela är ett samarbete mellan Forever Living Products och Mats Petersson, som har 25 års erfarenhet inom kost och hälsa. Han har arbetat med stora idrottsstjärnor, men också med många företag där han kört just det här konceptet MatsRace. Det är i korta ordalag en hälsoutmaning som pågår under tio veckor, där målet är att deltagarna ska komma igång och inviga en varaktig sund livsstil. Man skrapar ihop poäng genom antalet minuter man tränat och man får också poäng för kloka, hälsosamma val man gör. Det blir temaveckor och man får även veckobrev utskickat till sig. Recept och förslag på bra mellanmål och dylikt får man också i paketet. Just nu gör de flesta i mitt lag en Kickstart/detox som varar i nio dagar. Jag gjorde den i höstas, men gör den alltså nu igen, kanske egentligen mest för lagandans skull. Fy tusan för de två första dagarna! Usch! Men såhär på dag tre, så har det börjat ordna upp sig!

…kära hjärtanes! Jag är helt slut i skrivfingrarna och om jag inte stoppar mig nu, så får ni sitta och läsa hela natten och det vore väl himla dumt?! Nä, gör som jag och försök att komma i säng ikväll (och alla andra kvällar)! Sömnen är OTROLIGT viktig för välmående! Så SOV! Vidare DRICK VATTEN! Se till att MAGEN MÅR BRA! Titta på ditt liv och få ordning på och lär dig hantera din STRESS! Då blir allt bra! 😉

Nä, hörrenini… detta går inte… nu sparkar jag mig själv iväg! Ha det gott! Puss & Kram!

Känns det lite mörkt? Tänd ett ljus!

Ja, det är ju det jag har gjort… omgivit mig själv med människor som gör mig glad. Vad händer då? JAG blir glad! Den senaste tiden har varit en riktig uppförsbacke i motvind som slutade med ett huvudstupadyk ner i backen på andra sidan. Vad göra? Jo, sätta sig upp och vila en stund. Borsta bort gruset på knäna och plåstra om alla skrapsår. Samla kraft och resa sig igen och börja gå igen lite försiktigt OCH… inte trampa så förbaskat hårt på gaspedalen och kanske inte ge sig på de allra brantaste klippväggarna i fortsättningen.

Det gör mig ledsen att inte få skriva. Det är genom orden jag andas. Få och få, förresten. Kunna är ordet jag egentligen ska använda. För det är ju som så, att när persiennen är nerdragen och orken obefintlig, ja då är det svårt att känna någon glädje för någonting alls egentligen. Jag har ingenting emot att visa den sidan av livet, men jag vill inte tynga den som läser med en tur genom skuggornas dal som aldrig tycks ta slut. Därför blir det tyst om mig när solskenets återkomst drar ut på tiden.

Idag vaknade jag mer än lovligt modfälld. Jag var sååååååååå trött! Jag börjar misstänka att John Blund skaffat hem olovliga preparat som han blandat sömnpulvret med! Som om en klubba hade drämt mig i bakhuvudet! Det är klart… det var en omvälvande dag igår. Jag somnade sent, eftersom en viss liten gosse på 5½ inte kände för att sova igår heller. Sedan tänkte jag att jag väl i alla fall kunde se finalen av Idol. Har inte lyckats få till ett helt avsnitt den här säsongen. Så jag höll mig vaken. Man kan bli smått GALEN på nyhetsavbrottet och Helénius hörna (fast det är rätt kul förstås)! Eller är det bara jag som har svårt att inte falla i sömn i soffan i väntan på upplösningen av filmen eller i det här fallet då, Idol?
Hur som helst… sedan somnade jag i alla fall gott. Alla barn i sina sängar. Jag tror att 1:an kom ner redan vid ett-tiden. En timme senare började 2:an yla uppe i sin säng. Jahapp… han hade råkat ut för en liten blöt olycka. Springa och fixa nya kalsipper och ny pyjamas. Var också tvungen att tvätta de inflammerade ögonen på densamma. När det var klart, skulle såklart också han ligga i mammas säng -Såklart. Nå! Jag var inte särskilt svår att övertala i denna stund, så han fick krypa ner i min säng. Själv gick jag och lade mig i soffan…
Tjugo över fem gick även larmet i 3:ans rum. Då skulle hon upp, tyckte hon. Byta blöja, röra ihop lite gröt och leka på golvet. Efter det var det ett evinnerligt tjat om när julkalendern skulle börja, vilket ju är senare än vanligt på helgen. När vinjetten väl började, då ”svimmade” jag av (somnade utan möjlighet att låta bli, skulle man kunna säga). Jag fick mina bannor av 1:an efteråt.

Kaffe!

Det var väl det enda jag kunde tänka ut just då som skulle kunna få mig på benen igen. I med pulver och vatten och trycka på knappen. Fram med koppen och ladda med mjölk …eller inte. SLUT! *morr* Tack och lov uppenbarade sig en matlagningsgrädde längst in i kylskåpet, så det löste sig ganska bra ändå. Så NU är jag faktiskt helt okej (mina mått mätt)! 🙂

Tre barn… en lång lördag (och en lika lång söndag som väntar i morgon)… EN mamma. Men det ska nog gå. En timme i taget.

 

Åh! Just det, ja! Igår kom jag på att jag tappat färgen! Bokstavligen! Idén om att låta håret ha sin naturliga färg känns inte så lyckad just nu. Jag också hoppas att mina linser kommer snart, så att jag inte behöver känna mig inburad bakom brillorna (de sista linserna slängde jag igår, eftersom de skavde så dant). Sedan ska, ta mig tusan, smink och parfym och nagellack och hela härligheten fram! Det är dags att komma hem nu. Börja glöda och puttra och pyra lite mer. Leva lite mer! Skratta lite mer! Njuta lite mer! Säga lite mer NEJ! Säga lite mer JA, fast åt rätt saker!

Dagens uppdrag till mig och till er där ute…

-Se dina medmänniskor i ögonen, VERKLIGEN se dem! Det är så himla lätt att fortsätta rusa på med sitt och svara på tilltal i farten. Stanna upp… lyssna… se… Särskilt era barn 🙂